3. När man har sagt A bör det inte komma B

I ett land där Partiet tjänat i hundra år visste minsta barn var fläskfärsen såldes billigt och var man bytte till sig två franskbröd för ett växelmynt. De centrala, organiserande budskapen nådde adressaterna. Detta om något var tecknet på modernitet, en nations plats i främsta ledet.
Och inte nog med det: löftena infriades till punkt och pricka, och på den utpekade platsen. Franskbröden hade vallmofrön på skorpan, färsen innehöll ingen svål. Budskapen kunde inte missförstås, de var rena och entydiga.
För planetens stammar i förskingringen - som fanns överallt, nära och långt borta - var det denna egenskap som mer än annat vittnade om välstånd och utveckling, ja, om en osannolik, närmast utopisk fulländning: att det fanns någon, vars ord man kunde sätta lit till. De ville att världen skulle vara sådan. I den egna världen kunde ingen vara säker på att åtta timmars köande belönades med annat än sekunda kött och undermålig potatis. En sändning ris från hjälporganen kunde hamna i rövarhänder, ända på svarta börsen eller bli liggande där den var på grund av brist på transportmedel; den som litade till ryktena och gav sig ut på den nödvändiga tvådagarsvandringen fick räkna med möjligheten att han slog sista spiken i den egna likkistan.
Här låg skälet till att det från många håll riktades ögon mot Harrys fögderi. I denna ideala punkt, sade man sig, uttalades ordet "A" - och i nästa stund stod tinget A på bordet, det som talades hade täckning i verkliga objekt. Man knäppte med fingrarna, ropade "B"! - och innan man visste ordet av bar kyparen fram B. Naturligtvis gjorde visionen inte halt vid de hårda tingen utan kunde vändas också mot andra slag av kontanta förmåner. När tiden var mogen för pension uttalade människan ordet, och pensionen utbetalades efter normen och med de intervall som fanns angivna i ett kontrakt mellan medborgarna och staten. Om hon kände ett behov av att organisera sig för att lägga större vikt bakom den uttalade önskningen, lät hon ordet "organisation" trilla över läpparna, och genast förfogade hon över den präktigaste organisation, som visste att tackla såväl arbetsgivare som hyresvärdar och lymlar i största allmänhet. Detta goda tillstånd kunde sträckas och tänjas efter önskemål, åtminstone i teorin; kanske räckte det i denna omgivning att uttala de laddade orden "Jag älskar dig" - och man belönades med den mest osjälviska och uppoffrande kärlek pålivstid?
Halt där! Det är nu inte så säkert att föreställningarna löpte på det viset. Också de andra levde en sorts liv, kanske motsatsen till det drömda, men ingenting sade att det var till den grad annorlunda; alternativen var åtminstone kända. Man uttalade ordet "A" - och i nästa stund stod tinget B på bordet. Uppmuntrad av detta knäppte man med fingrarna, ropade "B"! - och innan man visste ordet av bar kyparen fram A. På samma sätt gick det vidare i denna spegling kring mittlinjen: när tiden var mogen för pension uttalade man ordet, och pensionen utbetalades inte efter normen, inte heller infann den sig med de föreskrivna intervallen. Då uttalade medborgaren på försök ordet "organisation", för att lägga större vikt bakom önskningarna - och upptäckte att organisation fanns i rikt mått, om än på lymlarnas sida, till den egna nackdelen.
Allt som allt fanns en begränsad mängd att ösa ur, A:n och B:n, som utgjorde det mänskliga grundregistret. Det som ändrade sig från ort till ort var den interna kombinatoriken och den ömtåliga maktbalansen mellan alfabetets bokstäver. Bland människorna blev följden en eller annan betingad reaktion: på ena stället uttalade man ordet "organisation", och hukade sig i nästa ögonblick för att inte få ett slag på käften, på det andra gjorde man samma sak, och fick mer organisation än man någonsin kunde önska sig att begära. För människan, en varelse med anpassningsförmåga, men också en varelse med förmåga till inlevelse, föregripande, var det naturligt att hysa en viss nyfikenhet på dessa varianter och en önskan att pröva dem, möjligen också: välja de bästa. Det kunde ha sina fördelar att säga "organisation" utan att huka sig, det kanske inte var så dumt att någon gång ropa "A" i skogen och få A och inget annat till svar.
Ett var säkert: i Harrys kommun var invånarna förvissade om att "A" hade någon sorts nödvändig förbindelse med A, på samma sätt som stjärnan över Betlehem annonserade Jesusbarnet och ingenting annat. När de yttrade "A" ville de ha utfallet A och därmed basta. De hade svårt att föreställa sig en tillvaro, där "fred" inte var fred, utan halvt eller fullt krig, inhägnat av fredsbevarande styrkor, och ett språk som hyllade sin frihet och i samma andetag smyckade sina bojor med blommor fann de rätt och slätt förljuget.
Samma kommuns invånare var vidare förvissade om att de själva hade nått en överensstämmelse mellan de uttalade avsikterna och de uppnådda målen, som överträffade allt som uppnåtts i andra kommuner: man uttalade ordet "fläskfärs" och fick fläskfärs à nitton och nittio kilot i handen (även om det var tillrådligt att se upp med bakteriehalten i en del butiker). Man uttalade ordet organisation och hade organisationen vid handen, tills medlemsavgifterna kändes blytunga och man började tänja på intervallet efter sista betalningsdatum, mot oändligheten. Man tänkte och talade fred, och det rådde en sorts fred. På ett plan kunde man rentav uppleva det som om fläskfärsen och organisationen och freden uttalade sina egna namn och vakade över att ingenting gick fel i avkodningen; människan var inte mer än relästation i strömmen av meddelanden. Ändå innebar det otvetydiga steget från "A" till A inte att önskningarna tog slut och historien gav upp andan. I fortsättningen kunde man önska sig oxfärs i stället för blandfärs, fastän man inte hade råd med den, och sträcka sig efter ett annat slag av organisation, platt som en flundra, svår att få grepp om.
Mellan Harrys land eller Harrys kommun eller enbart Harry själv och den övriga världen rådde således en fin men avgörande skillnad. Inte en skillnad av det slag som leder till osämja eller öppen fiendskap, mer en skillnad av det stillsamma, avvaktande slaget. En vänskaplig skillnad kunde man kalla den, en där man stillfärdigt bidade den dag då omgivningen hade hunnit i kapp och det skulle bli möjligt att umgås med den på jämställd fot. För egen del hade man redan sagt "A", och A skulle det bli över hela linjen, förr eller senare. Det som pågick i omvärlden var däremot fortfarande en smula oklart: det var inte alltid klart vem som förde ordet, än mindre vad som sades, och det frambesvurna resultatet kunde väl inte vara det önskade?
Sammanfattande kan sägas att det var en självkänsla med fast filosofisk förankring, som avhöll Harry från att bruka fläskfärs till köttbullar, och mötespunkten mellan språk och värld låg på den naturliga platsen: i gommen. Det gällde att hålla på sig och sitt, försvara det man hade uppnått, den närapå ideala positionen. När man beställde köttbullar fick det inte komma fläskbullar på bordet. Praktiken i familjen Jönsson talade avgjort till hans förmån, och hade han vädjat om understöd skulle all världens gastronomer ha rusat till hans försvar, som en man. Samtidigt fanns det dagar (eller bara stunder) då Harry Jönsson tyckte att kyparen sölade med beställningen: den beordrade menyn kom inte på bordet, inte ens i sammanhang där han själv förde ordet. Det gick kanske inte så raka rör mellan ordet och dess verkställighet, det var kanske inte han själv som förde ordet, eller det önskade trädde fram av andra orsaker, på snörkliga, outgrundliga vägar? (eller uteblev helt och hållet, en tyst tanke, tänkt inom parentes). I alla händelser gjorde man bäst i att hålla skenet uppe, tills de sanna förhållandena blivit utredda en gång för alla.

Nej, inte ens så är ämnet uttömt, det måste till en fotnot, ett förtydligande. Det rådde en oklarhet eller en möjlig oklarhet i förhållandet mellan A och "A", man kunde inte blunda för saken. Av och till drabbades medborgarna också av sådana tvivel; utan förvarning slungades de ut på ett gungfly av otrygghet mitt i den grundfasta vardag, där de annars gick och stod. Man mätte en högtidligt annonserad avsikt mot ett faktiskt förhållande och slogs av bristen på överensstämmelse, hade svårt att smälta den. Tillvaron antog i ett slag hotande, kusliga drag. Då visste man sig ingen annan råd än att gå till Harry Jönsson och fråga: Var det meningen att det skulle bli så här, Harry? Eller: Det är väl fel när det blir på det viset, är det inte, Harry? (Sa du inte "A" - och är inte det här B?)
Och Harry svarade, som en sann själasörjare bör svara: Nej, det var inte meningen att det skulle bli så, och vi tar upp saken på nästa partikongress. Eller: Ja, det är fel när det blir på det viset, men justitieministern förbereder en lagjustering.
Av dessa återkommande epidemier kunde man dra slutsatsen att det - i konkurrens med den befogade självkänslan - molade en diffus oro på folkdjupet, kanske en fruktan för att främmande stammar med avvikande språk förberedde ett fientligt övertagande med hjälp av dubbla budskap, double standards. Inför en sådan anstormning skulle den ärliga blicken, det fasta handslaget, det kärva och rättframma talet, förnöjsamheten, hederligheten, respekten för kung och överhet, mammas köttbullar, allt detta och mycket annat som var nationens omistliga arvegods, få ge vika och medborgarna kastas ut i en våldsam och otrygg tillvaro, som de inte var rustade att hantera. De skulle stå där som stora, otympliga björnar, dansa runt och fäkta med ramarna, och en efter en duka under i dubbelfinternas bakhåll. Till sist skulle Harry vara ensam kvar, Den Siste Björnen, en schaman som sörjde sitt förlorade folk och fortsatte att predika deras dygder för döva öron.
Någon gång hände det att Harry vrenskades och hoppade över skaklarna, då svarade han i stället: Nå, tittar man på frekvensen av skattesmitning, fortkörning och allmänt småfiffel så är ni inga helgon ni heller, det finns nog ett hår av hin i er. Folk är sig lika var man än kommer i världen.
Då glodde väljarna på honom under lugg, skyggt men istadigt, för att utröna om han var allvarlig eller om han drev med dem. (Var hans "A" ett A eller ett B?) Denna blick, som faktiskt hade något helgonlikt över sig, kunde han inte uthärda länge, till sist brukade han vifta bort sin anmärkning med ord som: Klart att det finns en liten skillnad, den kan man inte bortse från.
Hurra för den lilla skillnaden.

Jenny höjde sitt glas: Mitt tack för detta köttbullsgästabud till nämnaren av rätta namn, han som blev så malträterad av sin spegelbild. Hädanefter fogar jag mig i påbudet om skinkfärs.
Harry rörde förstulet vid hakan, återbördade skålen med en tyst nick; det fanns inga poäng att hämta på att käfta med Jenny när hon tog på sibyllamasken.

11,894 kB, utlagt 23.4.99, senast korrigerad 19.1.07.

Svarta Hål, kapitel 2

Svarta Hål, kapitel 4

Tillbaka till innehållsförteckningen