-Jenny, när jag har dig på kroken: jag har ett problem som jag skulle vilja ha sakkunskapens syn på.
-Tror du verkligen att man kan ha det: kunskap om saken?
Harrys syster vred huvudet och kikade forskande på honom, Harry själv höll kvar gatan i blickfältet och återgäldade hennes granskning över backspegeln.
-Självklart. Man sätter sig in i en sak, sen är man sakkunnig. Om man har lagt manken till.
Och om han för säkerhets skull kastade en blick åt sin värld över backspegeln fick han sin ståndpunkt bekräftad tusen gånger om: den var till brädden fylld med sakkunskap, som han satte det största värde på.
-Låt oss utgå från det då: att jag är sakkunnig.
Harry övervägde ett ögonblick till, sedan fortsatte han: Det är en verklig knäckfråga, så mycket kan jag säga med en gång.
-Kom nu till saken.
-Det finns så att säga två läger: ett läger för och ett läger emot.
-Harry, du försöker hålla mig på halster!
-Det handlar om konst, eller rättare sagt: frågan är om det handlar om konst eller ej.
-Jag tycker mer och mer det börjar låta som en politisk fråga.
-Hör här då: Vi tog in en praktikant i våras, en sjuttonårs kille som har tagit ett sabbatsår från skolan. Han är lite av ett datorsnille och har skött våra apparater och hållit ordning på programmen. Det har sparat mycket pengar för vår del, alla konsulter är ju enorma utsugare, och vi har tyckt han var ett riktigt kap. Han är uppskattad, det är alla människor som kan fixa svårigheter.
Harry suckade över något.
-Nu är det inte så enkelt att man bara får positiv förmåga när man anställer unga människor idag. Man får det som är i deras skallar på samma gång, jag vet inte vad jag skall kalla det. Ett kommersiellt präglat lustsökande. Köp-lust. Jobbet blir inte så mycket ett allmännyttigt uppdrag som ett medel att tillfredsställa individuella behov på andra håll. Det är ungefär som när en sjuttonårs kille sätter sig bakom ratten i en bil: han nöjer sig inte med att köra på säkerhet i den allmänna trafiken, utan försöker ofta brodera lite vid sidan av. På samma gång blir han en säkerhetsrisk.
-I det här fallet vet jag inte hur många järn vederbörande hade och har i elden. Vi kan ju inte börja registrera folks bredvidsysselsättningar, så farliga är dom inte! Det kan vara allt mellan himmel och jord: den ene dyker och den andre klättrar i berg, det kan gå på ett ut. Vi brydde oss inte om det så länge han höll sig vid sin läst, det vill säga satt på stolen framför datorn på dagarna. Men stolen visade sig i det här fallet bli en sorts katapult som sköt ut honom på världens elektroniska motorvägar. Det fick vi satt stopp för när det kom en varningssignal från redovisningen. Tjugotusen tror jag utflykterna kostade oss. Inte vet jag vad det var som kostade, jag trodde att allting var gratis på nätet. Hur som helst: det får han arbeta in på övertid.
Harry suckade igen, dessa suckar förmedlade lika mycket som hans tal.
-Du tycks i alla fall hysa en sorts sympati för den här vidlyftige ynglingen.
-Man måste hysa sympati för alla människor som sprattlar.
-Du säger inte: streta emot.
-Nej, det gör jag inte. Harry viftade otåligt anmärkningen åt sidan. -Nu visade det sig - inte med en gång men efter ett tag - att han hade haft ett och annat med sig hem i bagaget från sina resor. Han hade hämtat in bilder från databaser och laddat hem olika sorters program för att redigera och manipulera. Det satte han igång med, eller kanske hade han gjort det hela tiden. En av de där bilderna skrev han ut på en färgskrivare och visade för en kompis, sen var den snart var mans egendom. I handskfacket ligger en kopia, jag vill att du tar dig en titt på den.
Jenny öppnade handskfacket och vek upp bilden. -Minsann: Uccello har fått släppa till.
-Ja. Det har jag fått höra. Är det konst?
-I ursprunget: ja.
-Och i den nya versionen?
-Varför är det så viktigt?
-Damen som håller draken: i den ursprungliga versionen är hon påklädd och synnerligen prudentlig.
-Och här står hon som Gud skapade henne, med ett synnerligen modernt utseende. Har jag inte sett henne förr?
-Det är Anita, en av töserna i receptionen.
-Är och är. Hon har fått släppa till ansiktet, för jag antar att kroppen kommer från annat håll. Då får man väl anta att ryttaren i grodmansdräkt har upphovsmannen som förebild.
-Det har han, ja. När Anita fick se bilden gick hon till facket, och samma dag fick jag ta emot en delegation som krävde att jag tog itu med de sexuella trakasserierna på arbetsplatsen. Det fanns ju ingenting att göra; jag hämtade in killen och läste lusen av honom. Men det la sig ändå inte, nästa dag kunde jag läsa i tidningen att facket tyckte det var konstigt att jag inte hade gett honom avsked på grått papper.
Nu hade Harrys suckar fått sin fulla förklaring.
-Jag förstår att modellen inte var vidtalad från början.
-Han har hämtat ansiktet från ett vanligt foto, vi har ett register med bilder på alla anställda, och monterat ihop det med en kropp från nåt annat håll. Det lär vara lätt att göra.
-Vi lever i en ond värld.
-Ja, svarade Harry, med övertygelse.
-Vad ligger bakom frågan. Om detta är konst eller ej?
-Fastighetschefen, Melander, tog killen i försvar. Han skrev en insändare och sa att det handlade om metakonst och att facket hade fått alltihop om bakfoten. Det var det dummaste han kunde göra, sen gick det prestige i saken. Nu nöjer sig fruntimmerssidan inte längre med avsked; den tänker dra saken inför domstol och kräva skadestånd.
-Du struntar högaktningsfullt i om det är konst eller ej.
-Det finns ingen konst. 'Konsten' är en tom etikett, precis som religionen, den har inget innehåll längre.
Jenny vek ihop det förkastade konstobjektet och lade tillbaka det i handskfacket. -En sån soppa. Varför inte vidtala en kock i stället?
-Melander är sakkunskap på sitt sätt, han håller i vårt konstlotteri och har egen vinkällare. Man kan säga att han är kulturell så som man i allmänhet förväntar sig. Men han har inte studerat konst på det viset som du har.
-Du väntar dig att jag skall bli ässet som slår din kung.
-Nåt i den stilen, ja.
-Hur var det tänkt att gå till: skall jag utmana honom på duell eller bara puckla på honom i en insändare?
Harry drog in luft för en ny suck, men höll tillbaka.
-Berätta mer om prinsessan och den tappre riddaren. Om konstspalten kommer till korta, så har kanske hjärtespalten nåt att bidra med?
-Anita är ett våp. En skoltös som har stannat i växten, hästtokig, ägnar tjugofyra timmar om dygnet, inklusive arbetstiden, åt utseende och kläder. Very smart person. På samma gång är hon inte myndig på nåt sätt, det är därför facket har tagit över som det har gjort. Först tycker jag att det borde vara omöjligt att utsätta en sån person för sexuella trakasserier, men efter att ha tänkt på saken ett tag inser jag hur fel jag har.
-Vi har alltså två unga, ofärdiga människor som på ett lite slumpartat sätt har blivit indragna i en konflikt och inte kan lösa den på egen hand.
-Två vanliga, enkla människor, som står mitt uppe i skiten och inte kan sätta sig över den.
-Och jag tänker mig att du vill att bägge två skall komma så helskinnade som möjligt ur affären.
-Ja, det gör jag. Det gör jag.
-Hur tar dom det?
-Anita bölade första dan, nu tar hon det rätt lugnt, tycker väl att hon har fått strålkastarna på sig och att det är intressant på nåt vis. Hasse ändrade inte en min när jag förklarade att det kunde bli tal om avsked, men hela hans face sa i alla fall: det är ni som förlorar på affären, inte jag.
-Varför gjorde han en sån bild? Har han kontaktsvårigheter?
-Inte mer än andra ungdomar i hans ålder. Dom har ju en sorts banade vägar för att träffas och prata och göra både det ena och det andra. Jag skulle kunna tänka mig dem i ett sånt där tv-program där man parar ihop tonåringar inför publik och det gäller att hålla god min i elakt spel. På det sättet är dom inte tappade bakom en vagn, bägge har fixa och färdiga ansikten utåt, om du förstår vad jag menar.
-Har föräldrarna blandat sig i saken?
-Inte vad jag vet, tack och lov. Vad betyder det: att man tar upp en sån bild och varierar den? Att en sån bild bubblar upp - för den har ju ingenting med dagens verklighet att göra.
-Det är du säker på?
-Har du inga bud på saken? Ge mig nånting att utgå från!
-Jag kan ge dig en ledtråd: draken är alltid en hon, har du tänkt på det?
Harry satte upp en förvånad min: Är draken en hon? Ja det är hon kanske. Vadå för sorts hon? En drakhona så klart.
-Kanske en sorts aspekt på flickan som står intill. En kvinnlighet som inte bara är till lags, utan kraftfull och vis.
-Den lilla pimpinetta damen? Hon håller den ju närmast som en knähund - sin egen kvinnlighet? Nej, det får du mig inte att tro. Och gesten med handen säger till Georg: varsågod och ta för dig. I så fall är det en förräderibild. Han skakade ogillande på huvudet, som om bildens innehåll plötsligt gått upp för honom. -Kan du inte göra det: prata med dem bägge två?
För sent upptäckte Jenny att hon hade bitit på den krok som Harry dinglat framför hennes näsa de sista minuterna. -Men vad kan jag göra egentligen?
-Han kände inte ens till Uccellos namn. Han visste inte vilket århundrade förlagan var målad i. Inte hon heller.
-Tror du att nåt skulle bli bättre genom en konsthistorisk föreläsning? Det gör inte jag. Den springande punkten är ju att han inte lät prinsessan förbli påklädd, han klädde av henne med datorns hjälp, det är det så att säga tidstypiska tillägget. Det är ändringen som har kränkt i det här fallet, inte ursprungsbilden.
-Om man gjorde om bilden då. Försökte göra det gjorda ogjort.
Ett sådant förslag kunde med lika stor rätt kallas tidstypiskt: man formaterade om det givna, började om från scratch, utan det förflutnas black om foten.
-Kanske skulle det hjälpa, jag känner dem ju inte. Ser du: jag sa det från början. Det här är ett fall för politiken och inte för den konsthistoriska sakkunskapen.
-Om vi pratade med dem bägge två då?
-Jag ser att du gärna vill ha saken ur världen.
-Jag avskyr att behöva syssla med den, ha den hängande över mig. Halva min tid går åt till sånt här strunt. Tre fjärdedelar.
-Varför låter du inte nån annan göra det?
-Jag är rädd för att det inte blir gjort på rätt sätt.
-När skulle det ske?
-Med en gång, ögonaböj.
Innan hon hunnit svara hade han höjt mobiltelefonen till örat och var i färd med att arrangera ett möte.
-Du tycker att det är en mycket allvarlig sak.
-Jag kan inte bestämma mig. Jag upprepar för mig själv: det är en skitsak, det är en skitsak, men eftersom den inte dunstar bort är det väl ingen skitsak. Det kanske är en mycket allvarlig sak. Kanske är alla skitsaker allvarliga saker. Eller kanske blir dom det för att man tycker att dom är skitsaker.
-En skitsak, och du ville alltså lyfta den till ett mer seriöst plan genom att göra den till konst? Eller reducera den ännu mer?
-Glöm det där med konsten. Kalla det en tankens återvändsgränd. Du har fått mig på andra tankar: det här är en sak för politiken.

Det var ingen överdrift: halva hans tid gick åt till att knåda och älta struntsaker. Han, som borde ägna alla krafter åt budgeten och kommunens framtidsplanering! Värst av allt var att han kände sig nödd och tvungen att avsätta så mycket tid för det till synes ovidkommande, samtidigt som han hade svårt att försvara känslan av tvång och helst undvek att ens försöka motivera den.
Man var i alla fall tvungen att sålla bort slaggen, det ovidkommande, så att inget annat än den rena metallen återstod för politikens kvicksilver. Gjorde man inte det redan på basplanet - hur skulle det då gå att urskilja äkta behov och önskningar i fortsättningen? I världen fanns en slumrande energi, som kunde samlas in och förvandlas till framsteg, utveckling, men all energi dög inte lika gott för uppgiften. Den var inte som den neutrala energin i ett vattenmagasin, där lägesenergin omsattes i rörelse. Utan mer som en vind som kunde fylla segel bara när den blåste från en viss riktning. Först med förlig vind kunde hans skuta gå i hamn.
Därför krävdes det stil hos önskningarna, det gick inte att bygga tillvaron på trams, även om den politiska skalan i valfrihetens namn erbjöd också det alternativet. Han var helt enkelt tvungen att föra en kamp för perspektivet, mot tramsets drakar.
-Konst, fnyste Jenny. -Det tog du som en frälsarkrans.
-Jag såg en chans att reda upp situationen.
-Du tycker inte det är konst.
-Det är trams, det är tomgång. En lärling som leker med verktygen.
-Vad är konst då? Konst i vår tid.
-Konst? Tja. Såpoperorna i tv är konst.
När man visste att man vägde åttio kilo, medan motparten på sin höjd vägde femtiofem, kunde man kosta på sig att sänka garden på det viset. Han skulle inte gå ned för räkning ens om hon träffade, Jenny böjde sig för denna kroppsliga insikt. -Du tittar på dem.
-Jag har sett allihop.
-Vad ger de dig?
Harry släppte ut återhållen känsla eller bara: luft i en suck.
-Du ser på dem ändå.
-De har en viss - mobilisering. De är vanebildande och tongivande. De lindar massorna kring lillfingret. Om hundra år, när man undersöker vad som verkligen influerade människorna i vår generation, kommer bara såpoperorna - och deras likar - att räknas. Ingenting annat.
På detta sätt boxades vuxna män med pojkar: högerhanden på ryggen, garden sänkt, medan de tog slagen på sidan. Jenny vände sidan till som en spegling av själva sättet, han skulle fortsätta för egen maskin ändå.
-De är fullständigt dominerande när det gäller kvantiteten, samtidigt som de läcker in i alla medvetanden likt regn genom ett otätt tak. I detta ligger en oerhörd makt, en oöverträffad förmåga till mobilisering.
-Så du definierar konst kvantitativt, utgående från mobiliseringen.
-Ja, naturligtvis, vilken annan definition skulle det kunna finnas?
Till sist, när han boxades med barn, sänkte Harry Jönsson alltid garden helt och hållet och stack fram hakan. Jenny nickade för sig själv när hon kände igen mönstret: den som gick på knock i detta läge upptäckte fort att han hade förberett sig för fortsättningen med skurar av kontraslag. Hon knäppte på bilradion och konstaterade matter-of-fact: Du sätter stort värde på din konst.
-Den berör mig. Plötsligt hade han fått nog av leken. -Såpoperorna är mina helvetesvisioner. Det är bara kaos i relationerna, fri utblåsning, ingen ordning och reda. Och så skrattar man hela tiden utan orsak, bara av det skälet förstår man ju att man har kommit till helvetet. Om nån högre makt skall straffa mig för mina synder i detta liv, så placerar den mig som politisk tycoon i en såpopera.
Nu, när leken hux flux var över, kunde det vara någon mening med att försöka driva upp honom mot repen. Jenny satte sig upp, gjorde sig rak i ryggen.
-Konst, om det alls finns någon, berör dig alltså genom sin negativitet. Den producerar helvetesvisioner, som omger dig dagligen och stundligen.
-Absolut, ja. Den målar upp den totala mobiliseringen av befolkningen, som en sorts föregripande. Vid horisonten anar man ett tillstånd där alla produktionsresurser producerar såpa, alla distributionsresurser distribuerar såpa, alla konsumenter lapar i sig såpa. Med den totala konsumtionen som mål: vi skall konsumera våra liv med lustiga miner och glada flabb. Är det inte helvetet? Och det finns redan ansatsvis, här och nu. Jag skäms för det var dag, men jag kan inte göra något åt det. Skäms som politiker, vämjs som individ.
-Var finns det positiva då?
-Det positiva finns nånstans på insidan. Minns du inte vad Kant sa: Helvetet omkring mig och den goda viljan inuti mig.
Detta blev för mycket för honom, han var tillbaka i leken innan någon hunnit blinka.
-Det var nog Harry Jönsson som sa det.
Harry nickade eftersinnande, som om han med ens fick den saken klar för sig.
Jenny drog ett streck under alla posterna, summerade: Du tycker i alla fall att den här killen - som "sprattlar" - gör en smula mer än bara konsumerar.
-Kanske det, ja, svarade Harry. -Kanske det. Det är ju en sorts uttryck.
-Men flickan, vilken roll har hon i det hela?
-Hon är objekt, bara objekt. Virtuellt konsumerad.
-Borde vi inte göra nåt åt det i samma veva?
-Kanske det, mumlade Harry, och när han såg hennes min: Jo, alldeles avgjort. Du har en poäng där. I samma veva.

Jenny gnuggade händerna där hon gick bredvid honom: Tillbaka till politiken, alla krigs moder! Nu väntar jag mig att få se ett exempel på genuint reformistisk konfliktlösning.
-Det kan ju verka som ett modellfall för en före detta ombudsman. Då skulle det räcka att bara köra efter boken. Men det gör det inte, och det beror på att det hos flertalet unga människor idag inte handlar om att medla mellan övertygelser. Det finns inga mer eller mindre fasta ståndpunkter att ta hänsyn till, utan mest en böljande anpassning över ett stort fält. Det är salongen, scenen och pjäsen som avgör, inte ideologier, hållningar eller ståndpunkter. Det gör politiken med sikte på den stora ungdomsmassan till en speciell sak, den måste vara teater på ett alldeles speciellt sätt. Om själva kringverket bara är på plats hittar de inblandade sina repliker utan sufflörens hjälp. Jag har varit med om det otaliga gånger: det är situationen som övertalar och styr, inte argumenten. När parterna har förts fram till ett visst stadium i manuskriptet trillar dom som mogna frukter. Och de är obrottsligt konforma på den punkten, man kan lita på att de följer spelets regler.
Här var en man, som var sakkunnig och visste att ingjuta förtroende.
-Och vilken blir vår uppgift i pjäsen?
-Vi skall knuffa dem fram mot tröskeln och sen sparka dem över den, det är vad det hela går ut på.
De två ungdomarna ansikten visade ingen upprördhet, ingen tvekan, bara avmätt väntan. Det var bra, vittnade om att de åtminstone inte kände sig underkuvade, värdelösa. I deras platta uttryckslöshet rymdes en sorts värdighet, sådan den gick att uttrycka på ort och ställe. Jenny tänkte: som prinsessan och riddaren på bilden, lika oberörda, fastän de är skilda åt av en drake. Ingen kuslighet, ingen ångest, det överlåter dom med varm hand på Harry och mig.
Som mötesplats hade Harry valt en restaurang på huvudgatan. Det var tidigt på kvällen och dörrvakten hade ännu inte höjt garden. Gäster kom och gick i lokalen, grupper tätnade för ett tag, upplöstes, sorlet pulserade, rökslingorna tecknade en turbulent dynamik i luften.
-Det här är min syster, Jenny. Vi är till och med tvillingar, fastän hon inte är lik mig, det finns papper på saken.
Efter detta satte sig Harry med en duns.
-Hej, sa Jenny och försökte sig på något som kunde lätta upp stämningen: Jag är hans bättre jag, han skulle tvunget ha med det.
Pojken nickade spänt och allvarligt, som om detta var en faktisk upplysning och som om den var viktig för honom. Han hade ring i örat och gles skäggstubb som inte fick honom att se äldre ut.
-Jag tänkte så här, fortsatte Harry. -Så fort någonting skall ordnas eller arrangeras ute i samhället måste proceduren beredas och förankras hos de berörda parterna. Man har en sorts informella konsultationer innan man kommer till skott. Det är det som kallas demokrati. Jag bjöd hit er helt enkelt för att bereda saken och ta reda på vad som kan förankras.
Som alltid gick Harry på knock direkt, men Jenny kunde se att ingen av de två tog illa upp. Kanske hade de redan stor vana vid beredning och förankring, kanske låg hela sättet djupt förankrat i dem.
-Bilden är där, den är gjord. Den kommer vi inte runtom.
-Nej, det gör vi inte, insköt Anita med emfas.
Hon skapas här, for det genom Jenny. Hon blir till som subjekt. Hon var för ung för att bli avklädd som objekt, men i morgon står hon över det. Bidrar du till det, Harry, är det hela ingen skitsak. Om ett halvår kommer de till dig och vill att du skall viga dem: hon klädd som Kraka, han i grodmansdräkt, och du kommer att göra det, du som gjorde dem vuxna, för att du vet att övertygelserna stryker på foten för situationerna.
-Nu är den ju inte ensam, den har en annan bild i botten. Och den i sin tur har väl också föregångare, jag antar att det finns en hel räcka.
Jenny nickade medan hon tänkte: jag behöver bara sitta här, nicka och hålla god min. Han kommer att tråckla sig genom det hela, konst eller politik, på sitt eget sätt, och efteråt kommer man att kunna extrahera en sorts logik ur kaoset av beredning, förankring och mild men bestämd övertalning.
-Det är som den gamla tomteskurburken, men bara skenbart, för bilden i bilden ändrar sig hela tiden.
Men där högg han i sten; den gamla tomteskurburken var en antikvitet som bara bildade personer av den gamla skolan kände till.
-Jag kommer att tänka på ett gammalt skivomslag, sköt Jenny in. -Fyra killar står i ett rum och håller bilden av sig själva där de står i rummet, men på bilden de håller har de bytt platser. Det är nästan en antikvitet det också, men i alla fall yngre än tomteskurburken.
Det ryckte i Hasse, han var på väg att räcka upp handen. -Pink Floyd.
-Hur många av dem var nakna? sade flickan och blängde i ögonvrån åt honom. Jenny höjde ett finger och nickade gillande.
Harry fick tag i den avklippta tråden. -Ja, där har vi den springande punkten. Men jag tänker så här: kan en bild ändras en gång så kan den ändras en gång till. Här var det nånting som blev fel, det borde kunna korrigeras.
Jenny makade stolen närmare bordet och såg från den ene till den andre, uppmärksamt, manande, som om en stor sak hängde på hur man hanterade denna utmaning. Med en gång kände Harry att han hade vinden i ryggen, och han erkände uppbackningen med en förstulen nick.

Medan Harry och Jenny återupprättade sitt syskonskap kom en makanthropos till Harrys dörr. Han var två meter lång men förde sig på det mest ödmjuka och undfallande sätt; Rut rynkade pannan medan hon försökte lösa denna motsägelse.
-Jag ber om överseende för mitt intrång, började han. -Mitt namn är Anton Hellberg, och en av mina främsta meriter här i livet är att jag var Harry Jönssons lärare på högstadiet. Jag står här med en ringa begäran, som personen ifråga säkert kommer att villfara.
Han hade tagit av sig hatten och tryckt den mot hjärtat, i samma ögonblick som han öppnade munnen bugade han sig djupt. Rut blev alldeles tagen av denna sirlighet och kom sig bara för att svara: Personen ifråga är tyvärr inte hemma ikväll.
Mannen tog genast ett steg baklänges och bugade på nytt: Då skall jag be att få återkomma och hoppas på bättre lycka nästa gång.
-Ni är inte bosatt härnere? frågade Rut.
-Nej, svarade mannen, jag har bott och verkat i Harrys hemtrakter hela mitt vuxna liv. Trettioåtta år vid samma skola, och fortfarande i selen.
-Minsann, det tyder på kärlek till yrket. Det är inte många av dagens lärare som planerar att hålla ut så länge bakom katedern.
-Har man en gång haft en elev som Harry Jönsson känner man sig belönad i rikt mått. Jag är övertygad om att han en dag kommer att bekläda statsministerposten i detta land, och då kommer jag att säga mig: Det var jag som upptäckte hans ovanliga förmåga att göra det goda.
-Jag skulle be er stiga in och vänta om jag inte trodde att det dröjer ganska länge innan han kommer. Är ärendet sånt att jag kan framföra det? I så fall kunde han ringa och ge besked, och ni skulle inte ha sökt upp honom förgäves.
-Helst skulle jag vilja framföra det personligen, då är jag nämligen rätt säker på att han inte skulle säga nej.
-Nå, Harry är ju ingen omöjlig person.
-Absolut inte, och hans hustru inger mig också det största förtroende.
-Skall vi göra ett försök med henne då?
-Det är så här: Bildningsförbundet startar en ny cirkel i nästa månad, och jag hade tänkt fråga Harry om han inte kunde hålla inledningsföredraget. Det skulle bli fullt hus om han kom, vi skulle liksom få en rivstart.
-Men jag tror alldeles säkert att han skulle göra det! Vad skulle han tala om?
Mannen sänkte huvudet och såg i marken. -Ja, ämnet är en smula speciellt. Han såg upp på nytt. -Jag hade tänkt be honom lägga fram några tankar under rubriken: "Från mörkret stiga vi mot ljuset".
Rut skrattade glatt: Som ett ämne för en svenskuppsats! Men Harry är som klippt och skuren för uppgiften, det kan jag säga med en gång.
-Han skulle kunna göra det mer konkret än någon annan...
-Utan tvekan. Rut tog två steg baklänges för att få slut på samtalet. -Jag skall tala med honom om saken redan ikväll, så återkommer han.
-Då får jag tacka. Jag är säker på att mitt ärende har kommit i de bästa händer.
-Jag kan inte lova till hundra procent, men jag skall göra mitt bästa.

Fenomen av Anton Hellbergs slag uppträdde med konstant, låg frekvens i nationen, ungefär som vita älgar och julblommande körsbärsträd. De hanterades efter gammalt forstmästarrecept: skadsköts och rothöggs för att helheten inte skulle förfalla till deras avvikelse. I undantagsfall hände det att de sparades som sevärdheter. Anton Hellberg hade haft lyckan eller olyckan att bli bekant med bägge sätten; först hade han blivit skjuten och stäckt, sedan sparad.
På tio stegs håll var han en i mängden, en högst alldaglig företeelse. I ett land där vanligheten var officiellt påbjuden och sanktionerad borde en sådan person inte leda tankarna till vita älgar, utan ha goda utsikter att passera obemärkt. När han ändå inte gjorde det, berodde det på ett Projekt som han omfattade och drev för den vanliga, enkla människans räkning: han var en glödande, hängiven Folkbildare. Och som sådan höjde han sig som ett torn över mängden, eller bättre: som en lyftkran vars krok erbjöd sig för uppstigningen mot ljuset. Kom man för nära denna kran blev man milt infångad och hade att inför ett forskande blåklintsblått ögonpar besvara samvetsfrågan: Vad har du gjort idag för att öka din bildning? I knegarnas läger var detta inte uppskattat och där hade man sin åsikt klar: karlen var en tönt, han borde låsas in.
Denne man hade Harry Jönsson haft som klasslärare under fem formbara och lyckliga år. En egenskap eller en förmåga som låg djupt i Harrys väsen hade utan tvekan hämtats fram och odlats under denna tid, även om han efteråt med visst obehag erinrade sig sin ställning som favorit. Senare, långt senare, hade han begått fadermord i den lokala nyårsrevyn med en monolog där en lätt igenkännlig Hellberg filosoferade över "Mänsklighetens framåtskridande som en följd av studiecirklar".
Och om man drog balans över det hela från nutidens nivå, i efterklokhetens försonande ljus? Vad var mänsklighetens framåtskridande annat än andens resa genom en följd av studiecirklar, tillkomna på ett eller annat sätt? Och hur var det möjligt att driva stora idéer, predika nödvändiga förbättringar i denna nation utan att förklä sig till tönt? Med så mycket äkta vara i populationen utgjorde töntigheten den naturliga förklädnaden, Harry själv var inte immun mot dess lockelse.

-Då gör vi alltså så här, sa Harry. -Du, Hasse, kommer till mig med en lista på tio bilder, som du sen kommer att manipulera på datorn. Men observera, ingenting förrän du har fått klartecken från mig, man vet aldrig vad det kan finnas för fallgropar. Det är bäst att jag först får se, om du är datorspecialisten på kontoret så är jag fallgropsspecialisten. Han hejdade sig, som om han plötsligt slagits av en tanke. -Kanske borde damen koppla ryttaren i stället för draken, för säkerhets skull, och som en eftergift åt facket?
Flickan nickade genast samtycke, pojken böjde på huvudet, som om han övervägde denna möjlighet, eller underkastade sig Harrys expertis på fallgropsområdet.
-Du, Anita, går upp på biblioteket och läser in dig på bilderna, och sen skriver du presentationer på var och en, du vet: århundrade, stil, var bilden hänger idag, och så vidare. Sen pratar jag med Melander, och så gör vi en liten konstutställning i entrén. Det är det perfekta folkbildningsgreppet, alla kommer att vara nyfikna efter den här första historien. Man måste väcka folk genom att visa lite kalsonger och bara bröst, sen är dom beredda att svälja vad för nånting som helst. Det är perfekt. Jag kunde rentav tänka mig att bjuda in min gamle lärare till vernissagen, han skulle inte vara blind för det slagkraftiga i denna nya approach till bildningsproblemet.
Han kikade åt Anita. -Men den första bilden är naturligtvis utraderad, oåterkalleligen död.
Flickans ansikte var vilande, lugnt, hon ryckte på axlarna, tuggade en vända på tuggummit. -Man kunde ha den som affisch. Om det behövs kan vi ha den som affisch, jag är inte emot det längre.

-Kommer du att kunna förankra detta i facket? frågade Jenny i bilen.
-Det kommer jag att kunna, svarade Harry förtröstansfullt.
-Inga sura miner?
-Kortvarigt, men därefter stor lättnad.
-Det hela var mer manipulation än förankring.
-Utan tvekan, men det har med mognadsgraden på andra sidan att göra. Det är som i all barnuppfostran: först manipulerar man, sen manipulerar man lite mindre och ger större ansvar, i slutänden förankrar man. När jag har tagit alla verserna ett par gånger med de här delinkventerna kan dom psalmen baklänges och framlänges.
-Det är både en individuell och historisk process, fortsatte Harry sin tankegång. -Jag tror att framtidens förankrande kommer att vara en mycket subtil affär, med datorer och grejor, man kommer att kunna förankra hos många fler på en gång. Men de här mer personliga kontakterna kommer vi aldrig att klara oss utan.
Jenny tog fram bilden ur handfacket, vek upp den och betraktade scenen länge, som om hon först nu fått nyckeln till dess rätta tolkning. -En förräderibild... Får jag låna den en dag? Jag skulle vilja visa den för nån. Med all tänkbar diskretion förstås.
-För vem om man får fråga?
-Låt mig behålla några hemligheter.
-Ta du den bara. Den är ju överspelad nu.

41 kB, senast korrigerat 21.5.04, 26.11.08.