46. Goddag, mina herrar, är det här man bygger framtiden?

Hus hade byggts i alla tider, hus av alla upptänkliga material. Eller mer neutralt, byggnader: kyrkor, simhallar, fabriker, överrockar för alla slag av funktion. De stack upp sina tak och gavlar vart man vände sig, stora hallar, små stugor; solida, neutrala, nästan osynliga, kitschiga eller bara allmänt fula och undermåliga. Det låg annars nära till hands att - här som på alla andra områden - tänka sig en oavbrutet uppåtgående kurva från historiens gryning, en väg där hus bara hade blivit bättre, mer ägnade för sina invånares behov, sundare, vackrare, för att till slut kulminera i det optimala Huset. Men om det var så utgjorde Harrys kommun undantaget som bekräftade regeln. Under senare år hade man kunnat märka hur arkitekter och byggmästare höll sig för goda för att bo i sådana hus, som de tillhandahållit åt den breda publiken under ett visst skede, och byggnadsarbetare trädde inte in i dem utan skyddsmask för ansiktet. Husens grundläggare och uppresare skydde sina egna produkter. Industrin förmådde visserligen resa högre hus än i gamla tider, den byggde också fortare, och de räta vinklarna var rätare, men hälsotillståndet hos nyttjarna av vissa byggnader lämnade mycket övrigt att önska. Detta att medvetandet om bristerna fanns på så många håll gav i sin tur näring åt en utbredd strävan att ställa saker och ting till rätta. Motreaktionen pyrde, överallt ute i bygderna satt reformatörer och gjorde sig tankar över Det Sunda Boendet. Alla dessa personer var självklara gäster på Harrys bröllop, det gällde bara att lokalisera dem, få dem att träda ut i ljuset och spela med musklerna lite grann.
Kunde man tänka sig ett större bidrag till framåtskridandet än att människan äntligen erbjöds ett Hus, som var anpassat till hennes kontaktsökande väsen, hennes bräckliga, fjärilsaktiga kropp? Kommunalrådet var avgjort en det sunda boendets supporter. Saken komplicerades visserligen av hans pakt med Partiet; under dettas tid vid makten hade man byggt både det bästa och det sämsta som fanns att bo och verka i, och tendensen ägde fortfarande viss aktualitet; Partiets kadrer var inte husmedvetna. Denna svårighet hade han att leva med, och den skaffades inte ur världen av att han med jämna mellanrum gjorde bot för helhetens räkning genom att ställa sig frågan: hur undvika att från en och samma utgångspunkt göra både det sämsta och det bästa? Under vilka omständigheter skulle det vara möjligt att göra enbart det bästa, eller gynna enbart byggandet av det bästa?
För bankdirektören, också han ruvande på det förflutnas fusk och missgrepp, pekade religion och tradition ut ett annat sätt än Harrys rationella diskurs att förhålla sig till eländet: Jobs klagan på askhögen. -Ack, om vi hade haft ordentliga hus att förvalta. Då skulle uppgiften kanske inte ha varit alldeles omöjlig. Det är inte nog med att kåkarna inte går att sälja, underhållskostnaderna är dessutom oacceptabla. De är inte gjorda för att underhållas, de är byggda som bilar, för att skrotas! Jag skulle riva hälften av allt banken sitter på idag om jag fick, jämna det med jorden, men det värsta är att förfallet inte har gått så långt ännu, man anser att dom fortfarande duger för flyktingar och socialfall. Det förflutna håller oss som gisslan med hjälp av sina hus.
Här talade en man ur hjärtats djup, och Harry Jönsson tänkte: Inte bara de jävla husen.
-All kritik börjar med ordet ack, det är alla goda tankars moder. Du skulle ha sett dig själv: du höjde huvudet och fick nåt fjärrskådande i blicken, du såg alternativet.
-Ack, om man hade haft en annan utbildning. Ack om jag hade läst byggnadsmateriallära, vilken tillgång skulle det inte ha varit för en förvaltare av byggnader.
Men dessa två hade tagit itu med att förbättra sina insikter om byggnaders material och konstruktion. Till all lycka hade både kommunen och banken var sin fastighetsförvaltning, guldgruvor som öste ur en outsinlig ådra av förfall, fusk och felaktig konstruktion. Och inför varandra behövde de inte känna det som om denna kunskapstörst yppat sig sent i livet: Minervas uggla flög ju först när skymningen föll på. Det var alldeles lagom att inleda sin flykt nu, när samtiden så intensivt sörjde det förgångnas fusk och sjusk. Efter ett halvårs självstudier hade de börjat förstå sig på hus, de kunde värdera en konstruktion, var i stånd att genomborra materialen med röntgenblick. Det var en alldeles ny känsla, ett självförtroende som gjorde blicken stadig när den grävde i husgrunder, gick i trappor eller höjde sig på vingar mot taken.
Alla faror var nu inte undanröjda för att man behärskade materialen, deras sammanfogande, ventilationen, ytbehandlingen. I nästa steg kom konditoraspekten: det sug, den förförelse som kunde utgå från en byggnad, också en förfallen sådan, och förvrida huvudet på betraktaren. Till och med en skiss kunde göra det, en modell. Det sista hade de känt i en veckas tid, så länge hade modellerna stått i ett låst och larmat rum i en oanvänd fabrikslokal mitt i staden. Fortfarande vågade de knappt se åt, än mindre röra vid dem. Inte heller hade de talat med varandra om de tankar och känslor, som väcktes av de små korthusen. Allt gick på halvfart när de stängt av larmet, vridit om nycklarna i låsen, slagit på ljuset, låst på nytt - och tagit ett steg in i det farliga, laddade rummet.
Men knappt hade de utsatts för denna lockelse förrän faxen spottade ut en kontraorder i telegramstil: task too definitive disregard models stop we must communicate stop arriving thursday 3 p m stop huyghens Därför stod modellerna där de stod, bara nödtorftigt uppackade, och mannen själv skulle komma klockan tre. Kanske var det hela planerat från början, som en prövning, en pekpinne åt deras svaghet.
-Det var så dags! utbrast Harry förtrytsamt. -Disregard models! Hur skall man kunna låta bli att kika, när man känner sig som en unge på julaftons morgon och alla paketen ligger under granen.
-Det är bara fingerfärdighetsövningar, lugnade bankdirektören. -Han har tagit ett par skalor och spelat igenom dem. Vi skall inte fästa oss vid resultatet, han har antagligen något annat i huvudet när han kommer. Han vill träffa den där Harry innan han slår till.
-Det finns fler som vill vara med och kika. I förmiddags fick jag min första uppringning från pressen. Den kommer att multipliceras med en faktor tio de kommande veckorna.
-Annat kan vi inte vänta oss. Så kommer det att se ut hela vägen.
-Jag sa att det allmänna tills vidare är informerat genom mitt deltagande, men att det hela annars är ett privat drivet och finansierat projekt. Strikt privat.
-Bra. Det är en utmärkt formel, ett ofelbart stopptecken, eller hur?

-Du verkade bedrövad när du kom. Var det en pärs uppe på kontoret?
-Det är en pärs var gång ett företag lägger ner. Men det var värre än vanligt den här gången: dom hade skickat nån sorts torpeder, ett röjarlag som bara skulle hugga vid roten och sen ta sina väskor och försvinna under horisonten. Inga lokala krafter, inga ansikten som jag sett förr. Boss var en amerikan som behövde tolk, inte en ung, smidig collegekille som förr om åren, utan en riktigt otrevlig typ, som en minister i Bush-administrationen. Att de skickar fram sånt folk i första ledet visar hur hårda tiderna är.
-Företaget är för vildvuxet, har köpt på sig för mycket. Därför måste det kvalificera sig hos kreditgivarna genom att strama åt. Det är allmänt känt, och så vill ingen firma ha det: att dåliga finanser är allmänt samtalsämne på börsen.
-Helt plötsligt vände han sig om och sa på engelska till en av sina kumpaner: This man is going to fuck my ass just to save a few jobs if I tell him to.
-Minsann. Det var originellt. Man anar en riktig tycoon i bakgrunden, en ny Rockefeller. Hur reagerade du?
-Jag sa till Strömholm som var med mig: This is a man of high moral standards; I'm sure he goes to church on sundays. If I ask him to save a few jobs in honour of the most sacred thing he knows: the fucking ass of his mother, he'll do it.
Bankdirektören skrattade på sitt låga, halvkvävda sätt. -Och sen skildes ni som goda vänner.
-Jag var beredd och tänkte låta honom slå till först. Sen skulle jag kontra, och det skulle bli sista slaget. Eller det är möjligt att jag inte skulle ha slagit tillbaka, utan bytt smällen mot jobb i stället. Men han bara bytte face och klappade mig på axeln, det var helt enkelt en medveten provokation för att få mig ur gängorna.
-Han hade nog hört en hel del om sin gamla mor förut.
-Rätt säkert, ja.
-Bara dom nu inte gjuter in dig i ett cementblock och dumpar dig i hamnen.
-Dom är ju i förpackningsbranschen, det finns säkert sakkunskap; också när det gäller den sortens inpackning.
-Tänk, såna grejor får jag aldrig vara med om. Det går så verserat och stilfullt till i bankvärlden, till och med när folk sätter knivar i ryggen på varandra.
-Det är ingenting att fika efter. Jag känner mig urledsen. Misslyckad. Besviken. När jag råkar ut för en sån här händelse tycker jag att världen tar ett steg bakåt. På samma gång känns det som om det är mitt eget fel när jag blir tvungen att kämpa med näbbar och klor mot en nedläggning. Hela utvecklingen borde ha stämts i bäcken, så att jag slapp kliva ut där ån är som djupast.
-Jag tror att dom har gjort ett misstag. Dom räknade inte med själva tonfallet, indignationen i offentlighetens stämma.
-Det kan du ge dig på! Men tänk så mycket skada som har åstadkommits under den här korta tiden! Det borde finnas ett raster, som inte släppte fram såna företag till sammanhang där det fattas beslut om arbetsplatser. Usch! Man behöver rena sig efteråt. Jag skall sätta mig i bastun i kväll.
-Händer det aldrig att du blir besviken åt andra hållet då? På dina väljare till exempel.
Harry stod och sneglade åt modellerna. Han rätade ryggen och gav bankdirektören en skarp, förvånad blick. -Icke. Mina väljare är som de är som de är. Det finns inte utrymme för känslor som besvikelse, väljarna är ett orubbligt faktum.
Bankdirektören blinkade inför detta bibelcitat, men lämnade det utan kommentar. -Men händer det aldrig att du önskar att dina väljare hade hållit inne med en åsikt eller ett ställningstagande? Jag tänker på nedläggningen igen. Företagets tillvägagångssätt är naturligtvis skandalöst. Men hela cirkusen för att "rädda jobben" gör ju egentligen inte saken bättre.
-Det bygger upp en viss, oundgänglig bakgrund. Det spelar inte så stor roll om där förekommer några övertramp, det avgörande är vad vi åstadkommer i förhandlingarna.
-Jag tycker du snärjer dig med ett sånt resonemang. Då blir hela processen där man bildar opinioner och uttrycker meningar en ritual. Det ger liksom inget spelrum för nya, överraskande grepp. Du är ju faktiskt inte underkastad dina väljares diktat, vad jag ser handlar du ofta med ett avsevärt spelrum.
-Hör nu här, Ferdinand. På den gamla goda tiden, när det fortfarande fanns gamla goda kommunister, och gamla goda högermän, fanns det nånting förkättrat, förtalat som kallades demokratisk centralism, har du hört talas om det? Det var den kommunistiska formeln för att basen delegerade yttrande- och beslutsrätt till sina företrädare, och att dessa så att säga fick grönt ljus bara de höll sig till ett rådande medvetande om hur saker och ting såg ut och borde skötas. Det var en formel för klassmedvetandets allmänna funktion: företrädarna skulle hålla sig inom ett allmänt, utbrett medvetandes ramar och detta skulle stå som garant för att världen gjordes lyckligare och bättre. En sån grej perverteras naturligtvis lätt, och det skedde, det vet både du och jag. Men låg felet i grundkonstruktionen? Kunde det hela ha gjorts på annat sätt? Icke, misslyckandet berodde på ett främmande inslag, en sorts asiatisk deformation. Vi däremot är en nation med långvarig, djupt rotad tradition för demokratisk centralism, dess vagga står här, och deformationer blir aldrig långvariga. I ett sånt system spelar det inte så stor roll vad som sägs på basen, det är mest en sorts säkerhetsventil, allt fokuseras ändå i den brännpunkt där klassmedvetandet håller till och bekräftas.
-Och den punkten är du.
-Plus arbetarkommunen, plus Partiets hela inre offentlighet
-Demokratisk centralism... Jaja, det du säger bestyrker mina egna iakttagelser, jag har bara aldrig hört en utövare bekänna det så oförblommerat...
-Du själv: blir du aldrig besviken på dina kollegor, händer det aldrig att du föraktar dem för en åsikt eller ett ställningstagande?
-I motsats till dig kan jag svara: jo. Oreserverat. Bland mina yrkesbröder finns ett antal personer som aldrig borde fått utöva bankirens hedervärda yrke, folk som borde ha belagts med yrkesförbud.
-Så talar en inpiskad moralist. Hela tiden säger han: borde, borde.
-Skulle det vara en skillnad mellan oss? Att du inte använder ordet borde?
-Inte till individer. Jag kan inte höja pekfingret mot en individ och säga: du bör inte supa, svära, svira.
-För att den moraliska lagen redan finns inuti oss, inte behöver vi påminnas om såna ting.
Bankdirektören log förtjust, han kände sig som en skådespelare som hade glömt manuskriptet och körde på frihjul men ändå lyckades hålla pjäsen rullande.
-Nej, den finns omkring oss, och vi kan allihop behöva en kollektiv påminnelse, det visar de amoklöpande bankirerna med önskvärd tydlighet. Just det faktum att det egentligen inte fanns avvikare, utan att hela bankkrisen var en kollektiv felhandling, underbygger mitt påstående. Moralen är alltid en klassmoral, och i det här fallet bestämdes den av det borgerliga klassmedvetandet. Om klassmedvetandet, synen på det som är objektivt möjligt att göra i samhället då är bristfälligt, kommer moralen att dras med liknande brister. Vad händer sen om man har delegerat rätten att besluta till ett fåtal? Det är svårt att formulera själva kärnbristen i det här fallet, men felet infördes väl i och med att dessa utvalda förespeglade att den uppblåsta ekonomins såpbubblor på något stadium skulle förvandlas till realvärden? Hokuspokus! Det kallar jag defekt borgerligt klassmedvetande. I nästa steg låg det nära till hands att förneka att ekonomisk moral och ekonomiskt ansvar, som är erfarenhetsbaserade och hänger ihop med den fysiska erfarenheten, gjorde detta. De förvandlades också till såpbubblor, som skulle visa sin rätta halt längre fram i tiden. Klassmedvetandet ordnade interna moraliska fallskärmsavtal, det ena efter det andra. Så gick det till. Vem skall man klandra? Alla hade ju samma ursäkt: Jag var nödd och tvungen, eller blev tubbad, lockad och dragen till detta - av tidsandan, vilket är en formel för demokratisk centralism med rötter i ett mer eller mindre defekt klassmedvetande. Jag tror att det mesta som görs i samhället går till på det sättet, genom att man hämtar sina föreställningar från en större enhet och sen handlar från en individuell position, med kollektivets sanna eller inbillade sanktion. I det här fallet vill jag inte beklaga mig: det borgerliga klassmedvetandet utsattes för en hårdhänt och välbehövlig objektiv korrektion, som inte glöms i första taget.
-Minsann, kommunalrådet har gått på jesuitseminarium.
-Jag blev tvungen till det i min vilda ungdom, när vi skulle rensa ut trotskister, dom visade sig ju vara dialektiker eller skolastiker allihopa! Men jag har aldrig ångrat att jag läste Marx och Lenin, de är tankeväckande också när de kommer ut på tunn is.
-Det skum av vilket drömmar byggs... Det känns som en angelägen uppgift för mig: att konfrontera dig med individer, som var kritiska mot bubbelekonomin hela tiden, folk med ett kärnsunt borgerligt klassmedvetande. De finns nämligen, och har funnits där hela tiden. Jag vet att det bara finns en sak som kan nyansera din syn på frågan: ett stycke ovedersäglig empiri.
-Jag vet inte om jag kan ställa upp med motsvarande service från min sida: intakt proletärt klassmedvetande hör nog till de utrotningshotade arterna.
-Men det måste ju finnas! Handlar det inte om en vägran från din sida, en ovilja mot att acceptera klassmedvetandet i dess nuvarande form?
-Det pålitliga klassmedvetandet är objektivt korrigerat, hela tiden. Det är kanske där borgaren har ett övertag för stunden. Tro nu inte att jag menar att det är rent, uteslutande objektivt, bara för att det har det objektivas strypsnara om halsen. Det är en subjektiv, återkopplad attack på det objektiva, korrekt eller delvis korrekt eller delvis felaktig eller felaktig. Ett komplicerat, sammansatt medvetande.
-Och hur tänker du göra när du kommer närmare intressena: när du får med branschorganisationer och konsumentföreningar och valda församlingar att göra? Tänker du ta dem i örat när de tänker och handlar fel, eller tänker du laborera med en hybrid mellan bristfälligt klassmedvetande och defekt demokratisk centralism?
-Jag tänker att vi bygger upp nånting tillsammans först, en liten grupp, och att de andra sen plockas in i omgångar och får ta seden dit de kommer. Det kommer att fungera om vi tillräckligt starkt utstrålar det vi anser vara objektivt möjligt, människor är funtade på det viset. Dom köper sina åsikter från en stark övertygelse. Dom rör sig när dom ser att helheten har kommit i rörelse, inte förr. Först bygger vi en liten ö, sen vi bygger vi en färja, och till sist bjuder vi in hela världen på kalas. Det handlar om en historiskt beprövad modell.
-Det låter som avantgarde, men jag är med, jag förstår hur det är tänkt. Det skall bli intressant att se hur det hela avlöper. Var vi stöter på grund första gången.
I Harrys förslag låg ett stycke av hans egenart, man kunde skälla den för elitär, eller egalitär, alltefter vilken sida man vaknade på, men bankdirektören var inte främmande för att gå i par med honom, dra samma lass. Man förankrade inte i första rummet hos det man höll för samhällets tongivande skikt, småfurstar, prelater och magnater, utan hos redbara människor, som kunde slå vakt om en idé. Först när företaget fått en viss rörelseenergi gick erbjudandet uppåt och nedåt, till den mäktiga toppen och den tunga och inte mindre mäktiga basen. Om det hela då var tillräckligt frestande kunde man med en smula händighet ta bägge sidorna som gisslan. Resultatet blev ett uppdrag från mitten, administrerat av en basens man, som avancerat till toppen och därifrån spann och kastade den demokratiska centralismens nät. Hela figuren var tilltalande, bankdirektören tänkte: politics in our time. Själv var han bara novis, men han lyssnade och lärde i kölvattnet på en mästare.
Hans tid i första ledet skulle komma när man nalkades sanningens ögonblick, den stund då det färdiga projektet sattes på krok och dinglades framför näsan på finansiärerna. Hos dem förankrade man inte, man köpte och sålde sig. Fortfarande levde och verkade de på oskuldens stadium.

Medan de stod där, försjunkna i tankar, bultade det på dörren. Det var jultomtens knackning, eller stengästens. All uppdämd förväntan, alla onda aningar släpptes fria av detta slag, deras hjärtan klappade till, kinderna fick hög färg. I första ögonblicket kom ingen av de två sig för att öppna. Från utsidan grep någon i vredet, men dörren var reglad. Där släppte Harrys förlamning och han fick dörren öppnad. Mannen på utsidan skyggade inför den skarpa belysningen, tog ett steg bakåt, lyfte handen för att skugga ögonen.
-Good day, gentlemen, is this where the future is built?
Det var inte stengästen, det var utan tvekan tomtefar själv: pälsfodrad rock som slutade vid låren, i det rödbrusiga ansiktet ett par spelande blå ögon och ett stort skägg som vippade i takt med talet. Harry famlade i språkets dunkla labyrint och tog ett steg framåt. -Mr Huyghens, I presume. I am Harry Jönsson.
-You are the notorious Harry I presume, svarade Sebastian Huyghens och drog upp en bild ur rockfickan, pekade på namnet med ett spjuveraktigt leende. Innan Harry hunnit hämta sig eller svara vände han sig mot bankdirektören. -And you are mister Bernstein. I presume. Till slut lät han rocken falla till golvet och fångade in dem med sina björnramar, först den ene, sen den andre. Så släppte han dem och slog ut med armarna. -I have been looking forward to this meeting, like a child, for weeks!
Harry sneglade fortfarande förvirrat åt bilden som låg på golvet bredvid rocken, tycktes ha svårt att hitta näsans rätta ställning. Så ryckte han upp sig och gled in i den andres stämning: We too, we too. So let's make the most out of it! Coffee, tea or beer?
Gästen lirkade upp en flaska tequila ur den innehållsrika väskan. -A glass of this would be fine, thank you.

27 kB, senast korrigerat 27.11.08.

  • Svarta Hål, kapitel 45
  • Svarta Hål, kapitel 47
  • Tillbaka till innehållsförteckningen