Hon inbjöd inte till tillgivenhet, det hängde en skylt om halsen på henne: All Tillgivenhet Undanbedes. (Bettleri kunde däremot gå an, i undantagsfall). Hon var en negativt definierad människa. Inte ond, inte elak, men negativ: hela världen var komprometterad och hon definierade sig i negation till den. Allt hon företog sig, varje handling, varje åtbörd skedde mot en fond av ting, hållningar, egenskaper, som hon i ordets bemärkelse distanserade sig från. Det gjorde henne förutsägbar; när man kände den pott som bestämde henne, visste man också hur hon skulle sätta foten i nästa sekund. Här låg hennes fascination för en spelare, i varje ögonblick satsade Heikki mot bättre vetande på hennes nederlag, eller bara: kursändring. Hon skulle göra ett snedsteg, ta ett steg bort från sin absolut determinerade väg.
Det inträffade aldrig, han hade inte upplevt det ännu.
-Där kommer du, sa hon och såg upp.
-Ja.
-En aning skamsen verkar du. Jag undrade när jag såg henne vid bordet: hur kan han samla på sig en människa som är så helt under hans egen nivå?
-Det går inte an att tänka på det viset. Hon dök på mig som en flykting, kom travande över gränsen precis som jag kommer till dig nu, då kan man inte säga nej.
Svaret skulle ha varit bestickande i ett annat sammanhang, listigt, men inte här, hon kunde tänkas kasta ut honom på sekunden bara för att bevisa det.
-Det förvånar mig att du inte i första hand sökte husrum hos din gode vän, allfixaren Harry Jönsson.
-Du är väl inte svartsjuk på honom.
-Kanske på hans tilldragande hustru.
Det var ett blint skott, kunde inte vara annat.
-Hon behandlar mig som luft.
-Det betyder nånting, det är kanske hon som är svartsjuk på dig.
Heikki skakade på huvudet.
-Du känner dig alltså inte välkommen i den jönssonska familjen...
-Nej, så enkelt är det inte. Det är hela familjen, den är liksom sammanfogad av partiklar med olika laddning, och jag kan aldrig låta bli att undra vad det är för ett kvantmekaniskt arrangemang som håller ihop det hela. Harry är avgjort protonen, och barnen är triviala, ofärdiga, en sorts neutroner. Rut är elektronen, och Jenny är en sorts andra valenselektron som kommer farande och joniserar det hela med jämna mellanrum.
-På det sättet är hela universum uppbyggt.
-Varför undrar jag då hur länge det hela skall hålla ihop? Och har en känsla av annalkande upplösning.
Hon såg upp på honom, uppmärksamt nu. -Du är ett känsligt barn, man får ta dig på allvar när du säger såna saker. Berätta nånting om Harry Jönsson, nåt som jag inte visste förut.
-Inte förråder man sin herre och mästare. Till hans gisslare och vedersakare.
-Det har gjorts förr i historien.
-Det Judas gjorde var absolut nödvändigt. Han visste vad han gjorde, det var förutbestämt, han hade ingen frihetsgrad.
-Där ser du, förråd honom.
Heikki log brett och satte sig framför henne på golvet, med korslagda ben. -Men jag är inte determinerad, och jag vill hellre ha Harry som aktör i samhället än som symbol på korset.
-Berätta nånting om hans tilldragande hustru då.
Föll hon till föga för enkelt, hade hon varit ute efter det hela tiden?
-Rut är en utmärkt person, rak, flärdfri, lever som hon lär. Ändå, när jag är i närheten av henne och sänker blicken, exempelvis för att hon spänner ögonen i mig och rynkar pannan, så väntar jag mig att få se att hon har snörda fötter, ungefär som i det gamla Kina.
Kristina klappade i händerna. -Fantastiskt! Precis som varenda borgerlig kvinna i det här samhället. Harry Jönssons hustru? Du är en makalös person Heikki, ett seismiskt underverk. Bara du kunde komma på en sån sak.
-Vad menar du?
-Det vill jag inte säga. Hur påverkar det dig, hur reagerar du?
-Jag skulle vilja linda av hennes fötter, knäböja och massera dem.
-Du är inte klok, det är dina liberala instinkter igen. Det plattfotade vidundret med skonummer fyrtiosex då, borde hon inte bestås med samma service?
-Monika har fotbojor, halsring, skramlande kedjor.
-Sånt kan man göra sig kvitt. Man kan göra uppror, spränga sina bojor, har du aldrig hört talas om det? Jag kan avslöja: hela kollektivet har gjort Monika till sin sak. Det dröjer inte länge så är hon förlorad för sitt gamla liv. Och du har ingen underdånig konkubin på lager...
Heikki skakade på huvudet. -En person som Monika kan göra uppror på egen hand, men jag undrar om Rut är kapabel till det. Hon måste kastas i sjön och upptäcka att hon kan simma...
-Ser man på, vilka insikter som finns i herr hälsoskyddsinspektören! Upproret kommer från de mest förtryckta, från dem som har det sämst ställt. Funderar du själv på att bidra till befrielserörelserna på nåt sätt?
-Det har jag väl redan gjort, som en sorts människosmugglare.
-Ja, som en Hermes, en liten budbärare. Men mer handfast? Eller är det handfasta Harry Jönssons sak?
-Harry skulle säga att det är hela samhällets uppgift.
-Det är hans formel för status quo. Han vill ha kvinnor med begränsad aktionsradie, kvinnor med snörda fötter.
-Du underskattar honom.
-Det tror jag inte, det är du som överskattar honom. Kom hit, lägg dig bredvid mig.

Att hålla av henne var inte att tänka på, man fick inte oroas för hennes skull när hon var ute i åskan, fick inte tänka ut omsorger, uppmärksamheter riktade mot henne. I sin omvärlds ögon var hon tanke, kylig beräkning, beslut, i bästa fall gjorde det henne respekterad, i värsta fall fruktad, men under inga omständigheter älskad, eller ens: avhållen. Den konstanta dörrskylten gick ut på: allt av den sorten undanbedes. Men dolde sig inte en källa, en glödande affekt också bakom en sådan yta? Spökade inte Fossey och Johanna och moder T. i kulissen - också om man tog den öppna bekännelsen till helgonparet Sacco-Vanzetti med i beräkningen? Och gjorde denna dolda och öppna försvurenhet henne mindre mänsklig? I Heikkis fall räckte det för att väcka en annan känsla, som kunde tjäna som surrogat för kärlek och omtanke: fascination inför det absoluta. Han var en uppfinnare, hon var hans tredskande perpetuum mobile, på nytt och på nytt försökte han länka in maskinen i en riktning som den förbjöd sig. Till dags dato hade alla försök kommit på skam.
I ett svep drog han upp linnet över hennes rygg och dök in med munnen mellan stjärthalvorna.
Slaget fick det att sjunga i hans öron. Hon hade rest sig i sittande ställning med ryggen mot väggen, drog linnet tillrätta samtidigt som hon ursinnigt väste: Jag är inte en pojke.
Heikki masserade sin käke, det skulle bli ett vackert blåmärke. Så gled han ur sängen och satte sig på nytt med korslagda ben på golvet, glodde milt och försonande upp på henne: Det är den naturligaste ställning jag kan tänka mig. Man ser könet som ett oxöga i en måltavla, och med händerna kan man väga bröstens tyngd...
Hon spottade efter honom, men utan verkan, kanske tröt saliven. -De första människorna parade sig ansikte mot ansikte, det var deras eget sätt. Vad har du för avsikter när du försöker sänka oss till apstadiet? Kom nu inte med nåt vitsigt svar, då svarar jag inte för följderna.
Heikki petade mellan tårna, lät en minut gå för att markera att han övervägde sitt svar noga. -Allt tal om "naturliga" ställningar är ideologi, jag tror inte en sekund på missionärsställningens renässans i antropologisk tappning. Titta på gamla kinesiska eller indiska bilder. De här kulturerna är så fulla av natur, inte gör de nåt onatur-ligt...
-De där feta mandarinerna i röven på sina konkubiner och pigor! Jag har alltid tyckt de ser ut som apor...
-Nåväl, nåväl.
-Du trodde du skulle vinna med den där ideologigrejen, va?
-Det finns faktiskt antropologiska undersökningar från förra seklet där man har frågat olika samhällsklasser om samlagsställningarna. Den samhällsbärande eliten kändes bara vid en, vid skalans andra ände fanns fiskaren, han kände till sjuttiofem... Bakifrån fanns med, en av många.
-Det satt dom och kokte ihop i sina båtar! Men därhemma fick dom ta skeden i vacker hand och bete sig som folk.
-Då blir det inget fiskarknull...
-Det blir inget knull alls, den här fiskaren har nämligen bränt sin båt.
-Varför sa du: Jag är inte en pojke?
-Det begriper du mycket väl.
-Det är det vanligaste preventivmedlet för tredje världens kvinnor: att knulla analt. Kan det kallas onaturligt, känner de sig som pojkar? Är det inte snarast en sorts frälsarkrans på den egna kroppen?
Hon lutade sig trött tillbaka och knöt händerna bakom nacken, glodde i taket. -Det är därför dom får aids: det blir små blödningar i ett organ som inte är konstruerat för ändamålet.
-Det tar tio gånger längre tid att stimulera analt... Just för att det är så tabuiserat finns det ingen kunskap, inget handlag.
-Hör nu, herr experten! Vill du pröva på det nya kvinnliga sättet att knulla? Det är en variant på rysk roulette: man suger av, men var sjätte gång biter man av i stället. Och man vet aldrig i förväg när sexan faller ut. Därför kallas det: sex. Vill du pröva?
-Det verkar onaturligt...
Hon brast ut i ett skallande skratt. -Från den kvinnliga utgångspunkten högst naturligt.

-Du sabbade det med vilje, gjorde du inte?
-Så raka rör har man väl inte i allt man företar sig... Inte jag åtminstone.
-Det var en sorts test.
-Jag kan vända på saken: du hade tagit fram ett svar ur ditt register vad jag än hade hittat på. Erkänn det.
Hon svarade inte.
-Det här är könskamp. Klassisk. Kan man inte kringgå den och mötas i nån sorts demilitariserad zon?
Hon vände sig mot honom: Och hur skulle den se ut, var skulle den ligga?

Det som tilldrog sig var logiskt och klart, förloppet kunde genomlysas, som en paradoxal tanke. Hon slöt ögonen, vred bort sina läppar, rörde inte en lem, yttrade inte ljud. Hon var noga med att inte likna, ansträngde sig för att undvika rörelser som kunde ha föregångare i historien. Andhämtningen dog bort, hon kunde behärska den med teknik. Så och blott så fanns hon där, absolut död, i denna form blev hon tillgänglig. För honom innebar hela sättet en oerhörd utmaning, det eggade honom på samma sätt som lärarens matematiska gåtor i gymnasiet: svårigheten gjorde honom vimmelkantig, skulle till varje pris övervinnas. Han rörde henne med sin fascination, grep sig sakta och varligt verket an, lyssnade till sitt inre, prövade de möjliga lösningarna. Suset i öronen var hans eget, den bultande pulsen var hans, och om han ett ögonblick misstog dem för hennes kallade hon honom till ordningen genom att vrida på huvudet och granska honom med lugn, avmätt blick: här är jag, men var är du min vän?
Så gick det inte. Men det fanns en överföring, som kunde lyckas om han förde sitt sinne i närheten av hennes, lyssnade och förstärkte. Då kom suset i öronen inte bara från honom själv, pulsen var mer än hans egen, och i samma ögonblick som det flimrade i henne, lätt, nästan omärkligt, kom han rakt ut i luften. Det hade gått fem minuter eller en timme, han visste inte hur mycket, allt hade skett lätt och enkelt, han kände sig som ett lekande barn, och triumfen var svindlande när ekvationen gick upp.
Hon rörde försiktigt vid hans haka. -Du kommer att få ett blåmärke.

Han låg och lyssnade till sin puls, kanske också hennes, när hon hastigt reste sig upp och försvann ut i badrummet. Det var tyst därute en stund, tills han hörde hennes röst genom den halvöppna dörren: Så måste det gå till.
-Inte nödvändigtvis, svarade han prompt från sängen, utan att veta vad påståendet gällde.
-Jo: så måste det göras. Och vill du ha det på annat sätt får du gå ner och sätta på den stora giraffkon bakifrån. Men anstår det en hälsoskyddsinspektör? Har du sett graffitin av din herre och mästare på gågatan?
En stund senare kom hon tillbaka, tryckte sin rygg mot honom och låg tyst. Andningsljudet dog bort, kroppen förlorade all spänning. Han tände ljuset, skärmade av lampan, vek undan hennes hår och granskade ansiktet. Hon sov eller var vaken, han kunde inte avgöra vilket. Han släckte ljuset och talade ut i mörkret.
-Vet du när jag kommer att tänka på Harry, när han blir aktuell för mig? Var gång jag hör anklagelsen att nånting "har tappat sin själ", sporten, politiken. Harry har en intakt själ, han har geist. Han har inte förskingrat sitt arv. Det låter kanske förmätet, bara att påstå en sån sak om en annan person. Och han skulle aldrig säga det om sig själv, aldrig.
-Vad innebär det när man sätter en sån etikett på en människa, att hon har en själ? Det är ju ett rätt starkt ställningstagande: att man klassar vissa människor som själlösa, boskapsaktiga, medan andra inte är det. Naturligtvis är det att ta i. Det handlar mer om en gradskillnad än en artskillnad. Harry har mycket själ. Så kan man säga. Det är geist i honom. Han är pådrivande. Hos andra är det en bristvara, de har på sin höjd en sorts självbevarelsedrift. De konsumerar sina liv.
-Nästa steg blir att jämföra sig med Harry: är jag likadan som han, hör jag till samma sort? Det gör jag väl, men inte fullt ut. Han har en annan framförhållning, han har siktet inställt på nånting som omgivningen inte kan se. Förstår du vad jag menar? Jag kommer att tänka på en föreställning som är spridd i Afrika: att verksam magi bara kan utövas av sådana människor som är kapabla att "drömma framtiden". Drömma effekterna på sin stam av missväxt, torka, krig, men också av en lyckad skörd, god jakt, framgångsrik handel. På samma sätt är det med politiken, verksam blir den bara i händerna på en människa som kan "drömma framtiden".
-Där ligger Harrys tillgång, eller begåvning, han kan drömma framtid, och göra det på ett genuint, i något avseende konstruktivt sätt. De flesta andra människors, eller åtminstone politikers förhållningssätt till framtiden är ju annars komiskt, de avslöjar sig som en sorts eunucker. Se på de utkast som läggs fram av arkitekter, planerare, kommunpolitiker, och jämför med motsvarande alster femtio år tillbaka i tiden. De moderna bidragen är som slokande blommor. Framtidens magi har gått förlorad, den har förlorat sin själ.
-Men framtidsdrömmaren är minst av allt en oproblematisk figur, inte om han skall vara politisk diversehandlare på samma gång. I utgångspunkten är han en fantast, otillräknelig på nåt sätt. Han vet om det, han vet att han måste skydda sig, eller dölja sitt innehåll, och det gör han genom att höja sig över mängden, avskärma sig. På det sättet uppstår behovet av förankring, han måste ha nån sorts navelsträng, en ankarkätting från ytan till botten. Där ligger skälet till Harrys respekt för det han kallar värld; han tänker på den som en sjökapten tänker på havets botten: med en rysning. Världen är en fartygskyrkogård, som med jämna mellanrum river upp sitt hav och drar ner projekt som inte är sjövärdiga till sin nivå. Framsteg kommer inte av sig själv i en sån drömkross, de infinner sig bara i den ständiga kampen mot elementen. Det är det verkligt intressanta: Harrys värld är inte bara material och hjälpare, den är samtidigt hans värste motståndare, det han fruktar mest av allt. Så är det inte mellan en bonde och hans jord, det skulle aldrig bli skörd om såningsmannen var rädd för myllan.
-Men det är klart: det finns olika sorters politiker. Harry är mer sjöfarare än såningsman. Han är Sindbad. Eller Odysseus. Och när jag säger det anar jag vad som förestår: nån sorts irrfärd, utan att jag vet vad den går ut på.
-Då är Rut Penelope, och Lars blir Telemachos. Det passar bra, bägge kan fylla rollerna. Circe finns också, det är det mest fantastiska av allt. Tänk dig: en riktig häxgudinna, inom kommunens hank och stör; so, häxa och gudinna i samma person.
Hon hade hört, eller hade inte hört, det var omöjligt att veta.
-Du skall inte vara så föraktfull mot Monika förresten. Det klär dig inte. Hon kommer att få ett eget bageri i tidens fullbordan, det är jag övertygad om. Kommer du nånsin att få ett eget bageri, du, Kristina?
En lätt vibration, en muskel som ändrade sin tonus. Hon hade hört.

24 kB, utlagt 20.10.03, senast ändrat 8.11.03.