Var nation utmärks av en sorts enhetlighet på folkdjupet, en människa som utgör majoritetsinslaget i nationens muskel och benbyggnad. Harrys nation var - om man såg till den bärande vävnaden - en pig- och drängnation. En gång i tiden hade drängarnas härskaror spritt fasa och förödelse på den europeiska kontinenten, dessa härjningståg var fortfarande en källa till nationell stolthet och självkänsla. I den moderna eran utnyttjades det mänskliga materialet på moderna sätt; pigorna skickades till Hollywood, där de uppskattades mycket för sitt fasta hull, medan drängarna bildade arméer på idrottsarenorna. I sinom tid återvände de flesta emigranter som miljonärer till fosterlandet, där de investerade i skjortor och kalsonger; på de stora kragnumren kunde man fortfarande känna igen dem.
Detta innebar inte att nationen saknade överhet. Utan manstukt och pigjobb skulle det nationella bygget ha rasat samman som ett korthus för längesen, därför fanns det två historiska skolor: en som sjöng pigornas och drängarnas lov, en som lärde att nationens historia var dess konungars, eller åtminstone dess överhets. Arrangemanget bildade i sin tur förutsättningen för ett val: man kunde välja pigorna och drängarna, eller man kunde välja överheten. I och för sig valde man överhet också i det första fallet, men man gjorde det i alla fall via omvägen över pigorna och drängarna. Denna omväg var Harrys skäl att finnas till: han var pigornas och drängarnas överhet, deras valda överhet.
(I praktiken var det en smula krångligare: man valde höger, mitt eller vänster. Om man valde höger fick man höger, mitt och vänster, valde man vänster fick man vänster, mitt och höger, valde man mitt fick man mitt, vänster och höger. Dessa var förutsättningarna, och alla var underkunniga om dem. Men systemet var inte balanserat; om man valde vänster fick man mer höger än man fick vänster när man valde höger, det verkade finnas en intressent utanför valhandlingen, som höll en tumme på vågen. Väljarna var införstådda också med detta sakernas tillstånd, fann det inte helt onaturligt. Människan var nu en gång en smula asymmetrisk; vänsterhjärtad och högerhänt av naturen.)

Byggnaden bakom hans rygg var inte en kyrka, sammanhanget var inte kyrkans, tanken var på mer än ett sätt opassande. Ändå pågick någon sorts ceremoniell uppmarsch, och en oinsatt åskådare skulle lätt ha kunnat få intrycket att Harry Jönsson var en sockenpräst där han stod, bugande åt höger, nickande åt vänster, med ett ord för var och en som passerade. Hjorden kände han, den egna hjorden och de främmande. De gamla tackorna, de svarta fåren, utbölingarna. Han kände gränserna, kände tillhörigheten, förstod sig på budskapen. Inte för att det var obetingat nödvändigt, ty allt fanns nedtecknat och lagrat utanför hans huvud; om minnet svek honom kunde han slå upp i ett annat register. Han behövde inte veta, men han gjorde det. Det var fördelen med att spela på hemmaplan.
Han stod där han stod, han var den han var. Han dolde ingenting. Om han gjorde intryck på omgivningen berodde det rimligtvis på hans sanna väsen, eller åtminstone på en sällsynt harmoni mellan hans eget styrande program och det som pågick omkring honom.
Mittpartisten förde fingrarna till munnen var gång han skulle avskilja tre sedlar och hålla fram mot de passerande. Det var hett intill väggen, svetten pärlade över det rödbrusiga ansiktet, rann på halsen och vätte kragens kant. Det var naturligt att Harry Jönsson först lade märke till detta politiska svaghetstecken; mittpartisten stod honom närmast, var den han var mest förtrogen med. Ett steg längre bort stod vänsterpartisten, och högermannen, som var en kvinna, och mittemellanhögerochmittpartisten, som var den för stunden gångbara beteckningen på liberalerna. På andra sidan gången vänsterytterpartisten och ett gott stycke framför honom partierna från yttre rymden, de som gjort sig blinda för valet mellan drängarna och den överhet, som inte var underklassens, utan bara sin egen, sig själv närmast. I Harrys världsbild var de aliens, monster som lurade på oskyldiga och intet ont anande byten, ett hot mot systemets stabilitet. Tio procent av väljarna kunde de med opinionsinstitutens intresserade medverkan sluka i ett nafs - snipp, snapp, snut - och det fanns mörka månader, klena tider då tjugoprocentsgränsen verkade ligga inom räckhåll för dem.
Uppställningen i rummet var praktisk, den gjorde att de röstande kunde styra in mot sina mål i god tid. Och de gjorde det alldeles uppenbart: växlade in och styrde mot sina stationer som tåg på räls.
Fanns det en enda väljare, som träffade sitt val här och nu, med utgångspunkt i det material som cirkulerade i valkampanjen? Han hade svårt att föreställa sig det; de politiska hållningarna på nationens bas var inte av den art att de kunde påverkas. De kunde mobiliseras i växlande grad, inte mer. Man fick räkna med att Vetenskapen inom en snar framtid slog ned på den gen, som avgjorde den politiska tillhörigheten, i fortsättningen skulle valhandlingen reduceras till ett enkelt blodprov. För egen del hade han i vart fall träffat sitt val för länge sen, eller blivit vald. Kanhända var det så att bägge händelserna inträffade samtidigt: man valde och blev vald för att man valde?
Bakom sig hade han Partiet.
Och just för att vare sig mittpartisten eller mittemellanhögerochmittpartisten eller högermannen, som var en kvinna, kunde tänka på sina partier som Partiet, fyllde honom denna dag med en särskild känsla. (Annars hade han inga skäl att hovera sig; alla etablerade grupperingar stod på förlust, om man fick tro opinionsmätningarna). Han ville sudda ut gränser, skillnader, sluta omgivningen i sin stora famn, föra in den under samma tak och upprätta en ny gemenskap, långt större än den gamla. Till den grad lyckades han också förmedla denna känsla, detta nästan rusiga intryck, att ensamma vandrare och par, som redan växlat in på sina spår, plötsligt kunde kantra över och styra mot honom för att hämta sin treudd: kommun, landsting, riksdag (till invandrarna automatiskt två, de var en sorts omyndiga, ännu inte fullvärdiga medborgare). Efteråt styrde mottagarna tillbaka till huvudspåret. Han visste att de inte tänkte använda hans sedlar, men han hade i alla fall avtvungit dem en koncession, fått dem att ta emot oblaten utan att svälja den.
Han var tung där han stod, han kände sin gravitation. Dess yttersta gränser hade aldrig prövats, men han visste att den var en verklig makt, som drog också i tankar, känslor, hopp; fick dem att kretsa i slutna banor kring ett sammanhållande centrum. I denna form blev politiken en sorts celest mekanik. Ändå var han inte till den grad oavhängig att han inte satte värde på den bekräftelse, som här bjöds honom av åttio procent av kommunens invånare: att det fanns gemensamma angelägenheter, om än skilda åsikter om vägen. För hans del var denna bekräftelse väl så viktig som valets utfall, utan den skulle den allt avgörande tyngdkänslan gå förlorad, systemet förlora sitt sammanhållande nav, allt och alla försvinna i kaotiska banor ut i rymden.

Kommunhuset var byggt av brunt tegel, med två våningar ovan jord. Det vilade på en källarvåning, som kunde tjäna som skyddsrum, men i vanliga fall rymde förråd och garage. Vid skyfall läckte koppartaket i sydvästhörnet, men entreprenören hade slutligen erkänt sin skyldighet att åtgärda bristerna, reparationen skulle inte belasta budgeten. På det hela taget en stabil, välunderhållen byggnad, en som borde hålla i tusen år.
På södra sidan anslöt vårdcentral, dagcentrum och bibliotek, och på andra sidan torget följde ytterligare en huskropp, som bar samma arkitektstämpel, den rymde apotek och systembolag.
Snett över gatan begravningsentreprenören, hans Eftr.
Svalka när eftermiddagens skuggor började bli långa.
Här var man tvungen att visa upp sig från sina första steg tills man blev bortburen. Det var Centrum, kanske världens.
Det var hans centrum. Papperskorgarna på torget var klädda med svarta plastpåsar, rabatterna ansade och täckta med barkspån, ogräsets livsrum beskuret. Vid busstorget gick bussarna efter tidtabellen. En katt, om den kom skridande, bar halsband, hade gott hull, var märkt i örat. Han var intensivt förbunden med denna ORDNING. Den var en kontant, påtaglig frukt av Partiets trägna arbete i vingården, skänkte honom dagligt vittnesbörd om politikens nyttiga gärning. Det yttersta skälet till att man röstade en gång vart fjärde år var denna ordning, och det gällde för alla, oavsett ursprung eller tillhörighet; man valde inte i första hand hövdingar, eller mellan ståndpunkter, man valde till förmån för den etablerade Ordningen, l'ancien regime - om möjligt med ett par förskönande retuscher.
Han hade blivit avlöst vid vallokalen, hade vandrat planlöst genom tomma korridorer, varit inne på sitt arbetsrum och gått ut igen, styrt stegen mot entrén men vänt inför de automatiska dörrarna - han kunde inte fördra dem - och slutligen gått ned i källaren som hade flera separata utgångar. Därnere överfölls han av ångest, värre än han känt den någon gång i sitt liv. Han gick i mörkret, hade inte brytt sig om att tända, när han plötsligt gjorde halt och lyssnade. Håren reste sig i nacken, pulsen började bulta; ett sinne registrerade närvaron av någon form av hot ute i mörkret. Detta kom oväntat: han var hemmastadd i källarvåningen och hade aldrig upplevt någon känsla av kuslighet i dess katakomber.
Efteråt visste han inte hur länge han hade stått där, ögonen vitt uppspärrade, tills de tårades i det råa, kyliga draget. Då blev han varse strömbrytarens röda knapp. Han tog två steg åt sidan och slog till den med vänstra handens knogar. Lysrören glimmade till, flämtade, tände.
Det fanns ingen utom han själv i det upplysta rummet.
På väggen hade någon skrivit, med sirliga svängar på versalerna: Håll Sverige Svenskt.
Nå, så var det väl tomheten som skrämde, eller ett hål i tomheten.
Han var tvungen att gå tillbaka till kontoret och byta skjorta.
Vad skulle han göra? Klottra en egen rad på motsatta väggen? (Utrota Alla Tosingar). Angripa väggen med tryckluftsborr? Nej, de verbala utsvävningarna, våldsutbrotten var förbehållna den andra sidan. Det fanns uteslutna alternativ, och fronten, själva kampzonen gick inuti människan. Han skulle hålla emot genom att tiga still, inte ta notis.
Det slumpartade i vandringen innan han kom ned i källaren förbryllade honom. Det fanns en slump, som var ändamål, dold ordning, han var övertygad om den saken. Nu hade den tagit honom vid handen och fört honom... Det var känt att hästar kunde göra halt på en skogsväg och vägra att ta ett steg till där en brunstig älg hade passerat och lagt en osynlig doftspärr i terrängen, men hur förklara denna upplevelse, vad skulle han anta för egen del? Svarade känslan mot något objektivt utanför honom, eller fanns den bara på insidan? Var den som Jennys känsla på tåget?
För någon måste han berätta om det som hade inträffat.

Utanför kontoret stod en byst av Per Albin. Harry strök med fingrarna över sockeln, kände sig med en gång helt lugn och förtröstansfull. Ett stort verk skulle föras vidare. Han upprepade det högt: Du får behålla näsan den här gången också. En bondsk näsa, inte precis klassisk till formen, men hade den klassiska formen räddat ansikten när barbarerna stormade templen? Nej, Caesars nasus ropade närmast på att bli skändad. Och det fanns en konservativ statsminister i det förflutna, den karlen borde få snabeln avslagen! Men Per Albin skulle få behålla sin potatis också efter valet, det skulle inte bli storstädning på andra våningen den här gången heller. Potatisnäsor var överlevare i bildstormen, åtminstone hoppades han det. (Han försökte återkalla bilden av filosofisk auktoritet; hade Sokrates fått behålla näsan?)
Utöver detta kunde kommunalrådet trösta sig med tanken, att bildstormen aldrig hade rankats högt i nationens medvetande, den särskilda glöd som skulle till för att med berått mod slå näsan av folk hade alltid betraktats som en smula osmaklig. Det var känt att Vitekrists missionerande munkar hade huggit upp irminpelare till kaffeved, och en och annan asagud förlorade säkert ansiktet i samma veva, men detta var illdåd begångna av utbölingar, de förkastades när eftertanken fått verka. Mer bekymmersamt var högerns goda öga till vissa potatisnäsor, men där hade det borgerliga lägret lyckligtvis gått till verket med en viss glöd - och nationens sunda omdöme hade sparkat bakut. Det fanns en sensmoral i detta: man kunde offra till och med ett par näsor, som ödlestjärtar - så länge man höll huvudet kallt och återtog initiativet. Själv skulle han inte tveka om han ställdes inför valet, han skulle offra näsan.
Han gick ned i källaren, passerade det underjordiska garaget en andra gång utan att tända ljuset, öppnade porten och gick ut till den sommarvarma, nästan kvalmiga eftermiddagen.
Hela vägen fortsatte han sin tankebana: politiken hade sina små profeter, och sina stora, sina små näsor och sina stora. De var inte värderade och rankade en gång för alla, inte som Jesajas och Obadja; betydelsen och beskrivningen av politikens profeter växlade med sammanhanget och berodde av vem som förde ordet eller pennan. I ungdomsförbundet hade han känt det som om han var i en surrande profetkupa: radikaler och rabulister, trotskister och fabianer, kvinnor och män i paradisisk blandning. Så utdrevs trotskisterna med buller och bång, det skedde en gång vart sjunde år, och en generation av unga män och kvinnor förlorade sin politiska oskuld. På de följande nivåerna föll radikalerna och rabulisterna ifrån, kvinnorna blev allt mer lika männen, och till slut återstod bara den perspektivlösa präktighet, som i alla tider varit statsbärande.
På Partiets folkhögskola hade han första gången hört talas om W., denne stod högt i kurs där man tänkte och lärde. M. gjorde sig också påmind i den vevan. Dessa två var kanske mest en sorts tempeltjänare, inte evangelister med kunskap om tungomålstalande, men i alla fall portalfigurer, en sorts proto-profeter. Ju närmare man kom huvudstadens kanslihus, desto högre skattades ekonomer från Chicago, teknokrater, internationalister, pragmatiker i alla läger. Det var en annan värld, med andra värden, andra profeter, många av dem falska, brådstörtat avslöjade. Problemet med att finna sig tillrätta i dessa sammanhang, smälta in, anslå den rätta tonen, kunde få en lösning om man hade väderkorn för de profeter, som för stunden lånade röst åt överheten.
Men problemet hade också en annan lösning. Om man i stället spårade upp en profet, som kunde sätta strängar i dallring hos nationens muskel och benbyggnad: pigorna och drängarna, (och samtidigt på något sätt pacificerade eller paralyserade de övriga samhällsskikten, hur det gick till hade han aldrig riktigt förstått), så kunde man med gott samvete strunta i vad de politiska modena föreskrev. Det blev som att sitta med trumf på hand i spelet; man nickade igenkännande åt kortlapparna på bordet, de var goda nog, men den egna trumfen skulle ta hem partiet till slut, under alla omständigheter. Sådant var hans förhållande till Per Albin. Per Albin var aktad och vördad var man kom, men det var en läpparnas bekännelse, han var egentligen inte förstådd, och sämre blev det med förståelsen ju närmare man kom huvudstaden. Man invände: B. Vem var B.? En figur från tiden före syndafloden. Man invände: D. Vem var D.? D. hade gjort sig omöjlig. De hade inte förstått Per Albin, men han, Harry Jönsson, hade gjort det. Han hade insett att det ovanför kalkylerna och avsikterna och ändamålen fanns en nivå, där politiken var reducerad till en åtbörd, ett tonfall, som i sig inneslöt de underliggande nivåerna. I och för sig gjorde denna insikt inte uppgiften lättare, ty utan känsla för den matjord som tonfallet växte fram ur, klarade ingen av att återge det. Den stora uppgiften kunde formuleras: att inkarnera Per Albin. Om man gick iland med det hade man trumf på hand i det politiska spelet.
Den järnhårda kampen för ett bättre liv, pigornas och drängarnas kamp. De korta glimtarna av möjlighet, gensvar, framgång. De bländande bilderna, tillvarons vilseförande maskerad. Vardagens liv, den sega lunken, som tycktes blottad på allt perspektiv. Samhällets oerhörda tröghet, dess mothåll, dess plötsliga rörelse, där rörelse inte var väntad eller avsedd. Allt detta, och mer till, fanns som hopp, insikt och resignation i Per Albins stämma. Ett försonande och förlösande budskap, som på något sätt stod över och upplöste vardagens klyvningar och tvetydigheter.
Han var den störste bland profeterna. Det handlade inte ens om att ha täckning för orden, utan bara om ett tonfall. I en tid som bytte profeter, och där denna växling redan tycktes vara slutförd och kanoniserad, var det gott att ha Per Albin att ty sig till. Till och med de politiska motståndarna sänkte rösten och blottade sina huvuden när han kom på tal.
Hit kommen i sina tankar nästlade den oerhörda tanken sig in i hans sinne: att det kunde finnas ett skäl att slå näsan av Per Albin. Var det alls korrekt och ansvarsfullt att avbilda honom; kunde man göra rättvisa åt denna oerhörda, sammanfattande stämma med ett statiskt porträtt, en stelnad byst? Skulle han gå tillbaka och slå av näsan, innan någon annan hann före? En annan gång kanske, inte på Valdagen.

Det återstod två timmar tills de första prognoserna skulle presenteras. Vid de senaste valen hade det funnits generande tendenser att förväxla prognosen med valhandlingens sanna utfall, och man fick anta att vinden blåste i den riktningen, inom en snar framtid skulle valet komma att avgöras genom signifikanta stickprov. Det var onödigt dyrt att låta hela populationen välja, billigare att peka ut ett genomsnitt som valde för allas räkning med hjälp av mobiltelefoner och handdatorer. På det sättet skulle man också få mindre störningar i fritiden och slippa flytta på fotbollsmatcher och populära tv-program; man kunde rösta i steget.
Första gången Harry ställdes inför en prognos kände han det som om han lagt fingret på en känd puls från framtiden. Han hade blickat upp till siffrorna med andaktsfull vördnad, som om de var ett sakrament - ja, eftersom han inte var en religiös människa mer än så: som om de var absolut kunskap om något som ännu inte hade inträffat. Det skred som utlöstes när det gick upp för honom att de bara avbildade något förflutet, en stämning som varit för handen (och kanske var övervunnen vid detta laget), krossade hans respekt för statistiken, och på något sätt för all övrig vetenskap på samma gång. Sedan fanns det bara politiken kvar att ty sig till, dess mix av tendenskunskap, framåtsyftning och görande. Inbäddad i en stoppning av absolut inkompetens, versteht sich.
I detta nu, om han hade haft makten, skulle han ha gjort prognosmakeriet fredlöst, eller åtminstone avhyst det från offentlighetens centrum. Hur skulle det ha gått om Per Albin hade beställt prognoser över hur många som trodde att landet var försvarbart? Han ställde sig själv i centrum, upplät sin stämma och efteråt var åsikter om nationens försvarsberedskap av föga intresse. (I praktiken hade nationen varit oförsvarad).
Mest smärtsamma minnena från det stora förlustvalet för tio år sedan, kvällen då han hade suttit framför skärmen och funnit att siffror, som borde ha varit "42.6" eller "39.1" i stället framträdde som "32.6" och "29.1". Partiet hade varit förvarnat genom egna undersökningar, men ändå hade han den gången fått en nyttig chock, som dröjde sig kvar. Själv hade han kommit undan med blotta förskräckelsen, i kommunen hade partiet fått två och en halv procent över riksgenomsnittet och regerat mandatperioden ut med stöd från två politiska vildar.
Siffrornas hårdhet den gången, deras absoluta rättframhet och oböjlighet. Ute i kanterna på skärmen hade bilden flimrat och givit upphov till felsyner, som sände nya chockvågor ut i det illa tilltygade nervsystemet.
Man skulle vara byggd av friskt och sunt virke, annars gjorde man klokt i att akta näsan för allt vad prognoser hette.

-Här kommer kommunalrådet Harry Jönsson, vi skall passa på att fråga honom: Kommer vädret att inverka på mobiliseringen av era väljare?
-I så fall positivt. Vi känner att vi har vinden i ryggen.
-Är det inte risk att folk dröjer sig kvar i skog och mark och struntar i att rösta?
-Det har varit rusch de senaste timmarna. För vår del kan vi säga: Vi kommer inte att falla på bristande uppslutning.
-Och hur går det för de andra partierna?
-Det får du fråga dem om, jag är liksom inte ansvarig där.
Myndigt, en smula avvisande, men med torrt gemyt i botten. Helst stod han så att han såg en smula ned på journalisten, från den positionen gav sig svaren på egen hand. Vem hade intresse av att dessa frågor ställdes och besvarades? Merparten av den tid som avsatts åt massmedia under valkampanjen hade gått åt för meningslösheter av liknande slag. En genomsnittlig mänsklig intelligens genomskådade omedelbart förutsättningarna för detta meningsutbyte: journalistiken låg inte vaken om nätterna och ängslades för uppslutningen, och politiken tog vädret som det kom. Ändå svarade kommunalrådet inte: Detta är ett tröttande språkspel, som jag inte bryr mig ett dyft om. Jag undanber mig dylikt i fortsättningen. (Med yttersta implikation: låt oss förbigå såväl väder som politik med tystnad, de är inte påverkbara). Men ingen gjorde så, av någon anledning gjorde man det inte. Man markerade att man satte lagspelet i första rummet, tog emot passningen som den var given, och sände vidare i samma anda. När man talade till en kamera och hade allas ögon riktade på sig var allt annat otänkbart. Exposure kallades plågan av reklamfolket, det följe av parasiter, som inte ens kommunalpolitiken kunde undandra sig i längden. Om Harry fick en chans att låta Per Albin tona fram ur skuggorna och prestera en öppnande crosspassning tyckte han sig ha kommit helskinnad från en hantering, som han helst skulle ha överlåtit på andra.
I partilokalen luktade det som i en gammaldags boxningshall: öl, tobaksrök och uppkavlade ärmar. (Rök hörde valnatten till, den symboliserade vallokomotivet). På gården utanför brände någon av en raket, alla samlades vid fönstren, jublade högt och slog ihop handflatorna när pjäsen kreverade i ett rött gnistregn mot den fortfarande skymningsljusa himlen. Det fanns ingen annan orsak till uppsluppenhet, prognoserna lät fortfarande vänta på sig.
En pizzabagare trängde sig genom mängden med ett berg av vita kartonger upplyft över huvudena. Han lastade av sin börda på långbordet, klappade i händerna: Marinara! Siciliana! Calzone! Firman bjuder ikväll, men kom ihåg Santa Lucia när festen är över!
Det översta locket seglade genom luften, som en inbjudande signal. I Harry Jönssons huvud ringde små klockor: skattemyndigheten, bråk med facket, anmärkningar från hälsoskyddsinspektören. Han fick tag i en ombudsman, väste i hans öra: Släpp inte karlen ur huset utan att vi har fått räkning! Se för helvete till att han skriver räkning!
Invandrarna var besvärliga genom sin tendens att bakvägen försöka införa handtryckningsväsen, svågerpolitik, camorran själv. Om man abstraherade en smula från verkligheten var utväxter som dessa okända i Harrys redlighetssamhälle, och det gällde att inte släppa in dem bakvägen. Inte minst i detta faktum låg skälet till att utlänningarna fick finna sig i en tids karantän innan de släpptes in i värmen; det var nödvändigt att lära dem vad som var rätt och riktigt, hur slipstenen skulle dras. Sina hucklen fick de behålla, slakta efter koranen gick väl an, och maten fick de gärna laga kosher (till fläskfärsen hade de redan en så att säga medfött sund inställning), men mutbenägenheten skulle avlämnas i tullen, så var det bara.
Just en dag som denna var det lätt att slappna av och tappa greppet, därför var det så mycket viktigare att man var på sin vakt. Den dag han kände att han höll på att tappa greppet skulle han lämna politiken. Han ville kunna ställas till ansvar för sina gärningar i varje sekund, ville veta att han skulle kunna gå ifrån varje granskning av sitt fögderi utan anmärkning i marginalen. Det gällde att se till att pappren var i ordning, pigorna och drängarna var inte nådiga mot sina hövdingar när de hade på känn att bokföringen var på glid.
Han hejdade sig framför en skärm, där de första resultaten från valkretsar i kommunen hade låsts fast. Något störde honom, utan att han kunde göra klart för sig vad det var. Till en del berodde detta på hans sätt att läsa; i böcker såg han hela sidan som bild och snappade upp ett ord här, ett ord där. När andra hade hunnit läsa tre rader var han själv klar över sidans innehåll och mening, men han kunde inte citera en fullständig sats. Här bromsades hans läsning av att valkretsarna saknade beteckningar, han hamrade sammanbitet på ett tangentbord och manade fram de sanna namnen.
Ett diagram ritat på grundval av samma siffror skulle ha sett ut som en drakrygg. Det kändes inte rätt, trafiken höll sig inte längre på normalfördelningens gyllene medelväg, med Partiet tryggt tronande på själva puckeln. Efter en stund blev han klok på mönstret: tätorterna med industri och kommunal service hade lagt sig i Partiets famn eller hos högern, utkanterna och landsbygdsområdena hade vänt ryggen till och röstat på allt annat som fanns att tillgå. Man kunde skönja tendenser till vägran, uppbrott i röstsiffrorna, mönstret hade fått utväxter i förhållande till den gamla tvåsamheten. Än en gång for hans blick över skärmen; fanns det något som undgått honom? Han tryckte fram siffror för grannkommunerna. Här var tendensen starkare, överallt hade Partiet gått tillbaka och en brokig palett av partier från yttre rymden hade gått framåt. Länshuvudstaden förlorad, för tredje gången på en tjugoårsperiod, den visste inte var den hörde hemma.
Ingenstans jordskredsförluster, men ingenstans fanns det heller anledning till jubel, om inte just här, hos honom. På hemmaplan skulle det gå vägen, bågen skulle kunna spännas för fyra år till, även om marginalerna blev knappare än han själv trott bara för ett par timmar sen. På riksplanet hade Partiet tappat tio mandat, det skulle också komma att återverka på kommunpolitiken.
Händer sträcktes fram mot honom, det blev en kort stunds anstormning. -Grattis, Harry! Hur känns det nu då?
-Vi skulle bara ha vunnit matchen igår så hade allt varit perfekt.
-Två och en halv procent över länsgenomsnittet. Vad säger du om det?
-Det är Harry-effekten, svarade någon i hans ställe.
-Nej, nej, invände han. -Det är effekten av en stark lagmaskin.
-Vad nyttar det att lägga ut pengar på opinionsundersökningar när det går så här?
-Det är värdelöst, svarade han med övertygelse. -Dom pengar vi har lagt ned på undersökningar har vi slängt i sjön. Fuskar gör dom också, det kan jag ta gift på, högern lyckas alltid få fram undersökningar som är positiva för den själv i sista minuten.
Ingen opinionsundersökning hade förutsett överflyttningen av röster till yttrerymdspartierna, det var ett faktum. På ett sätt var det begripligt, genom sin obeständighet undandrog de sig alltför ingående taxering. De var lite grann som popgrupper, flyktiga, obeständiga, kunde ändra besättning eller upplösas över en natt. Han tryckte fram nya siffror, sökte sig längre och längre bort, efterhand avtog tendensen, för att slutligen vändas i sin motsats. Det handlade om en regional sjuka, en epidemi där hans egen kommun avtecknade sig som en försvarad bastion, en sista enklav. Men runt omkring honom vacklade väljarna i sitt val, visste inte längre var de hörde hemma. Som hövding begrep han vad det innebar: att ordningen var hotad. Värst av allt: det var som om en fysisk förändring gjorde sig gällande på samma gång: opinionsbildningens fysik genomlöpte någon sorts transformation.

I entrén stod Rut, hon hade tagit med sig hans överrock, bar den på armen. Han skyndade fram mot henne, klämde hennes axlar en smula mellan de stora händerna.
-Två och en halv procent över genomsnittet. Jag får behålla jobbet ett tag till.
-Som vanligt. Hon log mot honom med spelande ögon, spanade bort över hans axel. -Vem är det Jenny är ihop med?
-Är hon här? Han vände sig om, kisade åt samma håll. -Ingen som jag känner, det måste vara nån färsk medlem. Jag kan ta reda på vem det är.
-Nå, nå, lugnade hon. -Inte är jag så nyfiken. Jag såg bara att hon svävade på små moln, och undrade vem det var som åstadkom det.
Han vände sig om igen. -Kan du rent objektivt beskriva för mig hur man ser en sån sak?
-Nej. Rent objektivt går det inte.
Han kikade en andra gång åt sin tvillingsysters håll, försökte sträcka sitt subjekt mot henne. Till sist gav han upp, suckade, tog rocken och följde Rut ut i den varma natten. -En invandrare, det var därför jag inte kände igen honom. Det skall va nån sån, nån som inte har blivit varnad för henne.
-Men Harry då!
-Men har jag inte rätt? Hon har en tunga som ett rakblad doppat i syra, alla karlar jag känner går omvägar för att inte råka ut för den.
-Men det behöver ju inte tala till hennes nackdel.
Han fann för gott att inte svara på detta.

37 kB, senast korrigerat 19.6.04, 26.11.08.