När Harry lade tidningen åt sidan och med munter min förkunnade: Jahapp! Så har vi fått vår egen grävare! var det alltså en av samtiden beredd och luttrad krets han vände sig till. Rut sträckte sig över bordet och drog de uppslagna sidorna ur händerna på honom, Jenny lutade sig in och läste över hennes axel, och till och med de två barnen visade tendenser att vilja bättra på sin nutidsorientering.
Ett stycke utanför staden hade en arbetslös, frånskild trettioåttaårig pappa med vårdnaden om fem barn i åldrar mellan sex och nitton år (alla sifferuppgifter fanns med, noggrant specificerade, i detta viktiga stycke nutidshistoria) börjat gräva ett hål i jorden med hjälp av enbart spade och spett. Allt material vinschades upp ur hålet med handkraft, handarbetet var poängen med projektet, och det hela gick ut på att vinna tillträde till en vida spridd rekordbok med hjälp av världens djupaste handgrävda hål. Grävningen kom till ett första, brått slut vid grundvattensspegeln, i två veckors tid låg brunnen där som en ktonisk version av det punkterade luftslottet. Den var sex meter djup och kvalificerade sig på intet sätt för rekordböcker.
Efter två veckor stod grannen, en femtiofemårig betongarbetare, inte ut med att bara titta på eländet från sitt köksfönster, han klättrade över staketet och taxerade hålets fortsatta utsikter. (Arbetslös han också, gift och med utflugna barn, innehavare av en kolonistuga intill järnvägen och med ett förflutet som brytsäker halvback i stadens allsvenska lag.) Med i boet förde han länspumpar och kunskaper i betonggjutning. Hålets väggar stöttades upp och kläddes in med betong, efter detta kunde den avbrutna resan mot jordens inre och två rader i rekordboken gå vidare. De två huvudmännen delade upp grävningen i skift så att den kunde pågå natt och dag, uppe på jorden organiserade betongarbetarens hustru barnpassning och matlagning. Från när och fjärran strömmade gåvor; en välkänd spaghettifirma erbjöd sig att täcka grävarnas kolhydratintag och spenderade för belysning i hålet mot att den fick sätta upp sin dekal vid mynningen. Om detta sjöng en fågel i den reklamfinansierade televisionens öra, den hakade på och sände ett lokalt femminutersinslag från arbetsnivån på morgnarna, där tittarna fick gissa hur långt arbetet hunnit vid middagstid varje lördag. Vinnaren belönades med presentkort i de lokala livsmedelshallarna. Nya rekordnivåer nådde intresset när pressen kunde meddela att betongarbetarhustrun hade tagit steget fullt ut och etablerat sig för gott hos den moderlösa familjen på andra sidan staketet (vilket på intet sätt störde samlivet nere i hålet). Den gångna veckan hade gissningstävlingen dragit in fjortontusentvåhundra svar, kanske var man också här på väg mot en nivå som kunde vinna insteg i rekordböckerna.
-Tjugotvå meter, sa Harry och daskade med handens ovansida mot tidningen. -Där ser man vad människor förmår när de ställer upp mål för sig och samverkar. Vi borde ha nåt liknande för det politiska och sociala livet: en rekordbok. Jag har hört att det hela omsätter en halv miljon i veckan, och rykten gör gällande att en av de inblandade har kursat ett ton spaghetti på svarta börsen för halva priset.
-Det verkar en smula regressivt, suckade Rut. (Fembarnspappan var en välkänd kund på försäkringskassan.) -Man har svårt att se vad det kan komma för gott ur det.
-Detta är vad massorna gör idag när dom saknar meningsfylld sysselsättning, dom plockar fram spadar och börjar gräva sina egna gravar. Ingenting rör sig framåt, allt står och stampar på fläcken. Vi sjunker mot jordens mitt i stället för att höja oss mot ljuset. Man kunde också säga: detta är vad som händer med oss när vi ändrar logotyp och partisymbol två gånger per årtionde, men glömmer bort att diskutera det viktigaste: programmet. Tvi!
Den politiska slutknorren uttalade Harry med särskild skärpa.
-Det är förstås nån av de gamla massutopierna du vill dra fram och putsa upp glorian på.
Jenny vässade smörkniven mot brödrostens kant.
-Jag tänker på nånting som har format, och aptit.
-Varför inte låta massorna söka sina egna vägar? Det brukar gå bra om de bara lämnas ifred.
-Där begår du ett misstag: det finns alltid spekulanter på massornas organisering! Det handlar om en urvalsprocess. Partiet är bara en spekulant bland många, men vi håller oss med det överlägsna prospektet. Om vi blir valda är det för att våra förslag är de mest hållbara, de bästa i längden.
De övriga lystrade, detta var en av tvillingarnas politiska paneldebatter.
-Framsteg är alltså uteslutet om man - går på djupet?
Harry granskade sin syster, från hjärnan till bordskanten. -Ta arbetslösheten som exempel, den är ingenting symboliskt. Den är en reell företeelse, som avhjälps med reella insatser. Det här däremot är såpopera av värsta sorten, och jag mår illa när jag ser hur media tar det till sig. Om jag skulle drömma en mardröm så skulle den gå ut på detta: min tillvaro gestaltad som en såpopera.
-Du sa inte arbetslöshet tidigare, du sa meningsfylld sysselsättning. Jag tycker det här grävandet är ganska käckt, minst lika meningsfullt som att gå och räfsa pinnar i parken. Personligen har jag alltid tyckt att de symboliska lösningarna står ett pinnhål högre än de så kallat realistiska.
-Nej min själ, det håller jag inte med om. Dom som räfsar grenar gör åtminstone snyggt efter sig. Men se hur det ser ut här: jord, bräder, slangar, bråte: värre än ett tattarläger. Till slut bryter vattnet igenom väggen och de blir dränkta som råttor, sen är det samhället som får stå för kostnaderna. Nej, om jag hade makten skulle jag stoppa det idag.
-Det kan du väl, sa Rut. -Det måste finnas tusen lagrum att ta till.
-Stoppa en av Partiet igångsatt och sanktionerad grävning? Så dum är jag inte. Jag har försökt i smyg ett par gånger, det får räcka, fler insatser blir det inte från min sida. Om nån skall stoppa det hela får det bli Moder Jord själv. Vad hade du tänkt att jag skulle anropa förresten - Yrkesinspektionen? Det hela är ren hobbyverksamhet, dom är inte behöriga.
-Jag vill se såpoperan live, sa Jenny och reste sig. -Är det nån som följer med och visar vägen?
Lars reste sig och mumlade något ohörbart. I omgivningens ögon var det tydligt att han såg upp till sin faster som en lärare, en Mästare, och han följde henne i vått och torrt. Detta var i sin ordning för Harrys del. Fastän han agerade Motvalls kärring i förhållande till Jenny ansåg han inte att hennes idéer i sig var sämre än hans egna. Idéers styrka avgjordes sist och slutligen i en process, som minde om armbrytning, och där var han i alla fall den starkare. En tanke, som formulerades av Jenny var nästan så god som hans egen, det som fattades den var armstyrkan bakom.
-Vi tar bilen, sa Harry och reste sig han också. -Jag tror det är på tiden att jag orienterar mig om det som pågår.
-Jag kommer med er, sa Rut. -Vi kanske kommer lagom till en cliffhanger.
Eva sköt ut underläppen, hon var för tillfället utan uppvaktning. -Jag stannar inte ensam hemma.

När de kom till fläcken där samtiden stod, hade olyckan inträffat, den olycka som Harry profeterat om och Rut gycklat med. Redan på långt håll kunde de orientera sig mot platsen med hjälp av den myraktiga rörelsen på gatorna, och de visste snart att någon hade hört att vattnet brutit fram genom betongfodringen, att grävaren var instängd under en propp av lera, men att länspumparna höll flödet stången, och att han fick luft över en slang och antagligen fortfarande var vid liv.
För Harry existerade inga avspärrningar. Han nickade åt polisen, skakade hand med brandingenjören, omfamnade de fem barnen ett i sänder, torkade tårarna på betongarbetarhustrun och dök in under tältduken, som var spänd över hålet. Därinne hade man riggat upp en brygga med ljusramp över mynningen, det var som att komma in i en operationssal.
Jenny hade blivit blek och hackade tänder, i ett slag hade hon tappats på blod genom en hemlig ventil. -Han sa det: att Moder Jord skulle sätta stopp för grävandet. Rut, säg till honom att inte gå ner i hålet.
-Det skulle inte nytta nånting till.
-Jo, dig lyder han.
Till Ruts heder, eller ovanskliga ära, skall sägas att hon hade öron att höra dessa ord, öron att verkligen höra, mitt i larmet som tog all uppmärksamhet i anspråk, mitt i tumultet som spridde den för världens vindar. Bilden av ett andra ras, ett följdras, stod fram för hennes syn, ett ras som hon inte fick riskera att utlösa med ovarsamma ord. Hon tog av sig kappan, svepte den runt Jennys axlar och vände henne ett halvt varv, bort från olycksplatsen. -Kom. Vi åker hem igen.
-Men Harry, vi kan inte gå ifrån honom.
-Harry klarar sig på egen hand.
-Men mamma, vi har ju precis kommit hit.
Barnen stod absolut oförstående. Det arbetade i Lars, han rynkade pannan, men han förstod inte, fastän han hade smittats av Jennys oro och själv tappat färgen. Så var det, ibland kunde det öppna sig svalg mellan vuxna och barn, som inte gick att överbrygga, som fylldes igen bara med tiden. Hon visste inte fullt ut vad som hade inträffat, än mindre hade hon kunnat förklara det med ord i den stunden, men hon var säker på att Jenny måste skyddas. Med Harry var det ingen fara, om han gick ned i hålet skulle Moder Jord hålla sin skyddande hand över honom, men från Jennys håll kom signaler som fick Ruts seismograf att göra häftiga utslag. Medan hon ledde Jenny till bilen tänkte hon: Sådan har jag aldrig varit förr. Det var inte bara orden, det var mer. Det måste komma från Harry, vi börjar få äktenskapstycke.

Harry gick fram till hålets kant. Allt var dränkt i en vit ljusström ända ned till olyckspunkten, man kunde urskilja hur det hela hade gått till. Ett stycke av fodringen hade lossnat och fallit in mot stegen, ur brottytan hade en ström av lera och vatten forsat fram och dränkt grävaren, som var fångad under betongflaket. Två länspumpar arbetade frenetiskt i vattenflödet, slangarna svällde och sjönk tillbaka, som förstorade bilder av artärerna hos männen nere i hålet. En brandman arbetade med domkraft och spett alldeles ovanför den instängde, den frånskilde trettioåttaåringen assisterade med verktyg högre upp på stegen.
Detta är en klipphängare, tänkte Harry. Det är såpans klipphängare, och här står jag själv och lånar kropp till en av birollerna. Nu har jag kommit ut på tunn is. Allt kringverk, alla aktörer sköts åt sidan för ett ögonblick, världen blev tyst, han stirrade ned i ett schakt som styrde mot jordens mittpunkt och greps av stor förundran.
Fler kockar var inte att tänka på, och alla som vistades i hålet satte livhanken på spel. På samma gång låg det en utmaning i kraftutvecklingen, den koncentrerade insatsen av energi. Det var svårt att känna denna ström och själv inte få bidra, sitta stum och orörlig när alla andra lade i kollekten. Då såg Harry en rörelse, det var omöjligt att missta sig i den kliniska ljusströmmen: en hand eller en arbetshandske trevade i springan mellan betongflaket och väggen. Det var den instängdes hand, och handen rörde sig. Harry vände sig till en av räddningsledarna: Om man kunde få ner en telefon till honom? Jovisst, jovisst, manskapet hade apparater därnere. Om man kunde få över en till den instängde?
Det sprakade på linjen, arbetsmaskinerna var inte avstörda. -Hör du mig, John? Hör du mig? Hallå, hallå! Det är Harry, kom.
-Är det du, Harry?
-Ja, det är jag, Harry. Hur sitter du John?
-Ena benet sitter fast. Jag tror det är av.
-Har du ont?
-Inte farligt. Efter en paus lade han till: Vad skulle jag härnere och göra?
Innan Harry hann tänka sig för ekade han: Ja, vad skulle du därnere och göra.
Den andre fick ett gråtanfall, Harry kunde ha bitit sig i tungan.
-John, vi kommer ner och hämtar dig, du skall bara hålla dig lugn. Dom försöker trycka tillbaka biten med domkrafter, det tar en stund, men det är bättre än att lyfta den. Jag har ditt folk här, vänta så får du få prata med dom.
Harry gick tillbaka till avspärrningen och räckte över apparaten, en kvinna grep den genast: lång harang som gick upp i falsett och flöt ut i snörvlande och tårar. Sönerna stod sonliga och allvarliga inför kamerorna, döttrarna dotterliga och bekymrade. Det blev för mycket för Harry, han lämnade hålet och gick bort till den väntande ambulansen. Känslorna i gruppen var inte rena, där fanns en olöst konflikt, bitterhet eller klander, det störde honom. Känslor skulle vara renaste vatten, annars gjorde man klokt i att strypa känslokranen, gå ur vägen för den avslöjande linsen.

-Det här är dagen S, mullrade han när han kom in i huset. -Det är dagen när såpan invaderade oss. Notera det i era almanackor, för det kommer att stå i framtidens historieböcker! Fy för satan, jag har aldrig upplevt nåt värre! Hela tillvaron kör på ett och samma torftiga och korkade manuskript! Jag vägrar att vara med längre, jag kommer att gå ut och pissa i rännstenen var dag, som en protest, om det här fortsätter. Sen kan tv ställa upp sina kameror, fem minuter var morgon! För säkerhets skull skall jag sända ut pressmeddelande först: nollåttafemton inleder Harry Jönsson sitt rekordförsök på pissande i rännstenen! Och så skall jag söka sponsring från det bayerska ölkapitalet; vi kommer att simma i fritt öl! Eller jag borde kanske gräva världens djupaste latrin och sen skita den full, det är mer i takt med tiden.
-Sch, sa Rut som hade kommit ut i hallen. -Jenny är inte frisk.
-Inte nu igen.
-Jo. Det hände nånting.
-Vad? Vad hände.
-Jag tror att hon blev rädd när du gick ner i hålet.
-Satan också, vad hade jag där att göra. Förbaskat också. Man skall hålla sig på mattan, det är vad jag alltid har sagt.
-Hon har inte gått över gränsen, men jag kände på mig att hon var farligt nära. Jag har bäddat ner henne och gett henne en tablett. Lars och Eva sitter inne hos henne.
-Nu gäller det att gifta bort henne, fort som fan.
-Jag har pratat med Hassan. Han är så bra, han blundar inte för någonting, han förstår vad det handlar om. Han kommer och hämtar henne.
-Det var ju för väl. Jag har så mycket att stå i just nu, jag vill helst inte tvingas välja mellan jobben och människorna.

27 kB, senast korrigerat 27.11.08.