2. En fjärilslätt darrning


För var dag som gick blev det svårare att intala sig att det skulle gå att komma på god fot med världen, inom överskådlig tid. Förståndet var ställt på mellanhand, alla goda avsikter kom till korta på ett ömkligt sätt, den som förband sig med något på utsidan riskerade att fläcka sitt goda namn och rykte. Också neutrala och oskyldiga insatser för icke stridande parter, som öknen eller regnskogen, tenderade att rinna ut i sand, gå upp i rök. Det handlingstörstande jaget såg sig fånget i en ovärdig mellanställning; det fanns inga pålitliga hävstänger i världens oreda, och människan själv var inte ett solitt kärntorn från vilket man kunde föra korta och framgångsrika kampanjer. Bristen på positiv handling gjorde i nästa steg avlaten till en bristvara för de lidande samvetena; i takt med förödelsen växte därmed inte bara de direkta offrens nöd utan i samma grad också de mer oberörda skiktens. Denna dubbla brist var mer än man kunde stå ut med. Det krävdes insatser, som ställde tillvaron på fötter, gjorde den dräglig igen. Man var helt enkelt tvungen att göra nånting.
Harry stod och tvålade in ansiktet med hjälp av borste och raktvål, det var hans personliga bidrag till en förbättrad hushållning. Plötsligt sa han högt till sin bild i den immiga spegeln: Snart vet man inte vad man skall hålla sig till.
Man känner sig sliten och dragen åt tusen håll.
Och spegelbilden svarade, tryggt och lugnt (det hör ju till god ton att svara prompt på tilltal): Nå, det är bäst att satsa på de gamla hästarna. Hålla sig neutral, sticka huvudet i sanden.
Det var han som gjorde grimasen, det var han som skar sig, det var hans blod som flöt. Han tänkte belåtet: Jag skär mig, alltså är jag.
Den andre blödde också, upptäckte han till sin förvåning.

Jenny var Harrys tvillingsyster. Hon hade varit intagen på psykiatrisk klinik två gånger, och alla visste detta om henne. Hon kom infarande genom dörren, omkring henne stod en atmosfär av friskhet och gott humör, som inte ens odören i den mögelskadade villan kunde fördriva.
-Det var alldeles fullpackat på tåget, sa hon, och mitt emot mig stod en mamma med en unge i famnen. Varmt var det, hon var trött, och ungen skrek och jävlades med henne, men hon höll den i ett stadigt grepp hela tiden. Rätt som det var fick jag för mig att det måste ha sett ut på det viset när en kvinna stod utanför gaskamrarna och höll om sitt barn medan hon väntade på att gå in. Jag stod där och blev varm och kall om vartannat, och sen fick jag rusa på toaletten...
-Ventilationen i de nya tågen är inte vad man kunde önska, sa Harry, inte utan klandrande skorr i rösten, och han förtydligade detta genom att lägga till: Du skall hålla emot när du får sådana syner.
Bilden låg inte rätt i tiden, inte rätt i rummet, det den skildrade, eller något liknande, kunde inte inträffa på denna plats, fick inte göra det, detta var en Plats Försvarad Mot Ondo. Och kanske skulle man komma därhän att det aldrig hade inträffat någon annanstans heller. Det goda förståndet hade haft en tendens att överge föreställningen, försvinna ut i kulissen under långa perioder, det var sant, men inte ens i minnet skulle det tusenåriga riket få existera i tusen år om han fick råda. Samtidigt oroade det hela honom ändå, eftersom hans syster var inblandad. Det fanns alltid ett skäl bakom hennes syner, de utlöstes av orsaker som fanns därute i den otydliga, halvupplysta världen, och framträdde genom en eller annan förmedling. Upphovet fanns utanför henne, inte i henne, han visste det bara alltför väl. -Man får försöka se positivt, och om verkligheten inte ställer upp så får man åtminstone försöka se den positiva möjligheten. I synnerhet du, Jenny.
För sig själv tänkte han: Idag skulle man mörda folk mycket effektivare. Gaskammare är antikviteter, det begriper hon inte. Samtidsorienterade utrotare skulle göra det med neutronstrålning, kontaktgifter. Nästa gång vi hamnar i den sitsen kommer vi att längta tillbaka till de gamla, goda gaskamrarna.
-Förlåt mig, mumlade hon och rörde lätt vid hans axel. -Du vet att somliga syner ristas i vax, dom är borta dan efter, mens andra huggs i sten. Det här var en av de gamla stenbilderna, det var därför jag inte kunde hålla tätt. Jag skall ta fram nåt uppbyggligare en annan gång. Oj, kommunalrådet börjar få gråa hår. Det är dags att abdikera, eller färga håret, annars blir du offrad vid nästa vårblot och ersatt med en yngre kraft. Det krävs så lite för att man skall tappa greppet, en liten skiftning i kulören, sen är det klippt. Och han blöder, se, han är en människa av kött och blod.
-Det var min spegelbild som skar mig, den klanten.
Hon strök lätt med fingret, höll upp det i luften med begrundande min, nickade bekräftande: Tjockare än vatten, smetade tillbaka blodet, hårdare än förut, gick ut för att hälsa på barnen, krama dem, brottas, jaga och bli jagad. Hon hade inga barn, och han brukade säga till henne: ingen karl är så tokig att han spekulerar på dig, Jenny.
Han fortfor att tänka, ut i det vakuum som skapades när hon lämnat rummet: man får försöka se det positiva. Verkligheten var visserligen minst av allt positivitet, men med lite god vilja kunde man få tankens balansvåg att väga över, det var alltid en början, första steget på en mödosam färd.
Hon var inne i köket igen, det fanns något oreglementerat över hennes varelse, hennes position gick aldrig att förutsäga exakt.
-Lars börjar bli så vuxen: full av hemligheter, mångtydig, undvikande!
-Om det nu skulle vara vuxenhet, muttrade Harry till svar. -Man kunde ju tänka sig att vuxenhet innebar: tydlighet, öppenhet, tillgänglighet.
-Och fyrahundraförtifyran har du kvar! Skall du aldrig göra vid den? Den behöver fräschas upp.
-Jag hinner inte. Jag får inte fem minuter över till nånting för egen del.
-Sälj den till skrotning då.
-Till skrot? Säljer man riksregalierna till skrotning?
-Nej, det är visst inte aktuellt längre... Hon ändrade tonfall. -Du skall förstås värva själar för det där partiet hela veckan. Om ni behöver hjälp kan jag dela ut lappar på söndagen.
-Ah, vi har folk så det räcker. Men det är klart, du får gå med på festen om du hjälper till. Jag skall ordna en timme åt dig.
-Det får du inte snuva mig på! Tänk att få svinga sig i dansen med ett par stadiga arbetarhänder om livet!
Hon himlade med ögonen och tog några valssteg.
-Jag vill inte göra dig besviken, men det blir nog mest byråkrathänder.
-Hu! Har ni inga ordentliga arbetare i kadrerna längre?
-Det är väl bäst att du själv undersöker hur det ligger till med den saken.
-Har du ett fallskärmsavtal, Harry, om väljarna vill bli av med er?
-Sannolikheten för det är försumbar. På sin höjd kan väljarna någon gång rekommendera att vi ägnar tre à fyra år åt eftertanke och självkritik, men aldrig mer: då skulle nationen falla sönder och samman. Det handlar om ren, nationell självbevarelsedrift: staten, det är vi det.
-Se på honom, se på hans min när han säger en sån sak!
Rut kom in i köket, släppte inköpskassarna och for i famnen på svägerskan.
-Jag hörde dig på långt håll! Hon hämtade andan, torkade snoret från näsan. -Hela huset vibrerade. Jag brukar säga mig att Harry inte kan vara alldeles olik sin syster, det måste finnas någonting i honom av samma ull. En dag bränner han av ett fyrverkeri, som ställer dig i skuggan, Jenny, då lyfter taket!
Hon fnittrade förtjust, Jenny lade huvudet på sned: Jag kan berätta ett och annat från hans slyngelår, om det intresserar...
-Jag är tuktad av livet, muttrade Harry, och dessutom måste jag tänka på min solida image. Det blir inga fyrverkerier före pensioneringen, det kan jag försäkra damerna.
-Nå, så synd, sa Rut, krokade in sin arm under Jennys och drog henne ut ur köket på nytt.
Harry suckade, lyfte upp kassarna på bordet och började packa upp innehållet. Samtidigt som han gjorde detta noterade han kilopris, förpackningsdatum och andra nyttiga upplysningar; också genom att delta i inköpen kunde man informera sig om världens tillstånd. Han rynkade på ögonbrynen när han fick syn på fläskfärsen; Rut hade åkt till stans andra ände för att inhandla fläskfärs à nitton och nittio kilot - och han hade uttryckligen beställt blandfärs! Som om man kunde göra ätbara köttbullar på den bleksiktiga sörjan!
I samma ögonblick stack hon in näsan genom dörrspringan. -Du hann före, förbaskat också! Nåväl: blandfärsen var slut, men jag köpte en bit skinka som du kan mala själv.
Harry hade hunnit ned till skinkan. -Utmärkt. Nu skall här bli goda köttbullar, mycket köttbullar och köttbullar i rättan tid!
-Det är bara båg och lurendrejeri, ropade Jenny med tydlig adress till barnen. -Det säljs fläskfärs som är bättre än blandfärs och blandfärs som är sämre än den sämsta fläskfärsen. Det finns ett färsernas kontinuum och inte tre spikar: fläskfärs, blandfärs, oxfärs, och det vet han mycket väl. Dessutom skall en bra kock kunna göra goda köttbullar på alla sorters färs.
-Icke, svarade Harry, det finns noggranna bestämmelser om vad som får ingå i färserna, därför äro de tre och endast tre, precis som Fadern, Sonen och Den Helige Ande. Och när det gäller köttbullar är det praktiken, det vill säga själva avsmakningen som uppställer sanningskriteriet. Jag skall laga en liten sats fläskbullar till Jenny, så kan ni studera hennes min när hon tuggar dem, medan vi sitter där med bullar på skinkfärs, som verkligen har fått en släng av matlagningens helige ande.
-Blasfemi, blasfemi, kom det från Jennys håll. -Och fosfater, lägg märke till att han inte säger ett ljud om fosfaterna.
-Alla gör ju köttbullar på fläskfärs, invände Rut. -Och är inte riksköttbullen gjord på fläskfärs?
-Det är för att lilla mamma en gång i tiden skulle vara sparsam och köpa billigaste färsen, sen har ungarna vant sig vid smaken. Men den sanna köttbullen, som den i framtiden kommer att definieras av Svensk Gastronomisk Standard, SGS, baserar sig på skinkfärs, med kryddpeppar som den helt avgörande kryddan.
Skämt av det slaget var också en sorts blasfemi, de rörde vid allvarliga ting och kom lätt ur honom.
-Men från första början är det en plånboksfråga, en klassfråga, fortfor han. -Fläskfärs över hela linjen för massorna, direkt ur kvarnen, oxfärs för de besuttna. Därför är Partiets linje: skinkfärsens gyllene medelväg åt alla, den råa fläskfärsen kommer vi att bekämpa så länge vi andas.
-Och sockerärtor! jublade Jenny, men hon vände genast sin reträtt i ny attack, i det hon skakade på huvudet och hötte med fingret åt honom: Nejnej, där ljög vittnet! Denna gång fann Harry för gott att ducka och tiga still. Man tog det som kom en till del ur tillvarons enarmade bandit, och för många var det fläskfärs och ingenting annat. Inte heller väntade man sig att politiken skulle kunna råda bot på detta förhållande, denna fundamentala historiska eftersläpning i fläskfärsens moras.
-Det är som mamma säger, faster Jenny, huset darrar när ni sätter igång. Det är häftigt. Du skulle bo här alltid.
-Ack, ni skulle tröttna på mig! Tänk er ett darrande hus, dag ut och dag in! Ingen människa skulle stå ut med det, i synnerhet inte Harry. En liten, fjärilslätt darrning nån enstaka gång, men inte ett hus som ger ständiga utslag på seismografen i Uppsala.
Harry nickade eftersinnande men klart bekräftande åt detta. Han nöjde sig med att lägga till: Man får inte underskatta fjärilslätta darrningar, de kan välta stora lass. Det är inte jag som har hittat på det, ni kan själva titta efter i uppslagsboken.

Detta sätt att nalkas Harry Jönsson; framför rakspegeln, eller i köket, medan han står på näsan i inköpspåsarna, kan förefalla trivialt, respektlöst, påträngande. Men ingen brist på respekt är avsedd, och om hela sättet trots denna försäkran blir ifrågasatt och klandrat kan det hänvisa till ett prejudikat som genomsyrade det uppburna uttrycket i Harrys omvärld: i alla sammanhang sökte en osynlig regissör avlocka människor, sammanhang, händelser ett snävt urval av de etablerade, redan kända egenskaperna, och det skedde i största välmening. Härtill kom att den järnhårda trivialiteten visade sig ha oanad potential, den var expansiv, ja, man frestas säga: hegemonisk; var och varannan dag avtäckte dess prästerskap nya och oväntade potentialer. Det går därför att räkna med en viss grad av införståddhet från ett samtida föremål på denna punkt, och kanske också på en viss medhjälp i sökandet efter poänger av den rätta, upprepande och upprepbara halten. (Samtidigt hissar avståndstagandet från fläskfärsen en varningssignal; den man som tar så hårda ord i sin mun är inte helt i takt med tiden. Och Jenny var visserligen en vardagsprimadonna, som lade ned stor möda på sina repliker, men hon ingick inte i smeten i en konversation över fläskfärs. Med hjälp av trivialitetens lösenord kunde en böneman alltså dyrka upp Harry och lossa hans tungas band, men han tvingades konstatera att Jenny förblev låst, oåtkomlig).
-Här har vi nu köttbullar, både mammas och pappas, förklarade kommunalrådet och svepte med handen över fatet. -Och här har vi fläskbullar, som jag skulle vilja kalla "Belsebubs" eller den store Satans fläskbullar.
Jenny log milt mot honom. -Det låter inte riktigt kosher när du säger det på det viset, men jag skall smaka bägge sorterna, sen skall jag säga precis det du vill höra: aldrig annat än skinkfärs för min del.
-Akta dig, sa Rut, och lita inte på vad han säger. Jag tror han vill testa oss. Låt mig smaka först, mig kan han inte lura.
-Nejnejnej, svarade Harry och skakade på huvudet, ingen kluven tunga här. Säger jag A, så ligger det A på fatet. Säger jag B, så ligger det B på fatet. Fläskbullar på den sidan och pappas köttbullar på den. Bon appetit!

19 kB, utlagt 23.4.99, ändrat 19.1.07, senast korrigerat 26.11.08.

  • Svarta Hål, kapitel 1
  • Svarta Hål, kapitel 3
  • Tillbaka till innehållsförteckningen