44. Förankringens finheter, och serveringens

Idéer var ett släkte för sig. Deras lödighet var alltid oklar, den måste prövas och bestå provet, igen och igen. I tillvaron var idéerna lättviktare som var nödda att haka på hävstänger, söka sig muskelstarka partners för att nå önskad verkan. Partiets särställning i nationen och historien berodde inte minst på dess självständiga sätt att attackera denna svårighet; där andra närmast tryckte sina idéer på verkligheten i en process som minde om våldförande, strävade en Partiets man alltid efter att förankra idéerna.
I en nation där det så långt man kunde minnas hade predikats objektiv kunskap och subjektiva värden, var detta ett djärvt och självständigt ställningstagande, ty utan tvekan uppstod en omvändning i kölvattnet på en lyckat förankring: begynnelsen som ett stycke subjektiv insikt hindrade inte att det förankrade resultatet i tidens fullbordan framstod som ett objektivt värde. Om politiken på någon punkt tangerade filosofins domäner, om den själv blev praktisk filosofi, så var det här det inträffade. Harry, eller åtminstone hans partikamrater, skulle visserligen energiskt ha avvisat en sådan tillvitelse, i den politiska vardagen handlade det om praktisk politik och ingenting annat, och det gick aldrig att förankra hos alla på en och samma gång. Men det ruckar inte på faktum: här lurade en metafysisk dimension i kulisserna.
När det kom till kritan fanns det väl mindre skäl att dramatisera idéernas väg; de förankrades dag och natt, av hög och låg, i alla sammanhang, också utanför politiken. Leffe undgick inte tvånget att förankra sina tusentjugofyraraderssystem, i annat fall blev det inga insatser, och när vinsten uteblev fick tipsbolagets medlemmar en handfast och dyrköpt demonstration av en speciell idébyggnads bräcklighet, trots soliditeten hos den tillförda kapitalgrunden. Kommunalrådet hade erfarenheter i motsatta riktningen, han visste hur en förankring kunde förvandlas till en dragg som högg i bottnen så att ett projekt inte kom ur fläcken, då gjorde man klokt i att kapa alla förankringar och rymma fältet med sin ideella luftballong i skydd av natt och dimma.
Dessa erfarenheter till trots yttrade han ändå på ett tidigt stadium, långt innan förankring var tvingande nödvändig: Så har vi det viktigaste av allt: förankringen.
Och bankdirektören svarade, utan att tveka om svaret: Det kan väl sägas vara en uppgift som är vikt för dig.
Harry invände inte mot detta, utan fortsatte: Förankring är en komplicerad process. För det första är det viktigt att ingen i projektet kör sitt eget race, utan att vi förankrar allting hos varandra. Utåt måste vi framträda som ett sammansvetsat kollektiv, det gör ett gott intryck.
Bankdirektören nickade god mening.
-På kapitalsidan kommer du att så att säga teckna firman, medan jag håller mig i bakgrunden. Det är utan tvekan det optimala sättet. Vi får inte glömma att jag är Svarte Petter i vissa läger. Mina kunder är först och främst facket och den kommunala förvaltningen. När det gäller materialsidan föreslår jag att vi drar in Ines, hon har omdöme och förstår sig på detta med att sondera utan att lova för mycket. Jag skulle rentav vilja påstå att hon har fingertoppskänsla för förankring, överraskande för en människa med hennes bakgrund.
-Ines? Det må jag säga, dina dödsfiender konverterar fort. Förra veckan hette hon 'byggmästaränkan'.
-En mycket kapabel människa, långt mer än man kunde tro av skenet. Och viktigast av allt: hon vill visa vad hon går för, hon är en tävlingsmänniska, och det är oss två hon vill tävla med. En dag kom hon upp på kontoret och frågade mig hur vi hade tänkt lägga upp franchise-sidan, hon var full av idéer. Jag blev alldeles tagen och lovade att diskutera med dig om vi kunde ta in henne i planeringen. För övrigt verkar det som om hon filar på nånting mer konkret, jag har bidragit på ett hörn där också. Ingen tvekan: hon driver på och vill spela en aktiv roll.
-What Ines wants, Ines gets... Utmärkt, med det har vi undanröjt en osäkerhetsfaktor! Gör det, ta in henne, men se till att gränserna är klara.
-Ja! Det kan man väl också kalla förankring? Harry såg belåten ut. Han tyckte själv att han hade haft det en smula motigt den sista tiden, och solade sig gärna i beröm, en liten stund. Det var som vitamin för självkänslan innan man gick vidare mot större utmaningar, större stunder.
-Jag skall för övrigt korrigera dig på en viktig punkt: När hon var borta i en månads tid var det för att hon följde sin syster till ett sanatorium i Schweiz. Systern dog där, i bröstcancer, det var för sent att göra nånting. Du har spritt en viss desinformation i anslutning till den händelsen, ett falskt rykte som kanske inte bör upprepas.
Bankdirektören satte handen för munnen och rodnade som en rödbeta. Ur denna rodnad kunde hela världen läsa ut hans oskuld, och Harry begrep att han själv inte fallit offer för en noga planlagd intrig. Det hela byggde på skvaller och mytbildning, ett inte alldeles oskyldigt missförstånd.
-Du skulle veta vilken räcka av klavertramp det ledde till. Men allt är utrett och uppklarat, hon har förlåtit mig, och jag fixade absolution åt dig av bara farten.
-Milda makter! Hon kan vara fullständigt oresonlig när hon sätter den sidan till.
-Skall du ha kvitto på att saken är ur världen får du be henne själv. Annars får du ta mig på orden.

Men förankrandet hade en annan sida. Att förankra var som att bjuda till bröllop, den som inte blev bjuden i första vändan märkte snart och frågade sig: Varför blir jag inte bjuden i första vändan? Här hade Harry sina skäl (och han hade förankrat dem solitt hos den inre cirkeln); vissa grupper var ännu inte klädda för bröllopet. Kommunala befattningshavare och institutioner hölls tills vidare på vederbörligt avstånd, liksom en rad branschintressen. På detta stadium skulle de två sidorna utan dröjsmål ha trätt i kontakt med varandra och knutit förbindelser, som längre fram garanterade parterna en diffus procent av kakan, det var kutym och gängse affärssed. All upphandling i kungariket gjordes från efemära, hastigt upprättade karteller, överpriserna låg undantagslöst mellan tjugofem och femtio procent, insikten om detta hörde till kommunalpolitikens ABC. Harry ville till varje pris undvika att få sådana koalitioner mot sig på ett tidigt stadium, de kunde vrida projektet ur upphovsmännens händer om de blev för starka. För att bli bjuden av Harry i första vändan skulle man vara entusiast, i praktiken ha prövat en alternativ idé, och ha sinne för ekonomiska realiteter. (Var fanns denna goda cigarr, var den verkligen förankrad i sinnevärlden?) Efterfrågade var de järnfilspån som kunde vrida sig en smula på egen hand i det stora, organiserande fältet, och Harry visste alltför väl att de inte fanns i kommunen, inte i det som kallades näringslivet heller. De stora elefanternas tid skulle komma först längre fram, när man hade etablerat ett par ledfyrar som de kunde orientera tankeverksamheten efter.
Det var alltså med all rätt som kommunens fastighetschef Melander ställde frågan, rätt ut i sorlet på kommunhusets lunchservering: Varför blir man inte bjuden på kalaset? Vad är det egentligen som pågår? Man känner sig ratad. Man frågar sig: vad är det för fel på en?
Adressaterna var kommunens tunga garde: ekonomidirektören, planarkitekten, socialchefen, och alla övriga solida och sakkunniga personer, som för tillfället befann sig i rummet. Frågan delade sig, blev individuell, drabbade var och en som ett tungt slag i solar plexus: Varför blir man inte bjuden?
-Nå, jag har tillräckligt att göra ändå.
-Det är ett privat projekt. Det innebär att han inte har juridisk skyldighet att informera någon från kommunen så länge det hela bereds - och så länge han inte vill.
-Men det ser ut att bli så stort. Det ser ut att bli så ohyggligt stort. Ett projekt av det slaget måste angå både kommun och tillverkare på tusen och ett sätt.
-Vad handlar det om?
-Det vet jag inte. Men jag vet vad det handlar om för areal: åttahundra tunnland, mitt ute på vischan.
-Åttahundra tunnland? Vad skall man med så stor yta till?
-En stormarknad. Hur fick du reda på allt det här?
-Du vet hur Harry är, han skall förankra allting. Det verkar som om han misstänker att markförvärvet går till expropriation.
Det nickades gillande, eller åtminstone bekräftande: så handlade en fullblodspolitiker.
-Därför gick han och förankrade expropriationen. Och på den vägen fick du höra det. Hur högt upp förankrade han, om man får vara ofin att fråga.
-Högt, högt upp.
-Regeringen. Departementen. Planverket.
-Jag kan inte säga mer än jag vet.
-Det här bör vi veta mer om. Har du frågat honom rent ut?
-Ja. Och han svarade: När tiden är mogen skall du få veta mer.
På en ordväxling som denna och liknande upptäckte de lokala befattningsshavarna hur föga de visste om ett stort företag, som förbereddes i kommunen, och de drog slutsatsen att Harry tredskades och att det var dags att visa honom verktygen. Om kommunens tjänstemän inte fick veta så hade allmänheten i varje fall ett legitimt krav på information.

Detta var inget nytt: småhövdingarna kunde man strunta i om man skaffade sig uppbackning från annat, jämbördigt håll. I det förflutna, när länder erövrades och kulturer omstöptes, hade det räckt att lägga beslag på kultplatserna och få prästerskapet att skriva under på det nya kontraktet. Efter en tid, när uppståndelsen hade lagt sig, kunde det härigenom verka som om ingenting hade hänt, som om allt förblev vid det gamla. På sin höjd hade symbolerna undergått retusch: askens blad var ersatta av ekens, rosen med blåklinten, korset med hammaren och skäran.
I den moderna tiden betydde detta kort och gott att man förankrade hos Opinionsbildare och spände dem för sin vagn. I Partiet hade man tidigt insett vilka fördelar denna omväg erbjöd, och hela sättet hölls sedan lång tid tillbaka för god politik. Infångandet underlättades av att det opinionsbildande släktet vred sig sig mot ljus och värme, som solvändor. Om man skruvade upp för projektörerna och inte var så noga med ljusräkningen gick det att fånga in Opinionsbildarna och få dem att dra sitt strå till stacken.
På den punkten kände Harry sitt handikapp, han hade ingen parnass att erbjuda, ingen scen, inget forum. Därmed hade han inte tillgång till riksförfattarna och riksjournalisterna, det var uteslutet att dessa skulle spännas för hans vagn. Han fick rätta mun efter sin matsäck, förankra på kommun- och häradsplanet. Det hade en fördel, han slapp posörerna, och en nackdel: han fick mindre potens, klenare utspel i rampljuset. Därför gällde det att välja så mycket noggrannare och kanske förmå vissa personer att spänna musklerna en smula, gapa över större kaka än vanligt.
En sak kunde han vända till sin fördel: en enhetlig syn på det skrivna ordets uppgift, som genomsyrade alla nivåer. Från norr till söder, hos hög såväl som låg, förväntade man sig att det verkligt lödiga ordet informerade om statares villkor, på ett eller annat sätt. Det skulle finnas en statarpunkt av orättvisa eller elände på vilken ordet pekade, ett missförhållande som kunde uppsökas med lämplig kur i bagaget. Stataren behövde i och för sig inte vara mänsklig längre, det dög med en utter eller en fjällko, en interiör eller en bakgård, ett kön, ett yrke, ett missbruk, en obotlig sjukdom som ropade på bot. I alla dessa fall var det lödiga ordet en mobiliserande pekpinne, som riktade blicken, aktiverade samvetena, satte snurr på tankeverksamheten. Man bogserade ut den som hade skrivit det förlösande ordet till fjällkon, bakgården, könet, missbruket, stack en mikrofon under näsan på honom och drog det hela i kortversion till morgonkaffet. En timme senare kördes det papper som burit orden till makulaturkvarnen, redan var det överflödigt, låg bara och skräpade. I mediernas insektsordning var det skrivna ordet, dess mobiliserande pekpinne, en dagslända bland andra, det förväntades dö när det parat sig med sin mottagare. Men något oåterkalleligt hade samtidigt inträffat: utredningsväsendets kvarnar började mala, förankringen tog sin början, finansministern kastade ett getöga i plånboken och slog ifrån sig med bägge händer.
Här fanns en väg som var banad och längtade efter att befaras, Harry visste bara inte vilken skylt han skulle sätta upp vid infarten. Det var som om bankdirektören stegvis hade känt sig in i hans dilemma; en kväll när de satt och vände på skisser och planer såg han upp och sade rakt ut i luften, men med tydlig adress: Folkhemmet, man kunde kalla det vårt sjunkna Atlantis.
Harry tänkte över detta en stund: Egentligen är det en Blut und Boden-paroll av konservativt märke, som Per Albin knyckte. Det var ett lyckokast under trettiotalet, fullständigt genialiskt. Men det har ju flutit mycket vatten under broarna sen dess. Idén har transformerats, idag är den en sorts guldåldersmyt, aldrig realiserad, aldrig reellt existerande.
-Nåt annat tänker jag inte heller. Myten är en korsett för tänkandet, och då spelar det ingen roll om guldåldern har funnits eller om den är ett falsarium. Problemet är kanske snarast att folkhemmet inte är så synligt där det ligger på sju famnars djup.
Detta var ett klart och tydligt missförhållande, som behövde åtgärdas, Harry satte försiktigt en fot på den banade vägen.
-Vi gör så här då: utlyser en pristävling, bästa novellen på temat 'Folkhemmet: vårt sjunkna Atlantis'. Tre klasser: en för skolan, en för dom som var med på den tiden och en för mer professionella ordbehandlare. Det är säkert det bästa vi kan göra i dagens läge, haka på historien och se ut som om vi gräver där vi står. Vet du vad jag har hört: man får tvåtusen bidrag bara prissumman är hundratusen. Ur en sån uppkastning måste det gå att få fram nåt matnyttigt, en bottensats som är användbar. Jag märker redan hur det mobiliseras mot mig, det är möjligt att jag själv trampar på en mina och blir ordentligt justerad. Då är det viktigt att vi rullar fram vårt tunga artilleri: de outrotliga föreställningarna om den gamla, goda tiden. Det kommer att väcka oerhörd förargelse, det är så fantastiskt reaktionärt! Harry gnuggade händerna. -Eller hundrafemtiotusen. För dom pengarna kommer vi att kunna köpa oss ett berg av gallimattias. Samt Columbii ägg, nåt rent genialt och förlösande. Förhoppningsvis.
-Utmärkt, utmärkt. Men det finns en hake i den här förberedande sekvensen: förankring, rådslag etcetera. Vad jag har kunnat lyssna mig till är du klar över den, men av ideologiska skäl låter du inte alltid insikten styra dina handlingar.
-Och vad skulle den haken vara?
-Serveringen. Ett demografiskt urval serverar så förbaskat illa.
Harry tänkte över olika aspekter på servering utan att svara, och bankdirektören sköt in: Du måste ha klart för dig att det bara finns en kraft, som i längden kan dra vårt projekt: Europeiska Unionen. Allt på den nationella nivån är för klent och småskuret.
-Och vad är det som skall serveras?
-Partiets version av Folkhemmet.
Harry kände sig alldeles stum inför detta, det väckte inget gensvar i honom; var han för småskuren?
-Vem är bra på att servera då?
-Proffsen.
Också inför detta var han tvungen att böja sig. Inom rikspolitiken hade det exempelvis blivit tydligt att det inte längre gick att uttrycka sig med egna ord, man var tvingad att överlåta den saken åt sakkunskapen om man inte ville bli akterseglad i kampen om väljarnas gunst. Partiet serverade numera inte sig självt, det gjorde proffsen.
-Och vem är proffset i det här fallet?
-En liten, uppåtsträvande reklambyrå, ett par unga genier som saknar en värdig uppgift att sätta tänderna i.
Harry tänkte: som har stora lån i banken och ändå inte vill få luft under vingarna.
-Må så vara: serveringen. Men med recepten och tillagningen har dom ingenting att skaffa.
-Icke ett skapandes grand. Serverarna vet sin plats, dom sticker aldrig opp. Man uppställer vissa riktlinjer, dom följs till punkt och pricka.
-Jag vet. Det är det som gör mig så skeptisk mot serverarna: dom tjänar satan och vårherre med samma varma själ.
-Nu skall vi inte moralisera. Det är för finansernas skull vi måste ha det så, det internationella kapitalet kräver och förutsätter rätt servering. Ceremonielet är A och O i såna här sammanhang: utan rätt servering vinner man inget förtroende. Gärna lite barock över det hela, lite yvighet, lite uppställning, det jämnar vägen.
-Kan du säga något närmare om vad det är för sorts kapital du har i tankarna?
Bankdirektören log mot honom, vänligt, överseende, kanske betydde leendet: Tror du jag har förankrat hos maffian, Hederlige Harry? -Mitt första napp är tyskt vårdkapital, ett tjugotal sjukhus och hälsohem i Bayern och Österrike. Vi diskuterar ett allmänt koncept: svensk omsorgsstandard, tänkt att exporteras över hela världen.
Harry var tvungen att sätta sig. Naturligtvis var det så och bara så idén gick att realisera: genom att den lierade sig med den starkaste muskel, som kunde dissekeras fram ur det globala samhället. Fram till denna stund hade han undvikit problemet, gått omvägar runt det i tanken. Nu hade det antagit gestalt: internationellt vårdkapital, medan varan hette: nationell omsorgsstandard.
-Man får väl vara glad så länge man slipper ha med Medellín-kartellen att göra.
-Har du problem på det området får du säga till med en gång. Vi kan ju exempelvis få svårigheter redan när det gäller en av de lokala krafterna.
-Jag vet, jag vet, det surras om de döda på djungeltelegrafen. När det kommer till kritan tänker jag så här: en del av kapitalet har alltid sitt upphov i skumraskaffärer, men det har så att säga en inneboende tendens att sträva mot ljuset och försöka bli rumsrent. Om man kan bidra till den processen är det bra, det ökar alltid skatteunderlaget. För den skull behöver man ju inte precis hjälpa till att tvätta svarta pengar, men ett par steg högre upp på skalan tycker jag att man kan gå in utan att få dåligt samvete.
-Det är så skönt att höra blodet flyta ur din pragmatiska ådra. Ofta kommer jag på mig själv med att tycka att det pragmatiska inte är riktigt hedervärt eller fint, men när jag hör dig får jag mod att tänka och handla pragmatiskt flera veckor framåt. Styrelsen tycks rentav hysa den uppfattningen att du har ett gott inflytande på mig, jag har fått höra det ett par gånger de sista månaderna.
Harry nickade förstrött, han hade just tänkt: Bara det bayerska ölkapitalet nu inte vill in på ett hörn och har tänkt sig en ny nisch för sina produkter.
-Det blir förresten en plats ledig i januari. Du skulle inte reflektera på den?
-Va? Plats ledig?
-I styrelsen. Det är förankrat hos de tunga namnen.
Harry strök sig över pannan, rätade ryggen, vaknade upp till en Verklighet som också rymde politiska dimensioner: Nej, vet du vad, jag får nog dra gränsen där. Det finns vissa typer av uppdrag som kan vara förbundna med för stora omkostnader i politiken.
Han skyndade sig att lägga till: Säg att frågan är för tidigt väckt för min del, det går inte att förena med mina övriga uppgifter. Gör det.
Bankdirektören nickade godkännande. Han hade inte väntat sig annat svar.

Till slut låg svårigheten kanske inte i förankringen, utan i det faktum att de verkligt lödiga idéerna var så sällsynta. Det var ont om idéer, som höll stånd för verklighetens obönhörliga kvalitetsgranskning, och bristen gjorde sig påmind på alla nivåer, i alla sammanhang. En gång i tidernas begynnelse hade nationen fångat in en idé för underhållningsprogram i tv, och detta första ursprung hade prompt klonats i femtio trogna kopior. Med en sådan utgångspunkt kunde man vänta sig att möta mutationer av den första idén, efterhand ett helt ekosystem av idéer, på samma sätt som när den första sporen anländer till en nyskapad vulkanö, och genast efter ankomsten sätter igång att diversifiera sig, konkurrera, alstra. Men icke så i underhållningens fall: det förekom på sin höjd smärre utsvävningar, som efter en tid milt men bestämt återfördes till begynnelsenormen. Den nationella ankarplatsen var och förblev upptagen, det fanns aldrig utrymme för mer än en skuta åt gången.
Över detta låg inte så litet av 'en gång säga och därvid förbliva', det sätt som hade tillskrivits Vasaätten och från denna gått i arv till nationen. I samma spår hade man kunnat gå vidare i evighet. Men det fanns en hake: det blev i längden klent med inkomsterna för firmor som drevs efter sådana riktlinjer, och det internationella kapitalet såg från första början med oblida ögon på konkurrensbegränsning, speciellt när det gällde ankringsrätten. (Det hade Vasarna också fått erfara, och även denna insikt hade de förmodligen lämnat i arv till efterföljarna). När inkomsterna började tryta och främmande handelsmän skrapade med fötterna i farstun visste de följande släktleden alltså att loppet var kört och att man först som sist kunde ge sig ut på sjön och loda nya ankringsplatser.
Så hade det gått till när knappheten gjorde sig gällande inom det statliga, rikstäckande televisionsföretaget och kapitalet viskade i kulissen om reklamfinansierade sändningar. Partiet hade gått i taket som en man och slagit ifrån sig med bägge händer - det var en gång sagt och skulle så förbli - varefter man hade bitit i det sura äpplet. När ytterligare femhundra år hade förflutit och Vasarnas minne tippats över historiens bakre tröskel skulle man antagligen ha vett att tiga med en gång och i tysthet införskriva sådana idéer, som hade finansieringen ordnad.
De reklamfinansierade programmen var - som man kunde förutse - tarvliga och omtyckta. Med tanke på tarvligheten hade det varit bättre att stå på sig och göra som landsfadern och riksgrundaren: skriva ut nya skatter och fortsätta i gamla banor. Säga vad man ville om den offentliga verksamheten, tarvlig hade den aldrig varit, den hade alltid hållit sig med en viss, inarbetad stil. Men en sak undgick inte publikens kritiska observans: där man i folkhushållet tidigare fått nöja sig med en rätt gick det nu att inmundiga två, angenämt serverade, med mycket socker i såsen, enligt den nationella kutymen. Här hade inträffat en revolution i det tysta, en väldig ombrytning av det slag som bara sker en gång per århundrade. Inte heller Harry var blind för detta språng ifråga om kvantitet, det skakade honom i grunden och han ansträngde sin hjärna för att dra de politiskt korrekta slutsatserna av händelseutvecklingen.

30 kB, starttexten utlagd 17.11.03, senaste tillägg 27.11.08.

  • Svarta Hål, kapitel 43
  • Svarta Hål, kapitel 45
  • Tillbaka till innehållsförteckningen