Aftongudstjänsten i länshuvudstadens medeltidskyrka hade åtta besökare. Här fanns ännu en sport, ett andens lagspel, som kämpade mot vikande publiksiffror. Men var det något att förundras över? Med det språk, som fördes från predikstolen, skulle Harry ha skrämt sina väljare på flykten, problemet var uppenbart det bristande tillslaget. Jenny sneglade åt hans håll, märkte törnekronan. -Kom, viskade hon. -Vi går.
Harry skakade på huvudet och tryckte ned kronan. -Låt mig lida fem minuter till. Det känns lite fegt att springa med en gång: härinne kvalificerar man sig genom lidande. Om du fick din korv på ena stället, skall jag väl ha min oblat på det andra.
En gång i tiden hade nationen kallat sin tro "en väldig borg" och guden "sitt vapen trygga"; malmklang och kanondunder hade bildat självklar bakgrund till det religiösa språket. Allt detta daterade sig till en tid där Ordet hade predikats, och Ordet hade predikat sig själv. Denna tid var sedan länge förbi, och det fanns ingen anledning att beklaga det, för Harrys del fick det småländska rytteriet gärna vila i frid på sina slagfält. Sin gäld hade de drivit in i München; det fanns ingen utestående sold heller. Å andra sidan hade det mullrande språket visat sig kunna återanvändas längre fram, när underklassen (det gamla rytteriet i ny gestalt) krävde skälig övertidsersättning; då hade kanondunder och malmklang på nytt varit i fas med budskapet. Det hade rentav legat nära till hands att förutsätta detta som det religiösa och politiska språkets gemensamma väsen: kanondunder och malmklang. Som kommunalpolitiker var Harry således i andra och tredje (och tjugonde och trettionde) led förbunden med det dundrande och klingande språkets upphov, han väntade sig också ett särskilt tonfall där evangeliet lästes från predikstol.
Från denna iakttagelse kan man ta steget vidare till en allmän slutsats: Ett folks intelligens - inte graden av denna, ty all erfarenhet visar att raser och kulturer har samma andel i den ursprungliga intelligensmutationen - arten av ett folks intelligens kan mätas utifrån de speciella ord, de vändningar det tillgriper för att utmåla upplevelse och föreställning. Ett krigiskt folk hade mullrat på slagfältsspråk och klämtat i stormklockan när det åkallade sin gud, ett fotbolliskt folk kunde i liknande sammanhang väntas briljera med snabba kortpassningar och den utpräglat filosofiska syn på tillvaron, som utmärker varje sann fotbollsälskare. Således: om kyrkan inte ställde upp med det trygga vapnet i den väldiga borgen, så var det rimligt att den i stället kompenserade med högsta divisionens överlägsne mittfältsstrateg, samtidigt som imaginära doftstråk av fotsvett och liniment likt änglaskaror lyfte mot kryssvalven.
Men här, i oändliga tio minuter: syntaxen och logiken hos en prostituerad, som var ute efter att maskera arten av sin kärnverksamhet. Den religiösa saken gick ju ut på penetration, transcendens, skulle aldrig kunna reduceras till gullande med guden och hans son! Harry kände sig lätt illamående: trons honung bortsnappad under hans näsa och ersatt med det sockervatten som gavs till övervintrande bin! Var detta religionens för stunden gångbara språk, och därmed kanske den framtida politikens? (Hade det inte redan hörts liknande tongångar från det liberala lägret?)

Om kommunalrådet i något sammanhang skulle ha funnit sig föranledd att bedyra: det är jag inte, skulle en möjlig uppföljning kunna bli: en religiös människa. Påståendet behövde inte vara sant, men satsen skulle kunna bli yttrad, om så bara i hastigt mod. Det betydde inte att religionen var slutgiltigt uträknad överallt och för all tid: såg man sig omkring i världen stod det exempelvis klart att Amerikas utrikespolitik fortfarande utgick från solida religiösa grundsatser, och detta var en sak som man kunde räkna på också framöver. Men ju närmare man kom det globala samhällets grundläggande byggstenar, desto mer bleknade religionens aura; den hade mycket lite konstruktivt att komma med när det gällde vattenförsörjning, avloppsrening och avfallshantering, till och med rökgasreningen vid krematorierna och skyddet av grundvattnet under kyrkogårdarna föll under kommunernas domvärjo. Den allmänna tonviktsförskjutningen från symbolisk till praktisk avfallshantering hade helt enkelt inte bekommit religionen väl. Den var ett musealt objekt, en barlast från tidigare epoker, som fortfarande tyngde packningen med åtskilligt betänkligt material. Friheten sköt den på en avlägsen framtid, och för broderskapet hade den osunda formler. I politiken var den ett lik i lasten. Men denna insikt räckte inte för att få honom att aktivt motarbeta den. I det sekulariserade sättet ingick en sorts slö tolerans, som sade sig gå ut på att leva och låta leva, men i själva verket bara handlade om en tyst önskan att något äntligen skulle dra sig tillbaka och upplösas i intet. Det var hans förvissning - och han hade säkert rätt i detta - att den slöa toleransen var ett effektivare korståg mot religionen än alla övervägda och riktade insatser. Själva det sätt på vilket ting ignorerades eller vingklipptes var viktigt; alltför radikala ingrepp skapade tomrum och motreaktion. I Harrys samhälle fanns det en sorts religion, som överlevde som icke-religion. Detta kunde man leva med, det var det korrekta sättet att avföra opponenter eller medtävlare från dagordningen.
En dag gick det upp för honom att det inte bara var den sporadiska och dåligt avlönade sysslan som återställare av arkitektur och målningar, som förde hans syster till templen. Deras bågar och pelare spände valv över något som hon lyssnade ut och registrerade, något som fann genklang i henne; hon lyssnade ut ekon ur det förflutna i dessa högst speciella utrymmen. Och det handlade inte om kanonmuller och malmklang, kunde omöjligt göra det i hennes fall. När den första överraskningen lagt sig, sade han till sig själv: Hon är en myndig människa, har rätt att ägna sig åt vad som helst som ger henne någon slags återbäring. I hans eget sinne fanns ingen upplevelse som kom i hamn under kryssvalv och rundbågar. I bakgrunden molade ändå frågan: om det var så i hennes fall - hade han därmed blivit främmande för sin tvillingsyster? Detta fick honom slutligen att överge den slöa toleransens strategi: han kunde förlika sig med tanken att vara skild från henne av bergsryggar och oceaner, men när det gällde sinnets författning borde de åtminstone stå i ett dialogiskt förhållande. En hemlig, inre söndring, som ägt rum utan hans vetskap, fick han inte finna sig i. Han valde den talande strategin (det var trots allt en sak inom familjen) och började disputera trosfrågor med sin tvillingsyster så fort han kom åt. Hon tog gåvan som den gavs och visste att uppskatta det tysta offret: att han av fri vilja spelade alla matcher på bortaplan. Harry Jönsson brydde sig inte ett skvatt om religion, den var alldeles främmande för honom. Han skulle kunna säga: Jag är inte en religiös människa.
-Tänk på Münzer, muttrade han när de kom ut ur kyrkan. -Han hade tvåtusen åhörare i Allstedt, och stan hade bara tusen invånare. Tiden är mogen för en ny reformation. Det är nåt fel på språket därinne, det har ingenting med religion att göra längre. Vi förlorade Ordet när vi pacificerades, blev ett fredligt folk.
Hon frågade inte: Vem är Münzer? eller: Vad vet du om Münzer? (Münzer var kommunalrådet bland trons reformatörer). Hon sade i stället: Till skillnad från politikens språk menar du.
Han stannade upp och blängde på henne. -Jag menar ingenting.
-Men Harry då.
-Klart att jag menar nånting! När jag utfärdar ett löfte av nåt slag - så har jag täckning för det. Finns det täckning på insidan, så finns det sen vissa utsikter att realisera i yttervärlden - det finns åtminstone hopp. I kyrkan måste du vara bärare av Ordet, så att det står klart och tydligt för alla, sen är det en enkel match att transsubstantiera till kontanta medel. Karlen därinne hade inget Ord överhuvud taget, därför kunde han inte utföra den här konsten.
-Vi skall be att det inte går för dig på det ena stället som det har gått för honom på det andra: att du förlorar Ordet.
Med en gång kände Harry att han låg under attack, och han hejdade sig, tänkte: Hon har gjort detta: kommit från andra sidan jorden bara för att göra upp med mig, den slutliga uppgörelsen. Fortfarande kunde han inte se på vilken punkt angreppet kom, men allmänna fortifikatoriska principer avhöll honom från att visa upp sin position alltför tydligt. Han såg stadigt på henne och svarade: Det här är ingenting som man lär sig. Kallelsen är viktig. Var och en vet när han eller hon har täckning för sina ord.
Efter en stund tillade han, som en utmaning åt henne: För egen del tvivlar jag aldrig på min kommunalpolitiska kallelse.

Denna kyrka var hennes ögonsten, den kunde ha varit vacker. Långskeppet låg inklämt mellan bankpalats och kontor; helheten, templet, skulle ha varit tillintetgjord av sin infattning om tornet inte hade stuckit upp som ett periskop över taken. Interiören minde om en vitmenad pissoar; en gammal hanseatisk tegeldom skulle inte se ut just på det viset på insidan. Det handlade om en utförd våldtäkt av samma slag som markerade de doriska erövrarnas intåg i modergudinnans länder; som en avslutande kränkning hade kyrkan dessutom stuvats undan på riksbankens bakgård. Jenny strök tröstande med handen över tegelmuren till avsked och Harry nickade inkännande. Att komma fram till portalen var som att möta en kedjad gorilla liggande i sin spillning i en bur på cirkus. Men vem ville skaka fram en krona för att skapa luft och ljus och vidd kring denna byggnad, eller kanske ännu hellre: för att bygga in den på ett vackert sätt, när behoven var så skriande på barnomsorgens och sjukvårdens och äldrevårdens områden? (Hade den inte en gång byggt sig i det den blundade för alla dessa behov, och fanns det inte ett gudomligt straff för sådan undlåtenhet?) Kapitalet fanns till för att brukas, omsättas i funktion. På ett sätt var det ju närmast förargelseväckande att den omgivande bebyggelsen fått göra halt, som inför ett tabu, en uppsträckt hand. Det radikala draget vore att bygga ihop byggnaden med omgivningen, ge den ett skyddande hölje av glasade arkader och tunnplåt. Ett skydd mot tidens tand så att säga. Det logiska nästa steget blev att tilldela den en ny funktion.
Han tänkte detta trotsigt, förbittrat. Det var hans roll att tänka så, det förväntades av honom att han gjorde det. Men här behövde han egentligen inte bekymra sig, den gamla hansakyrkan var inte hans bord.
-Det var själviskt av mig att dra hit dig, sa Jenny. -Men jag ville gärna hälsa på henne.
Ursäkten fick man ta för vad den var värd. -Ah, svarade Harry. -Det kan aldrig skada att försöka injaga lite bävan i hedningarna. Jag följer med en annan gång igen, om du vill det. Om den ligger kvar. Man vet ju aldrig vad dom kan hitta på när den blir för dyr i drift. Den kanske blir privatiserad. Sen öppnar dom gottkiosk i kryptan. Eller bankkontor. Då går vi hit och driver ut månglarna ur templet, du och jag, Jenny.
Till slut, för att möta hennes usla ursäkt och negera det sista erbjudandet: Eller en bordell. Eller bowling-banor. Där har vi publiken, där har vi inkomsterna. Bowlingbanor; varje kägla ett bud som skall vältas, enligt den sekulära logiken.
-Du är i en kreativ stämning idag.
-Inspiration från ovan, då kommer det så lätt.

Detta torde stå klart: kommunalrådet hörde inte hemma i det läger som avfärdade all påträngande och bullrig samtid, allt som var värld och massa och konsumtion, som trivialitet och intighet. I sina svarta stunder kunde han möjligen luta åt det hållet, men i de ljusa var han mer benägen att fria än att fälla. Gick det att avgöra saken en gång för alla, så att inga nya tvivel tillstötte? Kanske hade man helt enkelt att träffa ett val: antingen slog man dövörat till och odlade sin mjältsjuka, eller så var man moraliskt förpliktad att lyssna efter budskap i bruset, söka efter tecken, mönster på den kokande ytan. Han hade valt att leva med öppna ögon, öronen på skaft, men var aldrig säker på det han såg och hörde, visste framför allt inte om han var för generös i sina tolkningar. Det var lätt att läsa in orsak och verkan där ingendera fanns, i synnerhet om det gavs pekpinnar, små vinkar i händelseförloppen. En fotbollsspelare tog med hand, bollen gick i mål och målet godkändes, efteråt tvådde den skyldige sina händer och försäkrade att en högre hand hade sänt bollen i maskorna.
-Minsann, sa kommunalrådet, förr pratade man om domaren som tolfte man i laget, nu har till och med Vårherre ett finger med i spelet. I så fall är det inte mer än rätt att han krediteras målet i protokollet. Men blir det inte problem med självmålen när han är på plan? Skall han få dem också, eller skall de skrivas på Djävulens konto?
En gång i tiden hade handen varit betydelsefull, tvingande, där den visade sig, uppsträckt ur havets djup, pekande från skyn. Den ställde tillrätta, uppfyllde djupa, länge närda önskningar. Men här, i samtidens lika oväntade som typiska hybrid mellan sport och religion, var den mer än trivial i det sammanhanget? Kommunalrådet vred och vände på händelsen, tvekade fortfarande när det gällde budskapets vikt. Guds och fotbollens vägar förblev outgrundliga, också där de korsades. Om han själv fått önska skulle handen från skyn ha sökt sig till en annan spelplan och skickat en annan boll i mål. Vilken tillgång skulle det inte ha varit om man hade kunnat mobilisera det gudomliga fingret för ett par nödvändiga reformer, som fastnat i den politiska kvarnen! Till all olycka hade han inget inflytande hos den instans som kläckte fram tidens triviala och vidunderliga myter, visste inte ens var den höll till. Den fanns i vart fall inte upptagen på de gula sidorna i telefonkatalogen.
-Har du själv nånting på gång?
-Det kan man väl säga, svarade kommunalrådet. -Men det är inte riktigt moget för offentlighetens ögon och öron ännu.
-Det ligger en speciell tystnad omkring dig, när du har nånting på gång. Vet du det?
-Den är väl rent praktiskt betingad.
-Ovanligt tät och svart den här gången. Det är nåt ovanligt, nånting som liksom laddar upp dig.
Han ruskade på huvudet. -Bråka inte med mig. Jag skall glänta på förlåten när tiden är mogen.
För säkerhets skull bytte han ämne: Tänk om dom bygger om den till moské. Skall vi hålla oss på mattan då? Islam är ju den enda religionen med en fungerande och aktiv andlighet.
Hon skakade på huvudet, tog inte upp den kastade handsken.

19 kB, senast korrigerat 2.4.05, 26.11.08.