På olika håll i staden har en brokig skara dragit fram de senaste dagarna. Överallt har den varit synlig, i hamnen, i stadsparken, på rivningstomter mitt i stan. Där man kommit till har man riggat upp ett stativ och tagit borrkärnor ur jorden, prover som sedan emballerats och förts till ett förråd utanför stan. Men vad går det hela ut på: borrar man efter olja eller letar man efter guld och ädla stenar? Vi ställer frågan till hälsoskyddsinspektören Heikki Mäkinen, som med säker hand lotsar sin lilla skara i stadens geografi.-Det hela började som en studiecirkel, pengarna fanns och ämnet var givet på förhand. Man skulle gräva där man stod, på ett eller annat sätt. Vi ville göra nåt konkret och gå lite på djupet, då gav sig det här på egen hand. Vi slammar en bit av borrkärnan, analyserar den i spektrograf och med vanliga kemiska analysmetoder, på det viset lär sig deltagarna analysteknik och får samtidigt ett hum om vad som finns i jorden under deras fötter. Mina mullvadar kommer från lantbrukslinjen på folkhögskolan, och för dem handlar det mycket om vanlig lantbrukskemi, som dom kan ha nytta av senare i livet. Och dom går verkligen upp i arbetet, eller man skall kanske säga: ner i det. -Vad är det mest spännande ni har hittat? -Nå, säger Heikki på sin sjungande dialekt och drar på det, vi har kanske inte hittat det mest spännande ännu. Vi får mycket tips när vi är ute, ett av dem ledde oss till ett ordentligt läckage av kreosot på järnvägens mark. Men det är ju ett rätt så "naturligt" gift, fenoler och sånt, som försvinner den naturliga vägen. Låter man bli att dricka ur rännstenen på platsen behöver man inte ligga vaken på nätterna. Men man skall se upp, storstädernas ytjord är inte så ren som man i allmänhet vill göra gällande.
I lokalbladets lördagsutgåva generalinventerades tillvaron, en kommunalpolitiker
gjorde klokt i att sätta i sig alltihop, från början till slut. Harry pustade
och vek ut andra uppslaget, han hade stigit upp i ottan för att hinna med
uppgiften innan de övriga infann sig och började slita i sidorna. Förstasidans
rubriker var avverkade, andrasidans cirkulärledare likaså, och tredjesidans
insändarparad, men det återstod ett drygt pensum. Patrik, nio år, gratulerades
av farmor och farfar, en av de stora bilfirmorna höll öppet hus hela söndagen,
helsida med feta rubriker. Handbollslaget hade svårt att få ihop fullt manskap
till matchen, också söndag. Stadsarkitekten fick pälsen full i en insändare, det
var rätt åt honom. Evy, 77, ställde ut målningar på Hantverksföreningen.
Nattligt inbrott på byggmarknaden, bara växelpengar i kassaskåpet. Vem har sett
min bortsprungna hund? Narkotika, slagsmål utanför en krog, två försvunna
flickor.
Harry var kommen till tolfte sidan, när en flinga i flödet fångade hans
uppmärksamhet. Han markerade det genom att gripa tag i sidorna och sträcka ut
pappersytan framför sig så att det prasslade till och överkanten bildade en
vågrät horisontlinje. Rubriken över artikeln löd:
Framtidsprojekt utan offentlig insyn.
Under stort hemlighetsmakeri tycks ett projekt av ovanliga mått vara under
uppsegling i kommunen, och detta utan att invånarna på något sätt fått
information. Enligt välunderrättade källor underhandlas om ett markövertagande
på cirka åttahundra hektar. I normala fall brukar det lokala näringslivet se
positivt på projekt i den här skalan, men denna gång är känslorna blandade.
Skälet är att den inledande prospekteringen har lagts utanför landet, och många
fruktar nu att detta kommer att leda till att också upphandlingen av varor och
tjänster går de lokala näsorna förbi.
Harry läste tre gånger, tills han kunde texten utantill. Stilen var ledarsidans,
att inlägget hamnat tio sidor längre bak visade att det skrivits i hast och fått
klämmas in där det fanns utrymme. I sig var det inget att frukta, det vände sig
till de redan frälsta och hade inte mycket att hämta på andra håll. Men det
kunde vara startskottet för något annat och större, och därför var han tvungen
att skela i denna riktning framöver. (Det kunde också handla om en skenmanöver
för att maskera en attack som kom från helt annat håll. På nuvarande stadium var
det helt enkelt för tidigt att säga något om konturerna hos det som skulle
följa, ingen kunde göra det).
Kommunalrådet Harry Jönsson, som med egna ord har "viss insyn" i projektet, vill
inte uttala sig på nuvarande stadium, men försäkrar att utförlig information
kommer att ges när planeringens konturer klarnat en smula. Enligt andra källor
handlar det om ett "framtidsprojekt" med ett stort mått av risktagande. Trots
detta lär allt vara så gott som klart på kapitalsidan. Man kan undra över hur
denna verkligt goda cigarr ser ut, och det spekuleras friskt i företagarkretsar.
Någon ledning ges kanhända av Harry Jönssons uppmärksammade utspel på Börshuset
för en tid sedan. Men från ord till handling är steget långt, och det skulle
förvåna mycket om ordet i detta fall räcker för att skapa en ohelig allians
mellan kapital och socialreformatörer. Detta i synnerhet om det vi ser sticka
upp i kölvattnet på vårt mångsidiga kommunalråd är ett hemlagat huvud på den
bankrutterade socialismens hydra.
På hemlig plats i kommunen huserar sedan tidigt i våras en ovanlig invandrare: tornugglan som troddes vara utdöd i landet. Fastän platsen hållits strängt hemlig har nytillskottet varit känt en tid bland de lokala fågelskådarna, och en utvald krets har kunnat beskåda fågeln och "kryssa" den i sina fågelböcker. Särskilt stor blev glädjen när man upptäckte att det rörde sig om ett par och att honan redan ruvade på fem ägg. Sedan dess har paret hunnit lägga ytterligare två kullar, och tio ungar har redan lämnat boet för att bosätta sig på andra håll och kanske på nytt skapa en livskraftig stam i landskapet. En ovanlig fruktsamhet, somliga skulle säga: typisk för en invandrare! Biologiläraren Sigge Holmström var vår guide när vi sent en kväll, under sträng sekretess...Så var det inte Heikki ändå, han hade upptäckt fågeln på egen hand när han besökte platsen, en poäng till honom för hans observans, och en tyst ursäkt. Nytt uppslag, kanske var Harrys egen bittra kalk ännu inte full. Snäll och artig invandrare Maj-Britts bästa kund. Detta hotade honom inte, kunde läsas medan han höll tidningen nästan vertikalt med ena handen och grep efter en ostsmörgås med den andra.
Medan den traditionella utlåningen på biblioteken får stryka på foten till förmån för cd-skivor, disketter och kassetter finns det fortfarande en och annan som håller bokläsandets fana högt. En sådan inbiten bokläsare möter vi i stadsbibliotekets läsesal när den öppnar klockan tio. Det är Hussein som otåligt väntar för att se om dagens post har fört med sig någon av de böcker han beställt från bibliotek i när och fjärran. Men dagens skörd är noll, och han får nöja sig med de fjärrlån som han redan har liggande i läsesalen.-Titta här, sa han till Rut som hade kommit in i köket, det måste vara samma penna som har skrivit om ugglan och Hassan. Den har bestämt sig för att riktigt nöta ut ordet "invandrare", det dyker upp hela tiden, ungefär som en nitlott i en tombola. Det om något tyder väl på ett mycket speciellt perspektiv på tillvaron.Vi pratar med bibliotekarien Maj-Britt Hansson, som sköter det praktiska åt Hussein, och hon berättar: Med dagens ansträngda finanser är det i synnerhet den smala litteraturen och referensverken som kommer på mellanhand, vi kan inte hålla dem eftersom utlåningen är så liten. Men vi har ju möjligheter att låna in från de stora biblioteken, och dom utnyttjar vi. Och skall jag säga som det är så tar vi gärna det extraarbete fjärrlånen innebär, det är nåt särskilt med de riktigt tunga och svåra böckerna, de är liksom vår huvudnäring. Så du tycker bara att Hussein är en bra kund? frågar vi Maj-Britt. Han är vår bästa kund, myser Maj-Britt, vi står allihop i dörren och hälsar när han kommer på morgonen. Dessutom är han snäll och artig, tycker allting är så väl ordnat här, så vi säger: gärna fler invandrare som han. Vi går över till Hussein, som har satt sig vid läsbordet och tänt lampan. Maj-Britt berättade att han har en doktorsgrad från Sorbonne-universitetet i Frankrike, men när vi frågar honom om det vill han inte säga nånting. I stället berättar han om sitt arbete vid renhållningen och de goda kamrater han fått där. Men det du sitter och läser här har du väl ingen nytta av i jobbet, frågar vi. Säg inte det, svarar han och skrattar gott åt vår fråga, renhållningsarbetaren får ett speciellt perspektiv på tillvaron, det tar inte skada av en smula reflexion. I bakgrunden nickar Maj-Britt instämmande.