43. Via Dolorosa revisited

Klockan nio och fyrtiofem officierade Harry över en mediahändelse. Televisionen hade riggat upp kameror i rummets ena hörn, lokalradions utsände höll fram sin mikrofon och ute i korridoren tisslade pressens representanter. Ingenting avskydde han så mycket som dessa mottagningar. De var hans livs största obehag, vittnesbördet om att människan fortfarande var en makternas lekboll, en varelse som inte styrde sitt öde. Prövningen pågick vecka efter vecka, år ut och år in, hade gjort det så långt tillbaka han kunde minnas. Han avskydde dem. Han avskydde dem. Han avskydde dem.
-Ja, Harry, du vet varför vi har kommit hit.
-Ja, svarade Harry, och tillade: Vi skall göra allt vi kan, det vet ni.
Det lokala storföretaget hade sålt ut en del av sin tillverkning, och de nya makthavarna hade prompt bestämt sig för att lägga ned en gren av tillverkningen och i stället satsa på en fläck av jorden, som låg vid antipoden under Harrys fötter. Med i skredet följde ett forskningslaboratorium och ett okänt antal tjänsteman. Så drogs slipstenen där det stora kapitalet höll i veven, och för var gång scenen upprepades skedde det allt mer skandalöst, allt mer oblygt. Harry gruvade sig i hemlighet för det han skulle få höra när han förde budskapet vidare, det skulle rätt säkert gå ut på att man kunde tänka sig att köra vidare med reducerad besättning, om man själv fick välja vilka som fick följa med på skutan.
-Ja, Harry, vi vet att vi kan lita på dig.
Om saken bara hade hade haft dessa två sidor, kapitalets uselhet och cynism, arbetsstyrkans tillgivenhet och förtröstan på honom, skulle uppgiften ha varit lättare när han tog sitt kors och travade upp till det lokala storföretagets lokala kontor, översta etagen. Det skulle ha varit som att ta steget från vitt till svart. Men bakom hans rygg fanns inte bara uppbackning, utan också en gränslös förtvivlan och indignation över kometen som slagit in och förött en bygd, en stadsdel, ett sätt att leva och vara, ett stycke kultur. Känsloväckelsen blev inte utan följder, lika lite som när man känt sig hotad i gamla tider. Det tändes vårdkasar, sändes budkavle. När förpackningsindustrin köpte upp glasbruk för att rationalisera och lägga ned, etablerade sig glasbruksarbetarna över en natt som fotografer, skådespelare, sångare, författare, och i ett utbrott av vulkanisk aktivitet bläddrade de ut allt som varit deras liv och gärning och nu hotades av utplåning. De blåste glas som aldrig förr: svepte sig i girlander av glas, bollade med glödande kulor, konstfulla bägare och skålar. Denna indignation hade sitt eget röstläge, högt uppe i diskanten och djupt nere i basen. Efter att ha utsatts för det ett tag fick Harry alltid en känsla av svindel och drog sig undan för att få ordning på balanssinnet, röstmässigt saknade han dessutom förutsättningar för att återge de höga tonerna.
Likadant var det där bilan föll över varvsarbetare eller cementarbetare eller gummiarbetare eller vattenrallare, eller någon annan av ett par tjog väldefinierade, historiskt etablerade arbetargrupper. Det var som att sätta luntan till en tändsats, det kom en puff och en kortvarig, hektisk aktivitet blommade ut. Flyttlassen rullade redan, avgångsvederlagen betalades ut, någon tog sömnmedel eller hoppade från fjärde våningen, men en tapper skara gjorde en sista halt och gav röst åt indignationen, trotset. Från alla tungor predikades samma evangelium: Vi skall kämpa. Vi ska visa dem. Dom kan inte behandla oss hur som helst. Yrkeskunskapen är också värd nånting. Vi har rättigheter. Dom har skyldigheter mot oss. Alla dessa år.
Och redan var det så att de flesta inte kämpade, redan var det så att de behandlades hur som helst, och att yrkeskunskapen och åren var avskrivna för gott. Det fanns inte längre några likvida tillgångar att dra växlar på. För Harry Jönsson ledde dessa nedläggningsritualer tankarna till kyrkan, till dess spagat mellan världens fördömda och frälsningen på andra sidan. Värst av allt: det var han själv som förväntades officiera, dra litanian och trosbekännelsen i kortversion. Kanske kunde det inte vara på annat sätt, förlusten och sorgen och lidandet måste få sitt. Men själv kunde han inte gå upp till översta etagen och säga: Ni kan inte behandla oss hur som helst. Det var nu en gång så att förpackningsindustrin köpte upp för att lägga ner, slå samman och flytta utomlands, det var en naturlag i den industrialiserade världen. Mot detta sköt all indignation med lösa skott.
-Tror dom verkligen att dom får samma kvalitet i Thailand, Harry? Det är ju rena galenskapen. Vi har tittat på det som kommer därifrån, skarvarna är rent kassa, man kan slänga det i soptunnan med en gång.
-Jag vet, jag vet.
-Och tror dom att dom kan behandla kunderna hur som helst? Det kommer ju att bli väldiga förluster, tappade marknader, ännu fler avskedade. Är det verkligen folk som ser till företagets intressen, som handlar på det här viset? Där har dom räknat fel, det kommer att bli en enorm smäll.
Harry drog en hand genom håret. -Jag har hela materialet här, jag skall dra det för dem en gång till. Vi har ju den kommunala sidan också, samhället har inget intresse av att folk ställs på bar backe. Jag går upp på kontoret klockan elva, då har ni hundra man men banderoller och högtalare framför entrén. Inga tosingar, som kan hitta på nånting, ta bara stadgat folk. Men starka röster, och säg till dem att sjunga ut. Och ta psalmerna till sista versen.
-Det blir inte mindre än tvåhundra. Vi kan ju inte hindra folk från att ställa upp.
Det var den goda sidan hos ett varsel: folk visste med en gång var de hörde hemma, utan att man behövde skriva det på näsan på dem.
-Hur långt är ni beredda att gå för övrigt, om de inte tar tillbaka en del av varslet?
-Övertidsblockad direkt. Sen. Det är ju ett par tre förbund inblandade. Nästa steg blir aktioner mot transporterna.
-Det är utmärkt, jag behöver inte veta allt. Men det är bra att veta hur mycket muskler det finns bakom. Jag vill själv inte visa mer muskler, men inte mindre heller.

-Kan man få beställa tid hos kommunalrådet?
Heikki hade skymtat i korridoren ett par gånger, nu stod han i öppningen till Harrys rum och klappade på dörrposten. Något i hans uppsyn fick Harry att ana oråd, helst skulle han ha hållit detta hotande blåsväder från livet en dag till eller två.
-Vad är det som skall avhandlas?
-Jag var på ett visst ställe igår och har fått ett problem på halsen. Eller två. Två problem.
Han undvek namns nämnande.
-Låt mig se, sa Harry. Jag är i gamla cykelfabriken hela kvällen, det är ett viktigt möte. Jag är kanske inte hemma förrän tio. Kan du sticka in dig i köket en stund, halv elva, så tar vi dina problem.
Heikki höjde ögonbrynen. -Vad har ni för er i fabriken?
-Ferdinand och jag har ett möte med en person, som kommer hit från andra sidan jorden. Vi fick ett telegram igår, och idag är han här, hux flux. Jag hoppas att du förstår att vi vill ställa upp för honom och få så mycket som möjligt ut av besöket.
-Får ni ofta besök på det viset, från månens baksida?
-Det är en grej som angår dig också, på sitt sätt. Du kommer att invigas, så fort jag har nåt kontant att komma med. Heikki var nära att säga: jag är mer informerad än du anar, men sa bara: Då får jag väl tåla mig.
-Hur går det för dina mullvadar?
-Vi hade ett möte imorse, och efteråt skickade jag ut dem för att predika för tunnorna.
-Det gjorde du? Det är ju alltid ett fall framåt. Vi väntar spänt på resultatet: kommer mörksens tunnor äntligen att krypa till korset?
-Vi tänker ta upp borrkärnor efter ett visst mönster i hela stan och analysera dem. Jag lär dem både hur man tar jordproverna, hur man förvarar dem och hur man analyserar. Studieförbunden ställer upp, vi får göra analyserna i labbet på en firma här i stan.
-Det måste vara fråga om historiskt mycket olika föroreningar.
-Den äldsta är fosfor. Det kommer från benen av människor och husdjur som begravts i jorden under tusentals år. Ju längre tid folk har bott på en plats, desto mer fosfor.
-Ett sånt material borde göras tillgängligt för en större publik. Presenteras med datorskärmar, tablåer, fotografier. Ett Föroreningarnas, Gifternas och Mögelsvamparnas Museum.
Harry föreföll att livas avsevärt av tanken.
-Det skulle man visst det kunna göra. Men vilken god fe skakar fram kulorna?
-Det får vi ta oss en funderare på. Ferdinand är en rackare på att skaka fram pengar, man skulle kanske kunna sticka in en liten sked i den strömmen. Ni kan få ett rum på fabriken att hållas i så länge, om ni vill. Eller hyra en paviljong, en sån här lada på torparfot, ställa upp den på nåt centralt ställe.
-Det finns en journalistlinje på skolan. Man skulle kunna slå två flugor i en smäll, mobilisera den också.
-Prata med dem, se om du kan förankra tanken.
Heikki log i mjugg, men nickade god mening.

På nästa steg fanns problemet med De Andra. En gång i tiden hade kapitalisterna, liksom deras hantlangare, varit nationellt förankrade, nationellt utrustade. I förhandlingar hade det varit tryggt att ha denna hållhake: man visste att den första lojaliteten gällde Mammon, men att den andra, på vederbörligt avstånd från den första, kunde mobiliseras för nationen, det lokala företaget, orten, dess befolkning. Så var det inte längre, den andra lojaliteten var som bortblåst, man gycklade i hemlighet med den.
När hade detta inträffat? Det var fråga om en viktig omvälvning, en som borde kunna tidfästas med hjälp av invandrade former precis som alla liknande, stora omvälvningar i det förflutna. Var fanns tinget med vars hjälp man kunde peka ut och benämna övergången från solidaritet till egoism? Det handlade inte om keramik denna gång, inte om bröstsmycken av brons heller, men kanske om form ur en annan metall? Harry behövde inte ställa sig dum om han fick frågan, svaret från hans håll löd: pressad karosseriplåt. Vid fyrahundraförtifyran kulminerade historien, vid sjuhundrasextian bröt den sig som en älv vid en vattendelare.
Med fyrahundraförtifyran hade småbilstanken en gång i historiens gryning vunnit insteg på Harrys breddgrader. Före den hade man byggt droskor, landåer, cabrioleter; det hade legat en air av bastant och hållfast burgenhet, västlig urkapitalism över allt självrörligt. Men fyrahundraförtifyran med sin självbärande kaross och sin anspråkslösa förtihästars motor hade burit på en ny ideologi (eller kanske bara en återfödelse av Henry Fords ursprungliga tanke); i dess delade bakruta hängde folkhemmets och välfärdens blommiga gardin. Den var en allemansbil, som Rönnerdal själv: anspråkslös - men inte utan förmågor. Under tjugo års tid byggdes den i en halv miljon exemplar, och detta var utan jämförelse den kraftfullaste ideologiska offensiv, som nationen någonsin utsatts för. Ett minne av fyrahundraförtifyran, dess sluttande rygg, dess knöliga och motspänstiga bagageutrymme, lukten hos sätena, ljudet då den varvade upp på kall motor, fanns för evigt instämplat i människornas kollektiva undermedvetande.
Hur djupt fyrahundraförtifyran hade trängt i sinnena visade efterföljarna: hundratjugoettan, hundratjugotvåan, hundratjugotrean. Modellnumren nya, men rent faktiskt handlade det om stillastående (och talmässigt var det ju fråga om reträtt): nytt karosseri på gammal maskin. Plåtens form hade modifierats, men funktionen var den gamla och bekanta. För varje annat företag skulle en sådan brist på förnyelse ha inneburit ruin och snar undergång, men inte i detta fall. Hundratjugoettan, hundratjugotvåan, hundratjugotrean - som inkarnationer av fyrahundraförtifyran - rullade från bandet under femton års tid, rullade också utanför landet, och drog under dessa år in många sköna slantar åt det nationella kapitalet. Segertåget gav naturligtvis i sin tur en puff åt förbrukningen av kullager, kabel, gummi, stålplåt, fönsterglas: i bilens skugga uppstod en vildvuxen skog av underleverantörer, som satte ytterligare fart på penningens kretslopp. Detta var nationens andra industrialisering, väl så viktig som den första.
Viktigast av allt: under dessa tjugofem år hade det rått ett tillstånd av den mest utsökta harmoni mellan Partiet, som förvaltade landets framåtskridande, och fyrahundraförtifyran och dess avkommor, som svarade för en icke föraktlig del av klirret i kassakistorna. Om han skulle formulera en försiktig kritik fick den gälla bagageutrymmet: det var inte mycket att skryta med. Men det kunde man ta med jämnmod när man visste att en del av resurserna i stället hade gått åt för att skapa reformutrymme i samhället. De var kommunicerande kärl, kofferten därbak och statens kassa. Om det spenderades för mycket på inkråmet i kofferten blev det tomt i den offentliga kassakistan.
På nästa steg hade en hundraförtifyra stigit fram och dragit lasset en tid, till den kunde man bara säga: tja. Den gick väl an. Dess föregångare kunde fortfarande inhandlas, och många föredrog dem, varför då bekymra sig om den onödiga efterföljaren? Men det blev inte därvid: en tvåhundraförtia tog över, en som ville vara ett nummer större, och också var det, snart knotades det i bygderna över dess törstiga motor. Inte heller tvåhundraförtian var ett tekniskt eller designmässigt storverk, den var som husen i samma tid, man kunde ignorera den och hoppas att den skulle vittra bort. Men den hade anslagit tonen, gjort tydligt åt vilket håll vinden blåste. Ville man undgå att bli alldeles vinddriven gällde det att huka sig och sätta klackarna i jorden. Ombudsmannen Harry Jönsson rullade vidare i sin fyrahundraförtifyra, ett exemplar med utbytesmotor som oförtrutet drog samhället framåt med nittiofem hästkrafter. Hade han själv fått råda skulle det ha fortsatt så i många år än: den gamla konstruktionen och utbytesmotor vart tionde år.
På något sätt var tvåhundraförtian väl fortfarande en folkhemsbil, men kanske mer ett fordon som stod för folkhemmets avdrift, eller förfall, än för dess fortsatta uppstigande mot ljuset. Stor och dryg, bondsk på något sätt, back to roots i det avseendet. Den rostade och skramlade, slukade, vände sig mer till Slösa än till Spara, hushållade inte med resurser som i vart fall inte var oändliga längre. Tiden var uppenbart mogen för en kursändring, kanske en återfödsel av Mr Fords ursprungliga tanke. Då, just när denna tanke kunnat falla i god jord, kom sjuhundraförtian, och sjuhundrasextian. Harry höll på att få blodstörtning när han fick se: den nya bilen var en sorts långbänk för krämare med kombinerad lik- och kassakista i aktern. Den representerade en klar och tydlig ideologisk utmaning, han behövde själv inte tveka en sekund för att förstå vad klockan var slagen: där for reformutrymmet sin väg i aktern på en landsvägskryssare! Han satte utbytesmotor i sin fyrahundraförtifyra, bytte alla fyra skärmarna, nagelfor underredet och lät det undergå en minutiös rostskyddsbehandling. Men sjuhundraserien rullade ut i hans samhälle, och bakom dess ratt satt en människa, som inte längre höll sig till de regler, som styrt vägtrafiken på fyrahundraförtifyrans tid. Med en gång åkte polischefer, ministrar och folkbildare fast för fortkörning, om de inte körde ihjäl sig, så stark var den nya kraften.
Tiden var kanske mogen för att bryta alliansen med de stora exportföretagen och återgå till något cykelaktigt, med unicabox på pakethållaren? Möjligheten eller nödvändigheten av en ny, mer småskalig allians trängde sig allt oftare i förgrunden för Harrys inre blick.

Och om det hade gått så långt att allt bagage man samlat på sig under hundra års tid, arbetsrätten och sjukförsäkringsförmånerna och allt det andra, hela känslan för vad som var rätt och riktigt, befann sig på avveckling? Om det var så att yrkeskunskap och erfarenhet var dagsländor, och man hädanefter kunde behandla arbetarna hur man ville? Då hade han inte mycket mer att hålla sig till än en bottensats av historiskt etablerade känslor, som pyrde i kollektivet, känslorna för rättfärdighet och rimlighet, för egenvärde, för lika värde. I en tid där ett sådant medvetande var nästan utdefinierat hade han att hissa det som sitt banér och gå fram under det, fastän han helst hade velat gå upp på översta etagen i spetsen för objektiv, tvingande nödvändighet. (Det var mer efter hans sinne). Och på köpet var han tvungen att försöka snärja sin motpart i detta subjektiva nät, och göra troligt att också det innebar tvång och nödvändighet. Det var den tyngsta biten av hans tunga börda: att komma som en tiggare där han hade velat komma med kollektivets hela makt och myndighet.
Och nästan outhärdlig blev bördan när rollen krävde indignation: över den usla affärsmoralen, eller frånvaron av moral.
Klockan var elva, han blev insläppt genom grinden, vakten hälsade med en avslappnad honnör. Utanför stod tvåhundrafemtio män och kvinnor med banderoller och högtalare, men det låg inget hot, ingen spänning i luften. Han såg sig omkring: utanför grindarna stod hans tappra garde, på parkeringsplatsen glänste en armé av sjuhundrasextiornas efterföljare i tredje och fjärde led.
Han fick inte tänka att utgången var given. Men han visste att det inte ens var ortens arbetsgivarklass han skulle tampas med, utan ett lag hårdhudade, värderingsfria kosmopoliter, internationella tillskärare, som kallades in och fick utföra hantverket när kostymen blev för stor för kroppen. Det som förestod honom var inte dialog, utan diktat. Och han var inte mannen att stillatigande ta emot diktat. Det skulle bli strid. Medvetandet om detta gjorde honom sorgsen, ty strid var det han önskade minst av allt för stunden.

Tjugofyra minuter efter den första passagen passerade Harry på nytt grindarna i sällskap med kommunens arbetsmarknadschef. Ingen av de två såg åt den andre, bägge glodde ömsevis i marken och på sina portföljer. På detta sätt ser inte segerrika fältherrar ut när de återvänder till hembygden från slagfältets fasor. Budskapet stod redan klart för de väntande, men de surrande kamerorna, de rullande bandspelarna skulle ha sitt.
-Hur gick det, Harry? Vad fick ni för besked.
Harry glodde fortfarande i marken, som om om han för ett ögonblick sökte sina ord, men det var inte nödvändigt. Den vrede som glödde inuti honom behövde ingen sufflör. -Jag kan svara så här: I industrins värld precis som i samhället finns olika moraliska nivåer. Vi har en majoritet som håller sig till de spelregler som gäller i samhället i stort, och en minoritet som agerar mer eller mindre kriminellt. Det vi mötte när vi infann oss här idag, och som representanter för orten och arbetsstyrkan krävde åtminstone en diskussion om nedläggningens innehåll och karaktär, överträffar allt jag har varit med om under min tid som aktiv politiker, och jag tvekar inte att kalla det rent skurkaktigt på det moraliska planet. Våra förslag och invändningar möttes med totalt förakt. Mer vill jag inte säga. Vi har gjort vad vi kan, tills vidare. Nu är det dags för den allmänna opinionen att träda till, och jag vet att den inte kommer att skräda på orden. Samtidigt är det min förhoppning att de kampåtgärder som sätts in kommer att aktivera och locka fram en mera ansvarig nivå i det företag vi har att göra med. Då skall vi återkomma och göra ett nytt försök.
Det som hade inträffat fick man räkna med, när den internationella rörelsen gick mot konsolidering och koncentration. Men kapitalet fick i sin tur ta med en sak i sina kalkyler: att den som sattes ut i kylan inte var renons på kampberedskap och kamptraditioner. Harry tänkte detta blankt, utan reservation, när han gick fram till morgonens delegation som fortfarande väntade under sina banderoller.
-Ge järnet, och var inte rädda om det skulle bli nån överdrifter i det här fallet. De har förtjänat allt de får, och lite till.
Därmed hade han sått vind, och han hörde i andanom stormklockan ljuda. Medvetandet fyllde honom fortfarande med en känsla, som mer liknade sorg än något annat, och han såg ingenting som liknade upprymdhet i de andras ansikten heller.

Det var en av de dagar där allt rörde sig i cirkel, eller spiral; för andra gången hade han att tolka sorg och förlust, och orden var redan mobiliserade, vandrade omkring inne i hans tunnel, och han kunde nöja sig med att stå där och låta sin kropp fungera som språkrör. Ett standardbibliotek hade placerats högst upp i hans program och levererade automatiskt syntax och språkliga figurer.
-Goda vänner, det känns extra svårt att ta avsked av Herman Sköld en dag som denna, när den fackliga och politiska kampen hettar till på utsidan. Herman var en arbetare av den gamla stammen, och han hade behövts därute idag, i främsta ledet, som föredöme och vägvisare. Och detta säger jag inte för att på något sätt nedvärdera de yngre generationerna: de har slutit upp maximalt och kommer att kämpa tills segern är vunnen. Men de gamla arbetarna har en speciell egenskap, som är framvuxen och härdad under andra förhållanden än dagens, det är rättvisekänslan, den osvikliga känslan för vad som är rätt och rimligt i samhället. Herman Sköld kom ur små förhållanden, och i viss mån ärvde han säkert sin rättvisekänsla från hemmet, men lika säkert är att känslan för hur saker och ting bör vara utvecklades och härdades i det stålbad, som femtio år i arbetslivet innebär. Det är på denna härdade, orubbliga visshet som vi känner igen arbetaren av den gamla stammen; han har sett hur världen är beskaffad: somliga har och somliga har inte, och det är den upplevelsen som formar hans karaktär i fortsättningen. På den punkten skall vi inte bedra oss: en lika ofelbar kompassnål, som hela tiden pekar ut den smala vägen och de goda målen, har dagens generation inte.
-Nu, om en stund, står vi i beredskap att överlämna Herman, och allt han stod för, till den sista vilan. I alla tider har det varit brukligt att man vid det tillfället låter någon liten gåva gå med i graven, en ros, en ring, en näsduk. Men jag vill föreslå att vi gör tvärtom i det här fallet: i stället för att ge tar var och en med sig nånting från graven, nämligen ett stycke av Hermans rättvisekänsla. Det kan inte vara rätt att begrava den, jag tror tvärtom att den är det arv som han helst av allt ville lämna till oss, och som det är vår skyldighet att odla och föra vidare. Låt oss alltså gå ut och ta för oss, skrapa vår döde vän in på bara benen.
Det sista var kanske att ta i, men höjdpunkter av det slaget fick man finna sig i när talaren hette Harry Jönsson. Och den allmänna meningen bland begravningsgästerna var klar: fick man ett sånt tal med sig på vägen, kunde det vara mödan värt att lägga sig i potatislandet. Herman hade ju inte varit nån ängel precis, för honom måste det innebära en oväntad utsikt till själavandring att bli skrapad in på bara benen efter Harrys mönster, som Extrachansen på trisslotten. Dessutom riskerade han inte att hamna utanför sin klass, arbetarkommunen hade ju stått för kalaset.
-Bara man inte blir tvungen att gå på för många begravningar av det slaget, bördan kan bli tung att bära för den enskilde.
-Ah, snart har de sista mohikanerna gått till de sälla jaktmarkerna. Sen finns det bara vanliga knegare kvar, och där är inte så mycket att skrapa på benen. Eller vad säger du Harry? Man kan kanske koka tvål på dem.
-Jag skall nog kunna utvinna nånting där också. Man får försöka se det bästa hos människan, inklusive knegaren.
-Men håll annars med om att Herman så att säga hade passerat krönet på sin bana. Ja, man skall inte tala illa om de döda, men man kan ju tala rent ut om dem, det tycker jag är en annan sak. Man borde ha begravt honom medan det fortfarande fanns några goda egenskaper kvar att ärva, om man skall köra efter din modell, håller du inte med om det?
Harry tänkte efter. -Det beror på. Om man tänker att Herman är vad han är just nu, så är han ju faktiskt död och har inga som helst egenskaper, varken dåliga eller goda. Alltså måste man gå ett stycke bakåt i tiden, för att överhuvud taget hitta några egenskaper. Varför inte då till nån dag där han stod på sin topp, exempelvis en förstamajmorgon när han drog fram de röda fanorna ur malpåsen.
-Det blir lite godtyckligt, tycker jag: saker och ting är inte längre vad dom är utan vad dom var en gång i tiden. Varför då inte lika väl: vad dom kan bli en gång i framtiden?
-Inte mig emot, det skulle ge lite hopp för alla parter. Du och jag inte vad vi är, utan vad vi skulle kunna vara.
-Ja, men om jag nu exempelvis skulle kunna vara en som sjappade med partikassan, skulle du då dra upp det på min begravning, till allmän skam och varnagel?
-Inte är du den som sjappar med partikassan, Torsten, du är hederligheten själv.
-Nej, nej: usch Harry! Det blir så mycket god vilja och så lite realism om man kör på den bogen. Och dessutom: vad är egentligen goda egenskaper? Det är så komplicerat. Det är ju exempelvis ett känt faktum att i synnerhet de borgerliga väljarna inte drar sig för att använda svart arbetskraft för exempelvis städning i hemmet, medan LO-kollektivet håller snyggt och rent på egen hand. När man sen intervjuar mödrarna i de berörda familjerna motiverar de sin brist på skattemoral med att de får mer tid över för sina barn eller nåt liknande. Av det kan man kanske dra slutsatsen att de borgerliga fäderna - och antagligen alla fäder överhuvud taget - fortfarande ägnar för lite tid åt sina barn, men också att mödrarna anser att det på nåt sätt gagnar dem - och kanske hela samhället - att de tar väl hand om sina barn. Vilket skall då rankas högst: att någon fuskar lite med moms och arbetsgivaravgift, eller att han eller hon skänker sina barn lite extra uppmärksamhet? För egen del måste jag säga att det inte är så alldeles kristallklart för mig var den smala vägen går i de flesta fall.
-Det var ju märkligt! Jag har funderat över precis samma sak, Torsten, det är klart att man gör det. Och jag har sagt mig själv: om dom tar bättre hand om sina barn är det ett större plus än vad momsfusket är ett minus. Å andra sidan är jag inte så övertygad om att dom gör det, barnomsorgen är ett svepskäl. Dom placerar ungarna framför tv:n eller datorn och sätter sprätt på det dom har tjänat på konsumtion.
-Äsch, såna undanflykter har du alltid på lager. Men det är för enkelt, Harry! Ett tag tyckte jag att du var på väg att erkänna att allt inte går så enkelt och rätlinjigt till; inte ens den förgyllda rättvisekänslan garanterar att man styr mot de rätta målen. Det går till på annat vis, mer flytande, oklart.
Harry suckade tungt. -Herman hade ju inga ungar som han kunde missköta, så vad skulle jag dra fram? Menar du kanske att känslan för det som är rätt och riktigt har blivit överflödig? Var stod vi då, om det skulle vara på det viset? Jag skulle vilja säga att den är som ett träd med många grenar, om det skulle gå röta i en så finns det ändå många friska kvar. Nej, jag håller på rättvisekänslan.
-Usch, Harry, du är en jävla brännvinsadvokat, du får alltid rätt till sist. Men det var ett bra tal du höll i alla fall, ett sånt vill jag att du håller på min begravning också.

  • Svarta Hål, kapitel 42
  • Svarta Hål, kapitel 44
  • Tillbaka till innehållsförteckningen