Lek nu ett ögonblick med tanken, att Harry Jönssons fiskafänge från en eka i en mindre sjö (noga besedd knappt mer än en ankdamm) var en liknelse till hans position i världen, hans gärning och infattningen för denna! Och fullfölj tankegången därhän, att Harry Jönsson denna morgon medvetet hade upprättat hela scenen för att en kort stund få perspektiv på sig själv och sina reella möjligheter. Med vilken behållning drog han sig tillbaka från sin amfiteater?
Detta kan sägas om honom med säkerhet: från andra politiker skilde han sig inte i det att han kunde finna de flesta motståndares idéer befängda, deras förmåga minimal, deras styrka klen. Men den väljare som vände ryggen åt politiken, borde inte också han skäras över kam med de mindre vetande motståndarna, och tecknas med horn och svans?
Här fanns en hake: den för stunden rådande övertygelsen ställde väljarnas dom på piedestal, också där den utföll till nackdel för en god idé. Eller värre ändå: enligt den för stunden rådande övertygelsen var pöbelns blinda konsumtion den härd på vilken de politiska attityderna tillagades; hans uppgift var fortfarande att pressa största möjliga funktion ur detta beklagliga förhållande. En föraktlig idé, ett vansinnigt projekt som fick majoritet, eller bara stor anslutning, måste behandlas med största allvar. Å andra sidan: vad återstod av politiken om den gick ut på lansering av föraktliga idéer, farliga tendenser, om den friade till bristande realism, vägran? Måste man inte hålla fast vid att vissa sätt att nalkas verkligheten var mer fruktbara än andra, fanns det inte ledstjärnor som överglänste alla övriga? Politikens hedervärda utväg måste under alla omständigheter inbegripa - ett val.
Nej, nej, det gick inte an att hänge sig åt tvivel och ruelse, han gjorde det heller aldrig lång stund. Efter fem minuter brukade han kommendera sig själv: Nog nu! Politiken hade tvivlat på sig själv i alla tider, men världen gick framåt i alla fall. Partiet hade verkat i nationen i ett och ett kvarts sekel, varje sekund av denna historiska eon hade det förvisats till historiens skräphög av motståndarna. Och se: nu stod det där med ett vackert valresultat i handen, färdigt att förvalta sitt och nationens pund för en ny fyraårsperiod! Det hade rotat sig i kollektivets medvetande, och detta måste hänga samman med att det på ett överlägset sätt gav röst åt centrala behov, punkt, slut. Partiet och nationen var det Höga Paret, förenade i ett tidlöst äktenskap, som bara skulle fördjupas efterhand som tiden gick.
Så länge man var klar över att man var instängd från alla sidor, med minimalt manöverutrymme.

På ekans botten låg tolv abborrar, en gös, en ål. Gösen skulle stekas i papper i ugnen, serveras med körvelsås och potatismos. Ålen kunde han röka, abborrarna fick gå till stuvning.
Båten framme vid bryggan, han gjorde fast den, lyfte upp fiskarna i en vid båge. Då såg han bilen skymta inne i skogen, såg den matta glöden från strålkastarna. Han hade glömt att släcka ljuset. Det förvånade honom att han inte hade märkt det eller tänkt på det när han steg ur. I gryningen hade dimman varit så tät, att han antagligen inte skulle ha sett ljuset från bryggan, men han borde ha sett det så länge han var i närheten av bilen. I ett steg stod han på den dimvåta bryggan och skyndade uppför stigen. Bägge dörrarna var låsta. Han låste upp, satte nyckeln i tändningslåset, vred om. Startmotorn knäppte till, men vred inte runt.
Förargelsen var svår att uthärda, så svår att han nästan mådde illa. Ingenting berörde honom så starkt som när tingen hörde upp att fungera för honom. Bara att tänka tanken berörde honom lika illa som att tänka på sin egen död. Han ville att den elektriska rakapparaten skulle börja surra i samma ögonblick som han tryckte på strömbrytaren, ville att vattnet skulle komma forsande med en gång när han vred på en kran. En glödlampa som slocknade, en säkring som utlöstes, kunde kasta ut honom i korta adrenalinrus, följda av lång, febrig irritation.
Han ville att tingen skulle fungera för honom, och för alla andra. Han ville alltid kunna ta det korta steget från Orsak till Verkan. Om han dyrkade något, så var det den drivande kraften, prompt omsatt i funktion.
Nu var han tvungen att söka hjälp.
Var det så illa? Människorna levde ju för varandra.
Där stod han, mitt i världens dimma, strandsatt, utan ljus.
Ett skepp kommer lastat, med något som får dig att tappa fattningen, Harry Jönsson. Vad var nu det för ett skepp?
Han var tvungen att söka hjälp.

Skogsbältet kring sjön var knappt två kilometer brett. På ena sidan var marken dikad och planterad med lärk, på den andra härskade al och björk över ett rike, som aldrig känt motorsåg eller dikningsmaskin. I övergången mellan skogsåkern och naturskogen låg det gamla sandtaget, detta visste han, eftersom han haft skäl att i tjänsten studera kartorna över området. Där den obrutna skogen gick över i betesmark och åker låg också en husklunga, ett vitmenat boningshus med ryggbrutet tak, två stallar, en röd lada. Han hade passerat stället med bilen flera gånger. Människor hade aldrig synts till, men en ilsken spets, som ibland for ut på tillfartsvägen, vittnade om att huset var bebott.
Stället var märkt av den fattigdom, som aldrig avhänder sig förbrukade ägodelar, utan strör dem omkring sig i allt vidare kretsar, för den händelse de skulle komma till nytta igen, i en kommande tidsålder. Takräcket på en fönsterlös Saab tjänade som sittplats för två sädesärlor, rostiga höräfsor stack upp sina säten som fruktkroppar ur gräset, kvalmet från ruttnande halmbalar låg överallt i luften. Tegel, helt eller krossat, takpannor, hålsten av betong, armeringsjärn, en trave glas för drivbänkar, tomma oljefat, en tjärugn, grovmaskigt kycklingnät som var hopplöst genomväxt av blåhallon, en transportör med gummibana, och ett vidunder som måste vara lämningarna efter en rullande ångmaskin, en ångmobil: allt detta var fristående men sammanhängande markeringar av ett eländets revir, förbrukade bruksföremål som väntade på restauration eller uppståndelse. Säkert var den sockel i den vattensjuka marken, som husen vilade på, uppbyggd av äldre lager av samma fasta tillståndets kompost, med den första ansatsen lagd i förhistorisk tid.
Hunden hade inte visat sig, han var glad för det. Han gick en slinga runt husen, på spaning efter livstecken, kom till baksidan av det ena stallet. Frasande från hö och dämpade bräkanden avslöjade att det var bebott, av får eller getter. Han gick vidare, vek runt hörnet och möttes av dunsterna från en gödselstack med väldiga dimensioner. Från dess bas silade gulfärgat vatten, som via en smal grävd ränna sökte sig till ängsmarken bakom stallarna; den var avgjort inte anlagd och skött enligt bestämmelserna. På den vägen skulle lakvattnet komma att hamna i sjön, förr eller senare, det skulle i sin tur leda till syrebrist, fiskdöd när sommaren kom.
Det andra han såg var kvinnan. Hon var naken, stod med ryggen åt honom och skrevade med benen, som om hon tog ut ett pessar eller torkade sig efter att ha kissat. Hon var kraftigt byggd, hullet dallrade i rörelsen och håret föll över axlarna när hon böjde sig framåt.
Han blev stående som om ett förlamande gift nått hans rörelsecentrum. Blicken tog herraväldet, satte tyglar och betsel på hans vilja. En klok man skulle ha vänt på klacken och gått bort lika tyst som han kom, men han ville först se henne vända sig om. Tankar och föreställningar rusade genom medvetandet i den bultande pulsens takt: amerikanska presidentkandidater, som alltid hade komprometterande lik i garderoben, det kunde finnas en man i huset, som i nästa ögonblick skulle komma ut och ställa till bråk (kanske skulle han dö här på grund av en kvinna). Kanske skulle hon skrika till när hon upptäckte honom och väcka folk som sov inne i huset. Mer ändå tänkte han, och föreställde sig. Stod där han stod, rörde sig inte, ville se henne vända sig om.
Död, kvinna, drift, och så nära ytan, allt på en gång.
När hon till slut vände sig for en darrning genom hans kropp, som om allt med en gång blev för mycket att bära. Hon var helt ung, inte över tjugo, hennes mörka vårtgårdar och svarta trekant var fruktansvärda signaler. Det faktum att hennes ansikte var så fult var svårast att uthärda; hon såg ut som ett troll, grov och uppsvullen i dragen. Han mötte hennes blick, hon knyckte på nacken, och gesten talade till honom så tydligt som ord skulle ha gjort det: står du och tittar på mig? Detta var oväntat, allt var oväntat, ingenting gick till som man kunde vänta sig. Sin kropp gjorde hon inga försök att skyla, det vände på hela världen, så att han fick en känsla av att hon stod och iakttog honom i hans nakenhet genom sina kisande trollögon. Plötsligt var det som om hans kärl fyllts till brädden och svämmade över; han vände på klacken och gick bort med långa steg, slog inte av på takten förrän han kommit in i den skylande skogen.
Batteriet hade hämtat sig och bilen startade snällt när han kom fram. Tingen hade ändrat sinnelag och fungerade åter för honom. Först när han var uppe på landsvägen kom han att tänka på fiskarna, som låg kvar på bryggan. De fick bli kråkornas byte, eller måsarnas, inget i världen kunde förmå honom att vända tillbaka nu, han ville bara till det som han tänkte och kände som hem.

I källaren på villan hade han det elektriska tåget, ett spårsystem i fyra plan, där tio tågsätt kunde köras på samma gång. Han hade byggt upp anläggningen över tjugo års tid, i aktuellt penningvärde gick den inte att uppbringa för mindre än en arbetares årslön. Nycklarna till rummet var säkert förvarade, barnen fick komma ditin bara när han själv var med.
Ibland gick han in ensam i källarrummet och låste om sig. Från utsidan kunde man höra den långsamma ouvertyren, när ett ensamt lok kontrollerade att hela banan var farbar, det stigande rasslet när tågsätt efter tågsätt for ut från lokstallar och stickspår, det avslutande crescendot när allt som kunde rulla var taget i anspråk på samma gång. Efteråt kom han ut, slät i ansiktet, avslappnad och tillgänglig. Rut kallade rummet för "det allra heligaste" och såg det som reservatet för en typ av irrationellt beteende, som bara män hade behov av, inte kvinnor eller barn.
Juvelerna i kronan var stationsbyggnaderna. Ingenting hade han ägnat sådan omsorg som fasaderna och belysningen på stationerna. De var subjekten i denna oerhörda, sammansatta organism, och tågen var budskapen, som gick från mun till mun. Av någon orsak ömmade han för de små vitmenade byggnaderna, som stod fastvuxna i det stora systemet av rörelse och permutation; tidtabellens märkpunkter, som semaforerade, blockerade, rangerade och sände vidare, men reducerades till noll och intet när de rycktes ut ur sitt sammanhang. Deras värde, deras existensberättigande var förlagt utanför dem. Utan tågen skulle de förfalla, eller få andra funktioner, så som han kunde iaktta det överallt i det verkliga landskap, som hans panorama bara avbildade. Det var kanske denna livegenskap hos stationerna, detta slaveri under funktionen, som han gottgjorde för när han gick in i det allra heligaste och lät alla tågen snurra runt på samma gång.
(Andra akten av morgonens föreställning, låt ridån falla).
Så, med en gång drogs scenens aktör in i en händelse av helt annat slag, en händelse utan synopsis eller partitur eller tidtabell, som ändå tycktes rymma upprepning, och som berörde det egna jaget på ett omedelbart, sällsynt sätt. En bild, som ristades i sten, eller kanske framkallade en äldre bild av samma slag. Skulle han berätta för Rut? Han var noga med förtroendet, brukade ibland gå och bekänna ett trivialt ögonkast, en hemlig reaktion, när han tyckte att det tummade på gränserna. Men detta? Han var tvungen att vänta och undersöka det hela, vända och vrida på blicken i sitt inre. Inte ens Jenny dög, i deras ständiga syskonkamp skulle hon inte missa poängen, om det fanns någon.

Det knackade på dörren. Han öppnade, Rut stod utanför i morgonrock.
-Jag hörde att du var uppe. Vill du ha frukost?
-Jag kommer med en gång.
-Skulle du inte ut och fiska?
-Jag var där. En mink hade härjat och dragit in reven i vassen. Jag tappade lusten och åkte hem igen.
Hon smackade med tungan och rynkade på nässkinnet: Är det slut med fisket nu då?
-Jag skall säga till jägaren på godset att han sätter ut ett par fällor. Det är bara en övergående störning, sådant som det finns bot för.
Med gödselvattnet som rann till sjön var det en annan sak.
-Är det säkert att du skall ha frukost? Du vill kanske hellre lägga dig och försöka få ett par timmars sömn till.
Hennes sätt att luta sig mot dörrposten fick honom att tänka att hon var naken under rocken.
-Nej, det blir bara pannkaka om jag försöker sova nu. Jag kommer om fem minuter, skall bara göra i ordning här.
-Harry, jag glömde en sak igår. En äldre man, som uppgav att han varit din lärare sökte dig och ville att du skulle hålla ett föredrag.
-Anton Hellberg.
-Personen ifråga.
Harry suckade. -Hellberg... Jag har berättat om honom. Han var min skoltids ljus. Jag har honom att tacka för mycket. Ändå kryper det i mig när jag måste ha med honom att göra idag. Är det inte hemskt: hur människor kan byta förtecken?
-Det händer.
-Men det är särskilt illa i det här fallet eftersom han är en sorts folkbildningens martyr i en omgivning där de flesta ställer sig helt avvisande till hans projekt. Just i såna fall känner man att man inte får svika.
-Han tänkte sig rubriken "Från mörkret stiga vi mot ljuset".
-Hå! Det är typiskt för honom, för hans idealistiska förstening. Förstår du: om man skulle göra ett sådant ämne rättvisa borde man ju vända på det: "Från ljuset falla vi mot mörkret". Det skulle jag kunna säga några tänkvärda saker om, det skulle liksom kasta ljus över ambitionen att resa i motsatta riktningen.
-Kommer du att göra det? Om han hör av sig igen.
-Klart att jag gör. Det förflutnas spöken kan alltid räkna på mig, jag är deras mest pålitlige supporter.
-Med knot och sura grimaser.
-Jaja, det hör till, det också.
Harry gungade bekräftande på huvudet, han skulle eller skulle inte åka hem till rötterna och hålla föredrag. Det fanns fortfarande ett och annat som talade mot saken.

Här, där Harry Jönsson träder ut ur sitt allra heligaste och byter ord med sin livskamrat, är en varning och ett klargörande på sin plats. I Harrys samtid och omgivning fanns en utbredd föreställning om orden som själens speglar och handlingens stormsvalor; var och en som avlyssnade ett meningsbyte väntade sig att ur detta kunna avläsa avsikter och förutse snart stundande handlingar. På samma sätt som det gick till i televisionens serier; personerna gick avsides och muttrade ord i handflatan innan de ingrep i handlingen med dolska och bedrägliga avsikter. Detta genombrott för den inre monologen hade jämnat vägen för en grundmurad tro på ordens viktighet: om man bara gav akt på de förstulna replikerna hade man utsikt att begripa vad som pågick i kulisserna.
Lyckligtvis blev en aktiv politiker tidigt immuniserad mot sådan kolartro; han visste av dyrköpt erfarenhet hur den mest oskyldiga utfästelse kunde motverka sitt syfte. Om han, för att ta ett hypotetiskt exempel, vid någon tidpunkt hade pläderat i de politiska församlingarna för att minska rovfisket på den omtyckta matfisken X, hade han troligtvis prompt fått uppleva hur detta ställningstagande utlöste en lavin, som inbegrep fördubblat tonnage, fyrdubblade kvoter och i tidens fullbordan det totala utrotandet av arten X. Rovdriften satte dessutom in i samma ögonblick han uttalade sin önskan att ingripa, medan det politiskt ingreppet alltid krävde viss beredningstid. Så malde världens kvarnar, och kvarnarnas ekvationer var med sina många led och obekanta ofta alldeles osynliga. Det enda man uppnådde med att öppna munnen var onödiga och bedrövande bakslag. Här låg ett skäl till att tänkande och erfarna människor inte utfäste sig i onödan; löften, avsikter, hot viskades inte ens i handflatan om det gick att undvika.
Således: Harry hade inte förpliktat sig att hålla ett visst föredrag och ingen kunde veta säkert om han tänkte göra det. Utfästelsen eller markeringen var inte mer än vibrationer, burna av luft, lika substanslösa som en poltergeist eller den osynlige välgöraren i en Hollywoodfilm. Det gällde i fortsättningen för motparten att markera dem, få dem att framträda, och alla knep var tillåtna; tjära och fjäder var gamla och beprövade medel mot osynligheten, i den moderna tiden sprayade man lim och duschade i konfetti. Harry hade visat sin kontur, hållit fram sin yta, och Rut hade fäst en fjäder vid den, så att hon visste var hon hade honom, på ett ungefär, nu låg bollen hos Anton Hellberg om han ville ha sin föredragshållare.

Av liknande skäl var den moderna människan återhållsam med information om sig själv; minsta detalj kunde snappas upp och missbrukas av händiga bedragare. Man vek inte längre ut sig i Vem är vem?, den biografiska osynligheten adderades till dörrkedja och tjuvlarm och fick bygga en vardagslivets brandvägg. Den tillkämpade och lite krampaktiga anonymiteten hade på kort tid blivit en dygd, och Harry och Rut var inget undantag, de följde med strömmen, hackade sina avier till makulatur. På det hela taget ett obehagligt, krigsliknande beredskapstillstånd, som i sin tur jämnade vägen för konturmallar, schabloner som togs fram och publicerades i lokaltidningen när man fyllde jämna eller dog knall och fall. Toppmössor, som gick att stjälpa över alla och envar. När Rut fyllde fyrtio fick hon en toppmössa, som förteg och dolde att hon hade ett spårskifte i sitt förflutna, genast fick hon klart för sig att detta var det hemliga och en smula skamliga innehållet i hennes biografi. Men så var det: hon hade läst vid universitetet i sex långa år, tagit itu med ett doktorandarbete och plötsligt gått från alltihop. Utan förklaring, utan att smälla med dörrar, anklaga eller urskulda sig. När hon tänkte tillbaka på den tiden mindes hon den som en plågsam anpassning, en ständig kamp under villkor, som ifrågasatte, drev, klämde henne. I sex års tid hade hon känt sig som en ubåt, som utsattes för tryckprov före leveransen, tills hon en dag vred sig ur systemets grepp, gick upp till ytan och drog ett djupt andetag. Det var som att födas på nytt. Akademin hade varit för improduktiv, rent kvävande i sin rituella tomgång. Hon sökte fort till en yrkesinriktad utbildning och fick sedan anställning vid försäkringskassan. Hennes väg mot höga befattningar låg utstakad.
Psykologin, de nordiska språken och litteraturen passerade numera revy för hennes syn i mycket speciella tappningar, inlagda i bruna kuvert, med fönster för adresserna. Ändå hade hon på intet sätt en känsla av att de akademiska åren var bortkastade i den nya omgivningen. Det perspektiv de gav på människors verbala uttryck för nöd, sjukdom, passivitet och bedrägliga avsikter var i själva verket hennes styrka i arbetet. Hon hade känsla för nyanser. I en datoriserad omgivning var hon ett unikum.
Hennes allians med Harry hade föranlett höjda ögonbryn. Hon, en kämpande ande, en av universitetets radikala feminister - hade valt något så trivialt som en ombuds-man, och därtill en som var känd som en politisk bulldozer. Efterhand - och efter viss möda, tvåsamheter var alltid en smula oformliga - lyckades det för omgivningen att stjälpa en förklarande strut också över denna form; den hölls ihop av en enda grundbult, som bägge förde med sig i boet: en dyrkan av harmonins lugna vatten och en stor talang för att anlägga och upprätthålla harmoniska system i praktiken. Rut och Harry löste sina konflikter (om det alls fanns några, det kunde man inte veta) på tu man hand och uppträdde utåt med enad front. Omgivningen brukade sucka och oja sig: här hankar vi oss fram med våra offentliga gräl, våra öppna slagsmål, våra minst av allt hemliga otroheter, i evig stormvarning - och så finns det ett par som Rut och Harry. Den nationella modellen, partilinjen, realiserad i ett äktenskap - så skulle Harry ha kunnat uttrycka saken i sammanhang där en smula retorik var påkallad. I själva verket teg han som muren, att prisa den egna harmonin smakade eget beröm, den fattiga kusinen till hybris, det kunde väcka gudarna, nedkalla Olympens vrede. Här fanns ett nytt skäl att hålla tand för tunga, och inte löpa risker med okända, överordnade instanser.
Således; vad kunde med säkerhet sägas om jönssonsk harmoni, nationell harmoni och den oklara sammansmältningen mellan de två? Det skulle vara fel och illasinnat (och samtidigt i något hänseende sant) att påstå att hela nationen gick omkring och väntade på att den jönssonska harmonin skulle kollapsa vilken minut som helst och avslöja sin sanna natur: inte A utan i själva verket B. Lika lite som man gick och väntade sig att ett av idrottens uppburna landslag skulle vika sig mot en tredje rangens nation och släppa in fem mål i första perioden. Ändå inträffade just det senare med jämna mellanrum, och nederlagen myntades ut i en allmänt omfattad moral: the higher they go, the harder they fall. Under sådana skeden kunde det hända att Ruts och Harrys omgivning åtminstone muttrade i handflatan: Dom vet nog hur det är att åka i berg- och dalbanan dom också. Men nästa dag tog landslaget sig i kragen och presterade en bragdmatch, och genast suckade grannarna (eller kanske var det åter hela nationen): Ack, om man kunde ha det som Rut och Harry...
Med detta är vi tillbaka vid den ursprungliga svårigheten - ingenting är känt med säkerhet - men denna gång skall vi våga en bestämd utsaga: Ruts och Harrys sanna liv var dolt bakom sin harmoniska idolprojektion på samhällsytan. Och de visste detta, att deras position var utsatt, visste att en infam, självförvållad ideologi hade hängt upp dem i en permanent cliffhangerposition, och de förstod instinktivt, att de måste tillägna sig alpinistens rörelseekonomi om de skulle överleva där de hängde. Av ren självbevarelsedrift borde ingen människa, inget par, ingen samfällighet gå med på att få en sådan skylt hängd om halsen, och det hade kommit till en punkt där de hade upphört att lägga bränsle på den harmoniska elden. Försök inte, sa Harry, ibland ryker vi ihop så att det slår gnistor. Rut värjde sig mer mångtydigt, man kunde kalla det kvinnligt: Ni skulle bara se oss ibland, mer säger jag inte. Allt förgäves, allt för sent. En vecka eller två varade det hela, men det blev aldrig mer än en kort uppryckning, en Ardenneroffensiv, efter ett tag rann alla försök att mota Olle i grind ut i sanden. Samfälligheten sökte sina idoler, behövde dem och tog dem med våld där det inte gavs frivilligt.
Till slut hissade Harry vit flagg: Om man inte kan ändra på det får man finna sig i det och leva med det. Samhället är dolt bakom sin idolprojektion på våra näthinnor. Man vet inte ens vart man skall vända sig om man vill byta adress.
Detta var en vacker skolastisk fint, en som ställde problemet på huvudet och lättade på det individuella trycket. Yttrat av en bemärkt kommunpolitiker gränsade det emellertid till landsförräderi: det gick inte an att yttra sig om samhället på det viset, inte ens om man talade sitt hjärtas mening.
Rut rättade honom med mild hand och ställde åter problemet på fötter: Man känner i alla fall sitt eget hjärta, och på den vägen sig själv.
Men Harry blev inte svaret skyldig, han blev det sällan: Varje hjärta vet hur mycket det värdesätter ordning och reda. Det individuella hjärtat såväl som det sociala.
Det var som avslutningen på ett torgtal, ägnat att återföra uppstudsiga väljare till ordningen. Rut nickade och gjorde korstecken, hon visste hur det lät när Per-Albin drog slipstenen.

Den harmoniska ledstjärnan innebar på intet sätt förstening; vindar blåste fortfarande in mot eller ut från deras centrum, och inget hjärta hade upphört att klappa. Rut tolererade inte att män försökte inrätta sina liv med frihetsgrader, som inte kom eller kunde komma kvinnorna till del, och hon slogs för sin övertygelse inom ett revir som omfattade ett par hundra hektar, det var en av hennes hjärtesaker. På arbetsplatsen, hos grannfamiljerna, överallt där hon fann det påkallat, kunde hon slå ned som en hök på arrangemang, som bröt mot denna regel. Männen log snett när de konfronterades med denna sida hos henne, och tänkte i hemlighet: vad gjorde universitetet mer än att sätta griller i huvudet på fruntimmer?
För Harry var allt inte lika glasklart. Den traditionella mansrollen var i och för sig ganska bekväm, och som förtroendevald politiker kunde han väl ha tänkt sig att dra växlar på en kvinna, som uppoffrade sig en smula för marktjänsten, på samma sätt som en framgångsrik ishockeyspelare eller bilförsäljare kunde göra det. Valet komplicerades av att han vigt sitt liv åt en verksamhet, som om man uttryckte saken inlindat gick ut på att få samhällets vågskålar att väga en smula mindre ojämnt. Detta engagemang hade åtminstone teoretiska ambitioner också för könens del, och han kunde inte med hedern i behåll dra sig undan på den punkten.
Ett enda led i ekvationen avgjorde utfallet: han hyste respekt för andra människor med utstakade mål och starka övertygelser. Han föredrog avgjort en kvinna, som hade egna uppfattningar och slogs för dem, framför en som var honom till lags. Han var led vid halvmesyrer, hade sett för mycket dolt förtryck och resultaten av det på lång sikt. Första gången Rut blev mörk i synen satte han sig ned och tänkte efter, sedan rättade han sig efter hennes centrala önskningar. Detta var födelsen för Ruts och Harrys harmoniska system. När hon såg hur han kunde ändra politik över en natt utan att göra sura miner var saken klar för hennes del, hon friade så fort hon kom åt. Ingenting blev bekvämt för honom i fortsättningen, men han grundlade något som han skattade högt: ett försök till ömsesidighet.
Om det fortfarande uppstod svårigheter i Ruts och Harrys harmoniska system, berodde det på sådant som inte blev utsagt. Rut var en talande människa, en som lutade sig mot ordet och satte värde på andras förmåga att bruka ord. Harry hade också talets gåva, kunde vända sig till en församling, vara spirituell vid ett middagsbord, tolka stämningen över en grav. Men hälften av hans utbyte med omgivningen skedde över åtbörder, hållningar och miner, med pauser och tystnad lika mycket som med vibrationer, burna av luften. Han litade inte på orden, och detta var i själva verket en utbredd känsla i hela hans omgivning. Egentligen var han bättre på att lyssna och känna än att tala, han var en sensor. Detta sätt att vara fann hon provinsiellt och efterblivet, och hon gjorde front mot det där hon kunde. Men det var som att slåss mot väderkvarnar; den som inte ville bruka orden vek undan och förskansade sig i sin tystnad. Ett barnsligt manér, tyckte hon, tröttande och slitsamt, ett som försatte motparten i en ställning, där han väntades lurpassa, leta efter tecken.
Där gick gränsen för hennes inflytande över honom. Han kände sina egna känslor på den punkten, men kunde inte tala dem. När Harry hissade stormvarning blev det knäpptyst omkring honom, så att en oinvigd iakttagare kunde förledas tro att vinden hade lagt sig helt och hållet.

Harry hade gått, första dagen på den nya mandatperioden. Själv hade hon tagit ut en semesterdag för att vara tillsammans med svägerskan, men Jenny hade inte kommit hem, hade inte sovit i sin säng den natten. Det oroade henne inte, Jenny kunde ta vara på sig själv och tids nog skulle hon dyka upp.
När hon hällde nytt vatten på kaffebryggaren utlöstes en säkring och ljuset slocknade i köket. Hon gick för att byta den i tågrummet, där säkringsskåpet satt. På banan, framför en station, hade han lämnat ett ensamt lok. Så brukade Harry aldrig göra; allt som var självrörligt kördes in i stallarna, vagnarna radades prydligt på bangårdarna. Harry var så ordentlig av sig. Hon lyfte upp tinget, vägde det i handen. Det var tungt, om det var ett budskap var det ett budskap av vikt.
Det hade verkat så övergivet där det stod.
Med en gång fick hon kämpa för att hålla tillbaka sin önskan att slunga det i golvet, krossa det mot den hårda betongytan.
Det om något skulle vara ett angrepp på ordningen, ett angrepp av det hårda och irreparabla slag som ordningen själv fordrade.
Varsamt satte hon tillbaka leksaken på spåret, strök över den med blusfållen, som för att utplåna fingeravtrycken efter sin impuls. Ingen talade till henne med lokomotiv, hon hade gjort det klart, en gång för alla.

44 kB, senast korrigerat 20.12.04, 26.11.08.