45. Homunculus

På stadens gågata, fram och åter mellan dess avsnörda ändpunkter, kryssade en rullstol i folkströmmen från tidiga morgonen till sena kvällen. När ångbageriet slog upp sina portar och började slussa ut färska bullar klockan halvsju var den på plats, och när biografen släppte ut från sista föreställningen vid elvatiden på kvällen fanns den där fortfarande. I stolen satt Hulken, även kallad Homunculus, i folkbokföringen upptagen och införd under förnamnen Lars Allan Malte.
I Harrys samhälle godkändes kombinationen LAM i normala fall inte ens för bilarnas registreringsskyltar. Att begynnelsebokstäverna fick passera opåtalade i detta fall får skrivas på nöddopets konto; barnet var fött med grava defekter, och man väntade sig inte att det skulle leva förbi det första dygnet. För övrigt var det modern själv som hade valt förnamnen; hon såg åt den nyfödde en gång, skrattade till och vände sig bort med orden: Han liknar Elefantmannen, fast tvärtom. Efter det vägrade hon att ha med barnet att skaffa. Men det överlevde mot alla odds; i stället lämnade föderskan jordelivet med hjälp av en tiodubbel dos sömnmedel, som hon kom över på kliniken. Sålunda stod Lars Allan Malte redan efter ett dygn utan försörjare, ja, utan kända anhöriga, ty modern visade sig oförklarligt nog inte vara folkbokförd och fadern hade vetat att hålla sig inkognito. I en population med naturligt urval skulle sådana begynnelsevillkor ha lett till omedelbart avförande ur rullorna: ben och armar var inte mer än ansatser, lever och njurar fyllde inte sin tilltänkta funktion, och den tillväxtreglerande instansen i hjärnan försåg helheten med felaktiga instruktioner. I detta kritiska läge trädde Samhället in och lade barnet till sin breda barm. På barnbördskliniken fick det bröstmjölk, omsorg och kärlek, allt av den äkta varan och så mycket det kunde smälta. Omsorgen återgäldades med ett tandlöst leende, som i sin tur smälte alla hjärtan. Denna vårdinsats och en stark livsvilja hos föremålet gav Lars Allan Malte det avstamp, som behövdes för att han inte skulle stanna helt i växten och betraktas som ett hopplöst fall. En överläkare med intresse för transplantationer byggde längre fram upp kroppen med hjälp av reservdelar, det var denne person, på livets höst belönad med professorstitel för insatser inom transplantationskirurgin, som i informella sammanhang omtalade sin skyddsling som "Homunculus". Lägenhet och allmänt skyddsnät tillhandahölls av kommunen, på det sättet hade både Rut och Harry kommit i närmare beröring med Lars Allan Malte. Den eldrivna rullstolen hade däremot finansierats insamlingsvägen, i den vevan hade bankdirektören Bärnsten uppdagat den ömkliga människospillran, och av bara farten bidragit med ytterligare ett par objekt, som gjorde dess tillvaro lättare.
Med rullstolens hjälp intog Lars Allan Malte stadens gågata, och efter kort tid var han känd av alla, som hade sin väg där. En gång i veckan kom Leffe och inkasserade insatsen till tusentjugofyraraderssystemet, vid sällsyntare tillfällen infann han sig också för att utbetala del i vinsten. Vem som hade den mest frånstötande exteriören av de två kunde man tvista om, men eftersom Leffe var stor och stark och hade sitt bollträ, reserverade folkmeningen namnet "Hulken" för Lars Allan Malte. I upptakten var det väl avlett av det namn han fått av det medicinska skämtlynnet, men kanske fanns här en dold förbindelse; kanske var den ursprunglige Homunculus också den förste Hulken.
Själv yttrade han sig inte mycket om varken det ena eller det andra, som påbröd på alla lyten hade han ett svårartat talfel, han fick nöja sig med att nicka, grymta och teckna. En handfull personer hade lärt sig nyanserna i detta språk och kunde föra långa förhandlingar med honom; när Leffe skulle förklara varför det inte gick att betala ut den senaste vinsten, samtidigt som han pockade på ny insats, visade också han att naturen kunde smussla in dolda skänker där den hållit inne med de öppna.
Rätt säkert fanns det hemliga förmågor också i Lars Allan Malte. Den privata välgörenheten hade av oklara skäl utrustat honom med en polaroidkamera, med denna som tillhygge hade han inlett en karriär som porträttfotograf. Gågatans besökare - det kunde gälla ett förälskat par, en mamma med barn, en tillfällig besökare, eller bara det lokala A-laget uppradat på bänk utanför Systemet - fotograferades en passant och konfronterades efter en stund med den färdiga bilden och erbjudandet att få köpa den för två tior. Till ett sådant erbjudande kunde ingen säga nej, många drog fram kontanterna bara för att hålla fotografen på avstånd. Verksamheten fick efterhand sådan omfattning att det på högre ort muttrades om självdeklaration (med vidhängande beskattning samt inlemmande i pensionssystemet), men där ingrep stadens tidning - ett annonsblad som hade intresse av att putsa upp sin image som organ för det fria ordet - och rörde upp en storm, som kvävde de lömska planerna i lindan. I samma veva etablerades det salongsfähiga namnet "Homunculus" och rullstolen med förare fick status som en sorts inofficiell kommunal galjonsfigur. Som ursäkt och tribut inrättades slutligen en handikapptoalett på stora torget och Heikki kom i tidningen med konterfej och allt när han upplät dess dörr och bjöd in premiärgästen: Homunculus själv.
Homunculus var alltså känd av alla, vilket i sin tur betydde att han själv kände alla, hade dem på bild i sitt inre porträttregister. Han var oupplösligt förenad med det lokala samhället via ett nätverk av objekt och relationer. I dessa avseenden påminde han inte så lite om Harry.
I Hulken - om vi håller oss till det namnbruk som fått majoritetssanktion - hade kommunen begåvats med en påminnelse om det mänskligas bräcklighet och okuvliga vilja (detta citerat från lokalbladet), och utan tvekan spelade han en viktig roll i det kollektiva medvetandet, som ett vittnesbörd om människans inneboende värde. Se där, kunde medborgarna säga och frammana hans bild för sin inre syn, där rullar en investering i form av organ och vårdinsatser, som inte understiger tio miljoner, runt räknat. Och vad är resultatet? Inte stort mer än en halv människa. På så vis kunde man, utgående från Hulken, anslå det genomsnittliga värdet hos en genomsnittsmänniska till minst tjugo, ett värde som uppenbart gällde också för exempelvis invandrare med intakta organ och de fem sinnena i behåll. Här låg fröet eller rudimentet till en utbredd självkänsla: om man var så mycket värd hade man rätt att åtminstone kräva vänligt bemötande i butikerna. Samtidigt förpliktade det en att uppföra sig som folk mot andra.
Kanske hyste Hulken trots detta tvivel på den allmänna välviljans räckvidd och hållfasthet. Insatta personer hävdade att det låg en gammal niomillimeters armépistol lätt tillgänglig i stolens innandömen. Licens hade han inte, och frågan var om han alls kunde gripa om kolven eller avfyra vapnet med sin förkrympta hand.
-Låt honom hållas så länge han inte använder den, sa Harry. -Jag håller min hand över honom. Den som ger sig på Hulken får med mig att göra.

Sebastian Huyghens hade anlänt med färja klockan två på eftermiddagen och långsamt vandrat in mot stadens centrum. På gågatan hade han hejdat sig för att beundra en prunkande graffitibild när han kände sig iakttagen eller bevakad. Han sneglade över axeln, sökte med blicken omkring sig. Känslan, eller varslet, hade ett fysiskt upphov; han var iakttagen från ett fordon som ledde tankarna i riktning mot den första månbilen. Föraren var knappt större än ett tioårigt barn, händerna som en fyraårings, benen så svaga att de inte skulle kunna bära den bräckliga kroppen mer än två steg från fordonet. Ansiktet däremot, den halva som syntes, var en gammal mans, medan andra halvan doldes av en basker, som gav artistisk touche åt helheten. Han viftade med ett papper i handen, räckte fram det som en inbjudan. Det var en bild, tagen med polaroidkamera, den föreställde den världsberömde arkitekten Sebastian Huyghens, fångad i flykten på en gågata med tröstlös arkitektur, på väggen bakom honom slog en fallisk raket in i ett väldigt bröst, och ovanför detta lyste texten: SEND HARRY TO SUPERBREAST. Sebastian granskade bilden och nickade gillande åt rörelseoskärpan, där gick en man som inte var lätt att få grepp om!
Var det inte japanerna, världskrigets förlorare, självutplånande och utplånade varelser, som hade tagit itu med uppgiften att erövra världen på nytt via sina plastkameror - och sedan tagit över den, också rent fysiskt? Man fick akta sig för att lämna ut sin bild, borde aldrig låta det ske lättvindigt. Vad skulle den lille androiden med hans konterfej till? När han såg upp gned dvärgen tummen och pekfingret mot varandra, rörelsen var lika universell som ficagesten.
-Sorry, I have no money.
Sebastian Huyghens kreditkort var av den sort som lyste från alla annonspelare, och han blev väl omhändertagen var han kom, varför utsätta sig för den risk det innebar att gå omkring med lösa pengar i fickorna? Det gled en skugga över den andres ansikte när han förstod. Eller var det bara väl inövad förställning? Kanske hade affärerna gått dåligt just den dagen. Goda råd var efterfrågade, billiga råd. Sebastian grävde i sin axelväska och drog fram en polaroidkamera, exakt kopia av den andres.
-Let's change pictures. That's all I can do for you.
Han höjde kameran och tog en bild medan dvärgen fortfarande höll bilden av honom själv i handen. Bröstet drog en väldig, rund ram kring rullstolen, den falliska raketen slog in precis efter bilddiagonalen. När den nya bilden var klar sträckte han fram den och grep med andra handen efter bilden av sig själv. Dvärgen lyste upp, nickade när han såg den nya bilden, men var inte nöjd. Han räckte tillbaka den, backade med rullstolen och höjde sin kamera. Sebastian förstod, stoppade den första bilden i fickan och höll upp bilden nummer två. Kort efteråt höll han den tredje bilden i sin hand; han höll en bild av dvärgen i handen, och på bilden höll dvärgen en bild av honom själv. Figur efter figur uppslukades av det väldiga bröstet, ända in till centrum. Den andre var fortfarande inte nöjd; när Sebastian granskat bilden tog han tillbaka den och höll upp den i luften samtidigt som han pekade på sitt eget bröst.
-Ah, your turn. OK, one more time.
Han höll upp ett finger i luften och skakade det, förvissade sig om att den andre hade förstått. Så höjde han sin kamera och tog en ny bild. Hela proceduren upprepades; dvärgen tog emot bilden, slätade ut den på en liten bricka framför sig, granskade den ingående och räckte sedan över den till Sebastian.
-My turn. But this'll be the last one.
Sebastian höll upp bilden och tog ett steg bakåt, dvärgen höjde kameran och tog sin tredje bild. När den var klar granskade han den, nickade gillande och behöll den. Sebastian andades ut, tog ett steg framåt, grep den lilla handen och tryckte den lätt.
-It's been a pleasure to meet you, really nice.
Han bugade sig och skyndade bort medan han fortfarande hade avskedets impuls som fartgivare i ryggen. Hur hade den sista bilden sett ut? Det var han, som höll en bild av den andre, som höll en bild av honom själv, som höll en bild av den andre, som höll en bild av honom själv. Han själv både i början och slutet, så som han hade önskat handeln - det enda som kändes fel i efterhand var att den andre tagit hem sista sticket. Han hade förlorat en bild av sig själv, ett stycke av honom befann sig på främmande händer. Nå, tänkte han, det var inte mer än ett myggstick, det kunde hans substans stå ut med. Och han hade i alla fall två bilder av den andre, som pant.
Fotografiets kartong kändes tjock i handen, var den dubbel? Han drog upp den ur fickan, granskade pappret från sidan, prövade med nageln. En annan bild häftade vid ytbilden, frigjorde sig med ett sprakande ljud när han fick grepp om den med tummen och pekfingret. En blixtbild tagen i det stora bröstets födelsetimma: tre pojkar i aktion inför kameran, en höll en primitiv mall mot väggen, en frigjorde en färgsky ur sprayflaskan, en böjde sig över en plastpåse, antagligen för att hämta upp ny färg.
Minsann: Venus födelse som corpus delicti. Hade han fått med sig bilden av misstag, eller hade den placerats i hans händer med vett och vilja? Sebastian Huyghens såg sig omkring i folkmyllret, han var iakttagen av ingen. Försiktigt tryckte han tillbaka bilderna i rockfickan.

16 kB, senast korrigerat 27.11.08.

  • Svarta Hål, kapitel 44
  • Svarta Hål, kapitel 46
  • Tillbaka till innehållsförteckningen