4. En boll i krysset mellan den samtida filosofins stolpe och den samtida religionens ribba, högst oväntat underkänd av domaren

Bollen som studsade på idrottens planer var rund, på ett eller två undantag när, och man bekräftade detta genom att i tid och otid försäkra: Bollen är rund. Med sådana ord beskrevs visserligen andra förhållanden än enbart idrottsliga, man kan säga att det handlade om ett grundläggande teorem, som uttryckte årsklassers, köns, ja, hela samhällsskikts bärande metafysiska insikt i tillvaron. Längre tillbaka i världen, fast utgående från samma erfarenhet, hade det förmodligen hetat: H. ger och H. tar, etcetera, eller mer sekulärt, fast utgående från samma grundläggande insikt: Det som sker, det sker. Nu hette det: Bollen är rund. På detta sätt fick metafysiken röst i den moderna världen, med kringgående av gudar och tyranner; genom att kondenseras i kölvattnet på alldagliga skeenden och vaskas ut av insatta kommentatorer för att slutligen missioneras till den svältfödda, globala publiken. I denna timme, i detta ögonblick, predikades samma evangelium för tusen och sinom tusen församlingar världen över.
-Jag kan inte ge dig försnacket i omklädningsrummen och än mindre stanken därinne efter matchen, sade Harry. -Det här är så nära vi kommer verkligheten, som meniga åskådare på sittplats.
Jenny rynkade på näsan: Låt oss göra avkall på ultraverkligheten, för omväxlings skull.
-Allting förvanskas ju där medierna kommer in: idrotten, politiken. Det är därför jag säger: sittplats i arenan är fortfarande den äkta varan. Det är först i nästa steg som förvanskningen kommer in.
-Du har varit noga med att bjuda på den äkta varan, ända sen jag kom.
-Vem vill bli bjuden på förfalskat vin? Man skall försöka hålla sig till den rena varan.

Arenan var allt som bollen inte var: elliptisk, hyperbolisk, parabolisk, och med generöst frirum runt omkring, så att man kunde beundra linjespelet, de grunda kurvorna sänkning från den yttre ovalen ned mot löparbanorna och den gröna fyrkanten. Vidden, infattningen förde tankarna till en kultplats, dit män och kvinnor gick för att kämpa om gudarnas gunst. En sakral plats, men helt ur fas med det som utspelade sig på den gröna mattan. Här var klassiken otrivsam, oägnad för sitt syfte: vidöppen för världens vindar och formad som ett badkar när himlen brast i gråt över bollens vägar på planen. En arena av helt annat slag än dem man kunde möta i det gamla kolområdet i England: läktare som tornade upp sig över planen på ett vådligt sätt, medpublik som stod så nära att man fick hålla ut armbågarna för att inte bli massakrerad. Här däremot löpte man risken att få torgskräck under en ordinär seriematch, om man hade anlag åt det hållet.
Publiken reagerade prompt på spelet, arenan, tabellställningen; publiksiffrorna for upp och ned som börskurser. På andra håll ledde vikande siffror till snabb, skoningslös amputation - som när fabriken för strumbyxtillverkning hade svikits av sin publik, eller när varvet, som var ett av de ledande i världen, inte längre kunde finna åskådare till stapelavlöpningarna, eller när bilfabriken, som skulle ersätta varvet, inte rullade för egen maskin. Men länshuvudstadens fotbollslag, som gradvis hade tappat fasonen på sitt spel, omfattades inte av samma logik. Det blev ett gammaldags krisföretag, som krävde att få leva vidare i kraft av sitt forna namn och rykte. En följd var en ständig ström av fribiljetter till de nivåer, där besluten fattades, och Harry kunde inte minnas när han senast betalt inträde för att se på fotboll. Det hände, i synnerhet i valtider, att han grep ett av dessa tillfällen för att komma ut och visa sig bland folk, som nu, när den lokala stoltheten från hans egen kommun mötte länshuvudstadens slocknande stjärna i cupen.
-Vem vinner, tror du?
-Vi, så klart, svarade han utan tvekan. -Två - ett.
Harry hade spelat och visste vilka konster foten förväntades utföra med bollen. Det handlade om tillslaget, handlade om att träffa kulan rätt när den låg framför fötterna och man vagt skymtade målramen framför sig. Insida, vrist, utsida, som tre blad på en fällkniv, och om man stod helt avigt fanns det klacksparken. För hans egen del hade det väl varit si och så med konditionen, han hade haft svårt att ta en plats i laget, men han visste var och hur han skulle träffa bollen. Denna eftermiddag hade han fått se gott om exempel på motsatsen: spelare som drabbades av stora skälvan när det gällde, satte foten under läderkulan och sände den i kraftlösa bågar långt utanför målramen. Första halvleken hade varit en oavbruten pina, nu var den på väg att sluta mållös.
Jenny hade aldrig spelat, men hon hade snappat upp det språk, som var spelets appendix, och fann ett nöje i att servera det som snabba kortpassningar, i brist på bättre fick Harry tjäna som target player.
-Dom ger inte 110 procent.
-Där har vi en som längtar efter en tidig dusch.
-Han skulle inte kunna träffa en ladvägg en sin gång.
-One-touch, one-touch!
-Passningen på fötterna!
-Och håll bollen på marken, spela på fötterna!
-Skall vi skicka runt en hatt så dom kan värva en måltjuv?
Han nöjde sig med att kontrollera att syntaxen var korrekt, bidrog inte själv till strömmen. De kringsittande gjorde miner åt henne, men Jenny var untouchable, hon kunde inte korrigeras med ogillande. Han log åt tanken, kände sig stolt över henne på samma gång.
Och om man passade över bollen till politikens spelplan? Var inte den ökande mängden obeslutsamma i opinionsundersökningarna ett tecken på att publikunderlaget började svikta där också? Fanns det inte en brist i tillslaget, avskräckte inte själva arenan lite grann? För att inte tala om spelet, de stereotypa luftbollarna, tjuvnypen och ruffet, vänster- och högerflyglarnas ensamgång, nollnollmatcherna.
Just cupmatcherna inbjöd till tankar över spelets natur. Här möttes lag från de olika divisionerna, lag från storstäder, lag från småorter, lag från rena landsbygden och med detta också olika uppfattningar om spelets väsen. Visserligen fanns televisionen med som normgivare i alla sammanhang, mässande de normgivande talkombinationerna hos de stora europeiska lagen, men ute i bygderna övervintrade tränarideal, profeter och filosofer som bar på en icke alldeles tidskonform idé, en föreställning om spelets sanna väsen, och som strävade efter att omsätta den i praktiken. De gamla fiskelägena bar på en tradition av spel på kanterna, yttrar som kutade för livet ända upp till hörnflaggorna, vände på en femöring och fyrade av ett inlägg, medan städerna tidigt hade lärt sig att desarmera landsbygdens anstormning med hjälp av utstuderade offsidefällor. Det fanns mönster på det gröna fältet, man kunde urskilja traditioner, banade vägar, ibland greps man av återseendets glädje, mötte sanningar som stod sig, aldrig hade överträffats. Motivation slog fortfarande klass, när bollen var rund och rullade motivationens vägar.
Visst nog hade det kommit nya läror, som ifrågasatte den klassiska växlingen mellan flyglarna och föreställde sig en sorts totalpolitik, men hur hade deras spel gestaltat sig i verkligheten? Det var inte svårt att känna igen de gamla fåren i ny utstyrsel. Tillslaget fattades, hela den drivande dynamiken bakom spelet lyste med sin frånvaro, och inga var så lätta att ställa offside som dessa nygamla får. Ett par skitmål kunde de få, men mest var det stolpskott. Nej, än var spelets idé inte mogen för revision. I värsta fall fick man kanske importera spelarna utifrån, naturliga vänsteryttrar växte inte längre på träd i nationen, det var överlag dåligt med återväxten.
Ja, det var viktigt att iaktta sporten och lära selektivt av den. Den var tongivande för breda lager i samhället, präglade deras språk, deras rutiner, deras sätt att klä sig, sätt att vara. Dess stil fanns överallt: 'Skär av vinklarna', kunde den gå ut på, eller: 'Nu är det dags att ta på sig blåställen.' Man kämpade för klubben eller ensam mot klockan, idrotten hade sina stuvarlag och sina ackord, eller omvänt: arbetslivet sina kvartersgäng, reservbänkar och handikapp. Inte ens här gjorde överensstämmelsen halt, den fortsatte till fuskets, regelöverträdelsernas, den öppna brottslighetens områden. över alla planer svävade det rena spelets idé, men det fanns på samma gång en formel som tillät aktören att dra i nödbromsen när han blivit överlupen av motståndaren, den var utan tvekan underförstådd, en sorts andra grundbult i systemet. Säkert låg det till och med en revolutionär potential i botten: en pariskommun kunde tänkas ta sin början med läktarkravaller, där en sida pressade motståndarna till döds med tyngden från sina kroppar. Eller, på den politiska skalans motsatta sida: den speciella pissoarstank, som omgav den kortsnaggade ståplatspubliken, kunde tänkas mogna till öppen, brutal fascism. Man fick räkna med alla möjligheter och gjorde klokt i att hålla sig à jour med utvecklingen: mobbens trender. Det kunde komma en tid där det blev dags att ta på blåställen, nödvändigt att locka fram moralen i laget, skära av vinklarna, kanske rentav dra i nödbromsen.

Jenny hade strypt sitt rabblande, domaren såg åt annat håll, detta var rätta ögonblicket för en maskerad glidtackling.
-Du sitter och grunnar på nånting, sade kommunalrådet.
-Inte mer än annars, svarade hans syster och bet tankfullt i programmet.
-Jag hade inte väntat att få se dig här nu på hösten.
-Kom det olägligt?
-Det kommer aldrig olägligt, det vet du. Men sist jag hörde från dig var du på andra sidan jorden. Därför tänkte jag att du hade nåt speciellt skäl.
-Man flyger fort från ena sidan klotet till den andra, det är en liten värld. Jag ville helt enkelt träffa er. Om jag inte ser barnen emellanåt växer dom ifrån mig. Och det gäller väl för dig och Rut också: jag måste se hur ni växer. Eller krymper.
-Var du färdig med det du höll på med därborta?
-Det kan jag inte säga.
-Tog pengarna slut?
Hon blängde åt honom utan att svara.
-Nånting är det fortfarande, jag känner sånt på mig.
-Kanske det, men du får inte veta. Tänk: du utgår alltid från att ett problem är av ekonomisk natur! Så ortodoxt.
-Är dom inte det då?
Hon gjorde själv en min, men svarade: Nej.
-OK, jag skall inte fråga mer.
-Och ingen privatspaning heller, om jag får be. Jag vet hur effektiv du är, när du sätter den sidan till.
Det var någonting, och hon ville inte tala om det.
-Jag lovar, jag skall hålla mig på mattan. Har du lust till en korv? Det här spelet blir man ju inte mätt på.
Jenny skrattade upprymt och skiftade hamn. -Kommer du ihåg när vi krängde korv efter matcherna? Det var för korvens skull jag följde med, du hade inga flickvänner att slösa pengar på och bjöd mig i stället. Matcherna minns jag ingenting av, icke ett skvatt. Men jag kan känna smaken av det rökta köttet, och senapen, mmm! Om jag skall tänka mig nånting som liknar paradiset blir det att äta korv med min bror en mörk höstdag när hemmalaget hade vunnit. Du kunde prata tvågångerförtifem minuter om allt som hade hänt på planen, som om det var blodigt allvar och inte pjatt och lek alltihop.
Han hötte åt henne, hon duckade med ett leende som gjorde tydligt: detta är lek, inte blodigt allvar. -Sån korv görs inte längre, den var hemgjord.
-Det egendomliga är att jag inte minns nåt av korvätandet. Men jag minns spelet, och jag minns hela spelstilen. Den tiden längtar jag tillbaka till ibland, det var spelare av kött och blod, inte en sorts virtuella omslagspojkar, och det blev mer reell behållning för publiken, långt mer än idag.
-Tänk: du minns spelet och jag minns korven! Det var min reella behållning. Jenny gjorde en lustig grimas och vred bort ansiktet. -Jag sålde till och med ett par gånger, vi fällde ut en lucka från omklädningsrummet och hivade upp ur stora tråg, som stod på en kokplatta.
-Men är det inte rätt typiskt för vår tid: att man väljer korven före spelet? Spelet är skrapat in på bara benen, och av benskrapet gör man korv. Det är vårt samhälle i ett nötskal: vi bottenskrapar alla våra resurser för att behålla illusionen att vi sitter vid samma ringside som vi gjorde en gång i tiden.

I andra halvlek nåddes vänsteryttern i det gästande laget av en lång utspark från målvakten. Han drog sig upp efter kanten medan mittfältet intog positioner, och i rätt ögonblick, innan offsidefällorna slagit igen, slog han en perfekt crosspassning. Tre man rusade i samma sekund, en kunde möta direkt och bollen for spikrakt upp i krysset. Den hade gått som på ett snöre från ena kortlinjen till den andra, det var utan tvekan årets mål på denna arena.
Ena linjemannen viftade för offside, hemmapubliken höll andan. Harry reste sig upp med ansiktet förvridet av vantro och vrålade: On side! En åskådare rusade ut på planen på vingliga ben, bengaliska eldar tändes, hemmapubliken höll fortfarande andan.
-Lugna dig, viskade Jenny och drog Harry i ärmen. -Det är bara lek. Tänk på att bollen är rund, Harry.
Efter att ha konsulterat linjemannen underkände domaren målet. På den efterföljande frisparken gick motståndarlaget i stället upp och gjorde mål - med benägen hjälp från en back, som släppte bollen mellan benen. Allt detta utspelade sig bakom Harrys rygg, han hade rest sig och styrde mot grindarna. Jenny kom efter som en liten skuta i hans kölvatten; hon log urskuldande åt höger och åt vänster: sån är han, min tvillingbror. Han tar det på blodigt allvar. Han kräver absolut, gudomlig rättvisa, för alla och envar, här och nu, på denna jord. Det är nåt politiskt, tror jag.
-Det finns ingenting som upprör mig till den milda grad som när en sak inte premieras efter förtjänst! Alla var på rätt sida när passningen gick, utom linjemannen, och så kommer en sån pappfigur och förstör alltihop! Den karlen kommer att få steka tusen år i helvetet, tillsammans med alla andra hemmadomare.
-Tänk så här i stället: det var mål, eller det var inte mål, man kan aldrig veta det säkert.
-Det var ett fullt regelrätt mål!
-Men snälla Harry, ordet måste ju bli kött, det finns inget annat sätt att skipa rättvisa. Och man måste spela borta varannan gång, måste man inte?
-Jag är färdig att släppa in videokameror och extradomare när en sån grej inträffar! För killarna på planen är det en rättvisefråga.
-Amen, sa Jenny. -Ske det då: videokameror.
Harry Jönsson satt i det lokala fotbollsförbundets styrelse, utan tvekan skulle det dyka upp en motion om videodomare på nästa årsmöte; med optikens hjälp skulle fotbollen äntligen komma sanningen in på livet.

20 kB, senast korrigerat 19.1.07, 26.11.08.

Svarta Hål, kapitel 3

Svarta Hål, kapitel 5

Tillbaka till innehållsförteckningen