49. När man ser det hela, lite grann så där från ovan

Harry såg sig omkring i kretsen runt frukostbordet, höjde sin apelsinjuice och fyrade av något som liknade ett skåltal: In our culture the foremost virtue is to crawl around at the ground level. Or to dig a hole and peep at the grass-roots. But today we're going to be very unconformistic and soar above it all. Here is to us.
Han kikade genom glasets rundning på den världsberömde arkitekten Sebastian Huyghens, denne höjde sitt glas och genmälde: Not too unconformistic, I hope. I have always been very conformistic about parachutes.
På Sebastian Huyghens ena sida satt Harrys syster Jenny, hon spelade bollen vidare med repliken: Harry doesn't worry about that; all politicians have built-in parachutes.
Och Rut, Harrys hustru, tog emot passningen samtidigt som hon kom fram till bordet med en tekanna, ur vars pip ångan reste sig i mjuka ringlar: He doesn't even need aeroplanes to fly, according to recent findings he is a self-propelled rocket.
Det stack till i Harry, han noterade för sig själv: nu skall den jävla bilden väck.
Han hade tänkt sig frukost på tu man hand med Huyghens, men fann sig tagen på sängen, akterseglad av den livliga bordsgemenskapen. Jenny hade infunnit sig med bullar från ångbageriet klockan sex, bakom detta kunde man ana Ruts planerande hand. När hon passerade honom med tekannan viskade hon i förbigående: Har du hunnit ringa?
Harry ryckte till. -Fan också, jag har inte haft en tanke på det. Jag försöker direkt. Men det är inte säkert att dom har öppnat växeln än.
Efter en stund kom han tillbaka, bekräftade åt Rut med en nick. Huyghens hade doppat smörknivens skaft i tomatjuice och demonstrerade kalligrafisk teknik på en servett; ordet han skrev var HARRY, med vimpliga versaler, skänklarna tunna som grässtrån. Lars hukade över honom, tydligt tagen av gästens status och flödande färdigheter, simultant skrev han JENNY. Jenny kikade åt de två i ögonvrån samtidigt som hon härmade penndragen med hjälp av ett annat knivskaft doppat i björnbärssylt, på hennes servett växte ordet INRI med vacker kyrillisk skrift. Personkemins verkningar var tydliga, två familjemedlemmar hade fått vittring och genast bildat lag med gästen. Harry nickade gillande, Ruts tanke hade gett utdelning. Bara Eva stod utanför, på försök hade hon låtit morgonrocken glida ned över ena axeln. Harry gick fram och kramade henne lätt, återförde plagget till sedesam normalitet, samtidigt som han viskade: Du får tränga dig fram, försöka komma till.
Dottern sköt ut läppen, skakade trumpet på huvudet och viskade: Jag tycker bättre om Hassan.
Jenny verkade vara sitt vanliga jag på nytt, munter, uppsluppen. -Kom hit, Eva, skall jag visa dig.
Hon såg upp och fortsatte: Det är OK att vi skjuter på vigseln. Förlåt mig för att jag var sur igår. Det är en stor fisk du har fått på kroken, Harry. Och han bjuder på sig. Kan vi inte ta in honom i familjen på nåt sätt? Han skulle bli en utmärkt jultomte.
-Det var likadant igår, vi fick en enorm föreläsning.
-Blir det för mycket?
-Han tror han är Gud, men det talar väl inte mot honom? Han får modereras innan han visas upp i de stora sammanhangen, jag får försöka hitta nån form av medelmåttighet och sätta strålkastarna på den.

5 kB, utlagt 6.10.03, senast korrigerat 27.11.08.

  • Svarta Hål, kapitel 48
  • Svarta Hål, kapitel 50
  • Tillbaka till innehållsförteckningen