53. Harry Jönsson avskaffar tunnorna och förbereder ett bröllop (kyrkan skall stå mitt i byn)

Kommunalrådet hörde till det släkte som stod stadigt med fötterna på jorden, och han strävade efter att förlägga så mycket som möjligt av sin gärning till denna nivå. Men det fann angelägenheter, som löstes bäst en eller två våningar upp, på samma sätt som det fanns angelägenheter som var klart och tydligt underjordiska. Bägge nivåerna kunde i sin tur vara kopplade till varandra på ett sinnrikt sätt; det ktoniska kunde inte expedieras däruppe, men man kunde utfärda den bannbulla, som var nödvändig för ärendets fortsatta handläggning. Här stod han inför en sådan uppgift, i första steget var han tvungen att klättra två våningar upp.
Lika lite som det gick an att hux flux skicka iväg ett expresståg till rikshuvudstaden, lika lite sände man ett expressbrev till en dignitär på denna nivå utan kunskap om tidtabeller, gällande klareringsregler och tillfälliga hinder på banan. På denna punkt var Harry minst av allt novis, han visste hur han skulle lägga sina ord för att bli insläppt på Centralstationen. Det handlade om att känna tågordningen, veta hur man slingrade sig fram i växlarna och hur man bar sig åt för att hela tiden färdas mot grönt ljus. Tiden var mogen för att skjuta fram den störste av profeterna.

>Käre vän och kollega!

Vi rodde hem spelet den här gången också, fastän marken skalv under våra fötter. Men vad vore segern värd utan kampen och farligheterna på vägen! (Jag satte en bukett tidlösa framför Per-Albins byst på kommunhuset dan efter valet, men jag tror inte nån uppfattade den fina vinken). Nu är det dags för konsolidering, och det innebär i dagens läge framför allt: insatser för stabil och uthållig sysselsättning. Det är ju nästan som att börja om från ruta ett, och vi har säkert mycket att lära av de pionjärer, som under stora svårigheter drev fram den första industrialiseringen. Men en sak skiljer oss från dem: vår egen tids övertag ifråga om realism. De tidiga vägröjarna levde på många sätt i en drömvärld, de hade bristfälliga tekniska kunskaper, saknade insikt i ekonomins finheter och var blinda på det ekologiska ögat. Dessutom levde och verkade de i ett hårdare politiskt klimat. På alla dessa punkter har vi gjort obestridliga framsteg.
Bristerna gör att jag ibland tänker på dessa föregångsmän som en sorts tekniska vildar. Det fanns en obestridlig vildhet i den tidiga industrialiseringen, i dess sätt att roffa åt sig mark och råvaror, suga ut arbetaren, och skaffa undan avfallet utan hänsyn till omgivningen. Och drivkraften bakom processen var utan tvekan en smula manisk, man kan nästan tala om en teknisk drift. Detta fick naturligtvis inte komma i dagen, därför de utsugande vilddjurens offentliga roll, som söndagsskollärare, filantroper, mecenater, kulturbärare.
Hur annorlunda går det inte till idag! Folkhemmet är fast etablerat som målbild. Drivkrafter, planer och finanser ligger ute i ljuset, och allt vi företar oss styrs av sträng avvägning mellan kostnad och nytta. Individerna spelar inte längre samma roll, verkar nästan utbytbara, behoven formuleras kollektivt, och besluten är brett förankrade, i många fall föregångna av en omfattande politisk och offentlig diskussion. Jag måste bekänna att jag är lycklig över att leva i denna tid, bara tanken på en återgång till gamla framgångssätt förefaller mig näst intill outhärdlig.
Men vad tänker kapitalet i samma fråga? På profitsidan innebär en smula dunkelhet och vildhet säkert hundra procents påslag, i extrema fall ännu mer. Tanken på en renässans för grundartidens sätt och värderingar är säkert frestande, och jag vet att det kliar i fingrarna på mer än ett håll. Ack om man hade kunnat skära guld med täljknivar på samma sätt som en gång i historien! Ack om man hade kunnat ägna sig åt lite gammal, god utsugning igen!

Samtidigt som sådana stämningar pyr på arbetsgivarsidan har Partiet lämnat moraliskt och organisatoriskt stöd för en parallellaktion, som ur politisk synvinkel kanske är en smula olyckligt formulerad. Jag tänker på bildningsförbundens "Gräv där du står", den vilda jakt som under senare tid har djupplöjt nationens tunna lager av historisk matjord. Det finns en inre samhörighet eller likhet i det som pågår, har jag inte rätt? Jag kan inte freda mig för tanken att det som egentligen skall grävas fram är förnöjsamheten, slitstyrkan, ja, stryktåligheten hos arbetaren av den gamla stammen, och då inte dessa egenskaper i positiv bemärkelse, utan som de förutsättningar som gjorde honom till ett tacksamt offer för utsugning. Idag sitter ekonomin ett pinnhål högre än politiken. Det är inte bastonerna ur de djupa källarvalven som tar hem poängen, utan genomlysningen av kassaböckerna. Regeln gäller också för kapitalet, man kan säga att det har fallit på eget grepp genom att driva fram dagens stämningsläge. Det finns alltså inget utrymme för excesser i det förflutnas anda, jag är inte rädd för dem, de kommer att avlägsnas som cancersvulster av det ekonomiska förnuftets skalpell. Men - och det är lika viktigt - det finns inte heller mycket utrymme för subjektiva drivkrafter av det förflutnas modell, också de opponerar mot ekonomins primat, och kommer därför att bli en black om foten. Det är alltså bäst för oss om vi kan hålla dem under jord, helst intäckta med betong, så att inga lik kommer upp till ytan.
Jag skall ge ett exempel på vad det kan handla om, en alldeles färsk historia ur levande livet. Som Du vet har vi i kommunen en stor arbetsgivare (och skattebetalare), som har det lite krisigt i dagarna. Eftersom det är internationella långivare som håller i trådarna skärs det hårt, långt hårdare än vi är vana vid nationellt. Dessutom sker en uppryckning av hela företaget, man skall tillbaka till rötterna: hårt arbete, uppoffringar etc. Inte heller detta har man riktigt lyckats anpassa efter de lokala förutsättningarna, vilket torde vara Dig bekant. Alltså står vi nu i en situation med eskalerande fackliga stridsåtgärder.
Men hör och häpna: igår på kvällen kom två konsulter, som vi satt på uppgiften, hem till mig med en genomlysning av de olika nedskärningsförslagen. Slutsatsen var glasklar och förödande för företaget; kostnaderna skulle i flera fall bli större än vinsterna, och kapitalförlusterna skulle bli förödande. Hela nedläggningsförslaget var konstruerat utan tillräcklig kännedom om existerande stödordningar och gällande lagrum. Klockan elva på kvällen fick jag tag i styrelseordföranden, sen stötte och blötte vi materialet i två timmars tid. När vi gick därifrån vågar jag säga att konturerna till en ny och för arbetsstyrkan långt mer fördelaktig överenskommelse låg på bordet.
Du ser hur vi arbetar och ligger i. I så måtto har vi situationen i vår hand, och jag vågar säga att vår beredskap - för alla eventualiteter - är god.
Men: inkommen om dörren möts jag av budet att okända personer brutit sig in på företagets område och satt eld på nio lastbilar, vilka totalförstörts. Facket tvår sina händer och förnekar all kännedom om dådet; det utgår också med största säkerhet från en härvarande anarkistisk cell, som vi haft problem med i det förflutna. Och inte nog med detta: under natten har stans centrala delar beklistrats med ett manifest, som anklagar företaget för att ligga bakom en påstådd nedgrävning av tvåhundra tunnor, ett ärende som redan är avskrivet av polisen och där varje tillstymmelse till fysiskt bevis saknas. Ett fynd av kreosot blandas in i sammanhanget (den skyldige där är utan tvekan järnvägen, och brottet är avskrivet), som slutkläm anklagas jag själv för att ha bidragit till mörkläggningen av saken. Hur det kommer att se ut på företaget när jag kommer travande på måndagen är inte längre säkert, om igen råder ändrade förutsättningar.
Plötsligt konfronteras vi alltså med anarkism och ryktesspridning av en typ som vi inte sett på många år, och som vi nog lite till mans trodde var begraven för gott. (Men bilvraken står där, plakaten lyser på väggarna.). Det är som om den gamla vildheten stampats ur jorden i ett slag. Hela situationen är med en gång både generande och outhärdlig, och fortsätter det på samma sätt ett tag till blir det svårt att driva praktisk politik. Och du vet vad som kommer att hända om vi tappar greppet: då skrattar man åt oss på verkstadsgolvet. Därför kommer jag idag - med hänvisning till skyddet av grundvattentäkter - att sätta stopp för allt lokalt grävande och uppmana den statliga myndigheten att göra en bred och heltäckande undersökning på ort och ställe. Samtidigt är min tysta, försynta (men i lika hög grad enträgna) bön till Dig: vifta med Din trollstav och låt den felslagna kampanjen rinna ut i sanden! (I värsta fall får Du ta till kudden; jag tänker på indianhövdingens behjärtade insats i "Gökboet"). I rådande läge är det oundgängligt att vi vänder ryggen åt allt som ligger gömt under mer än tre skovlar mull, det går helt enkelt inte att driva politik på två plan.

Därmed var det viktigaste avklarat. Harry kontrolläste tre gånger, tänkte: bra, undertecknade, stoppade i konvolut, förseglade och klistrade på lappen "EXPRESS". Så gick han över till det andra brevet:
Jag skriver detta brev som representant för ett konsortium som är i färd med att utveckla ett nytt hälsovårdskoncept för allergiker, kroniskt sjuka och handikappade. I planeringen inriktar vi oss från början på att skapa en i alla avseenden sund inomhusmiljö, med stoftfri och pollenfri luft, lämplig luftfuktighet, låga elektriska och magnetiska fält, sunda material etc., etc.
Eftersom projektet till stora delar är tänkt att vara självfinansierande bekymrar vi oss självklart över policy- och imagefrågor. Till den ändan har vi bl.a. inventerat möjliga programpunkter, som kan bidra till att upprätta och stärka ett brett förtroende hos allmänheten, och då har skyddet av utrotningshotade djurarter självklart kommit på tapeten. Vår tanke på detta stadium är att ställa lokaler till förfogande och avlöna personal, medan Er organisation står för den s.a.s. fackliga sidan av projekten: anskaffning av avelsdjur, handledning, utsättning av livsdugliga individer, och så vidare. Ett visst mått av "public relations" kommer naturligtvis att ingå, detta bör kunna avvecklas till båtnad för bägge parter. Någon form av lokal anknytning när det gäller de utvalda arterna är också önskvärd, vi har exempelvis funderat över om inte tornugglan, som en gång i tiden häckade i landsändan, kunde vara en lämplig uppfödningskandidat? Även arter, som kan vistas i hägn av rimligt format, bör kunna komma ifråga; hur förhåller det sig exempelvis med uroxen, som en gång befolkade våra skogar? Är den utdöd, eller finns det nån kromosomspillra kvar? (Naturligtvis kommer Er organisation att ha ett avgörande ord i urvalet av kandidater. Nya arter kan ju bli aktuella, och man bör väl ha en sorts beredskap, för alla eventualiteters skull).
På nuvarande stadium känns det fel att gå in i detaljfrågor, i stället vill jag föreslå följande: Vi träffas, två eller tre medlemmar från konsortiet, och ett nödvändigt antal beslutsfähiga personer från Er organisation, diskuterar problemen och träffar en principöverenskommelse, som kan vara vägledande i det fortsatta arbetet. Självklart skall den vara avfattad i skriftlig form. Saken är redan förankrad på min sida, och jag ber Er därför att vidta de mått och steg som är nödvändiga för Er del och sedan ta kontakt med mig.

Med förhoppning om ett givande samarbete
Detta läste Harry två gånger, efter andra läsningen viskade han tyst: bra, bra, stoppade i kuvert, förseglade och klistrade på etiketten " prioritaire". Det tredje manuskriptet behövde egentligen inget omslag, det räckte med att vika ihop det och sticka det i handen på någon av lokalbladets redaktörer. Vem det än var skulle han begripa skrivelsens vikt och publicera det:
Nån jävla ordning får det vara i en kommun!

Under två veckors tid har en person eller grupp av personer terroriserat beslutsfattare på olika håll i landsändan med meddelanden om tunnor, som skulle ligga nedgrävda, än här, än där. Som folkvalda representanter med ansvar för det allmännas bästa har vi undersökt ryktena efter bästa förmåga, var och en på sitt håll. Luft, vatten och jord har siktats mellan fingrarna; ingenting har kommit fram som vi inte kände till förut. På mig verkar det som om ryktesspridarna är funtade som pyromaner, dom tänder på den oro dom skapar. Det gör mig heligt förbaskad, och därför säger jag nu till befolkningen: Sluta upp att oroa er, spela inte med i detta spel! Härmed avskaffas tunnorna, och jag lägger min hand i elden på att det inte finns nåt undanstoppat i vår närmaste omgivning, som kan orsaka mätbara effekter på jord, luft eller vatten. Från dags dato kommer den kommunala miljöövervakningen att återgå till normal, god beredskap. Samtidigt kommer vi att vända oss till den statliga miljömyndigheten och begära en opartisk genomgång av våra provtagningar och analysresultat.

Harry Jönsson, kommunalråd
Bra, bra, bra, tänkte Harry när han läst igenom, snart står kyrkan mitt i byn igen. Och han grep efter telefonen.
-Hej, detta är Harry. Jag hade bokat vigselrummet i övermorgon, men jag vill höra om rummet är ledigt imorgon? Samma tid. Ja, det har blivit brått som fan, du vet: ibland måste man smida medan järnet är varmt. Ja. Ja. Jag skall ha parterna på plats och underrätta blomsterhandeln. Jag skall hälsa henne. Bra. Tack.

Allt detta var rutingöra, när det var överstökat tog han fram ett blankt papper och skrev trevande, försöksvis: Från mörkret stiga vi mot ljuset.
. Nej, det dög inte, han kunde inte få det över sina läppar. Under senare år hade det blivit allt tydligare att transporten mot ljuset drabbats av ett avbräck. Uppstigningen hade kört fast, samhället hängde som en mörklagd hisskorg nånstans mellan fjortonde och femtonde våningen. Han behövde inte ens känna och tänka detta för egen maskin, det räckte att han stod där som avnämare för sina väljares känslor, deras besvikelse och resignation. Det spelar ingen roll vad man gör, det leder ingen vart. Men problemet för hans egen del låg inte i insikten, utan i formuleringen: Hur vägrade man att erkänna avbräcket utan att skada Partiet och utan att framstå som en hycklare, en oförbätterlig voluntarist? Här låg en historisk uppgift; den som fann Per Albins svar på frågan hade funnit Columbii ägg.
Vi är beredda att röra oss framåt så fort vägen blir fri. Harry behövde inte tänka en sekund, svaret infann sig prompt, fixt och färdigt, på direktlinjen från de stora profeterna. Det var perfekt: å ena sidan erkändes ett streck i räkningen, vägen var kanske inte ens färdigbyggd, å andra sidan betygades en beredskap till hastigt uppbrott och avfärd. Man stampade av otålighet där man stod, ryckte i förtöjningarna. Så måste man uttrycka saken, hela tiden på språng, med klar blick för realiteterna. i det ögonblick vägen blir fri, det var bättre.
Med en gång var han klarvaken och inspirerad, tankarna trängde sig upp mot ljuset, ropade i mun på varandra. Under den överstrukna rubriken skrev han sina stolpar:

1. Beredskapen till rörelse det väsentliga.
2. Rörelse i sidled. Framsteg på andra plan.
3. Historisk hastighetsmätare.

20 kB, utlagt 09.03, senast korrigerat 27.11.08
  • Svarta Hål, kapitel 52
  • Svarta Hål, kapitel 54
  • Tillbaka till innehållsförteckningen