-Så här övar man sig för kommunalpolitiken. Den är konsten att hålla en senapskula roterande, utan att den stannar, och utan att den åker över kanten. Och nere i krukan mals senapskornen, alla de kommunala angelägenheterna.
Harry satt med en senapskula i knät. Han hanterade den överlägset, inte en gång for den ur morteln, fastän den ofta var uppe och roterade i farlig närhet av dess kant.
-På det viset ligger åsikter, hållningar, attityder förenade och fastlåsta: som en senapskula i en mortel. Den här kulan representerar den allmänna meningen om hur saker och ting skall skötas, och uppgiften är att hålla den på ett energimässigt minimum samtidigt som den utför ett visst arbete. Den rymmer en hel del i sig: den är tung! Det skall mycket till för att få den över kanten och ner i en annan mortel.
-Vad skall du ha senapen till?
-Senapssås. Jag var nere vid hamnen igår och köpte två stora koketorskar.
-Och dem äter ni?
-Skulle vi inte göra det? Du kan besiktiga den, det är granna djur, de ligger i kylen. Jag skall ha dem till bröllopsmiddagen.
-Bröllopsmiddagen?
Harry såg snabbt upp. -Lyssnar du aldrig till djungeltelegrafen, Heikki? Det borde du göra. Jenny skall gifta sig, och jag viger.
-Det visste jag inte. Jag känner henne inte så bra och ser henne bara i förbigående här hos er.
-Så är det i alla fall. Låt oss nu höra dina bekymmer.
-Det är du som är mitt största bekymmer.
-Ta de små bekymren först då.
-Berätta vad du vet om Svarta Hål. Om trakten. Om folket som bor där.
-Håhå. Harry skrockade. -Det är en historia för sig, en avhandling, eller en roman. "Mörkrets näste".
-Är det inte ojuste att skicka en intet ont anande miljö- och hälsoskyddsinspektör in i ett getingbo av det slaget?
-Jo, det är det kanske. Jag råkade själv ut för nåt liknande häromveckan när Ferdinand Bärnsten sände mig i gapet på en förorättad kvinnsperson samtidigt som han höll inne med upplysningar, som kunde ha förhindrat vissa typer av - klavertramp. När jag klagade efteråt sa han bara: Jag gör alltid på det viset. Människor är så olika och har så olika förutsättningar, det uppstår så fantastiska och oförutsedda kombinationer när de får agera ögonblickligt och spontant att det vore kriminellt att avstå från dem. Det är inte mina egna ord, utan Ferdinands. Hur som helst: samma recept bestämde jag mig för att pröva på dig, du är min pionjär så att säga. Nå, var det värt mödan, och på vilket sätt gick det snett?
-Själva ärendet gick väl inte så snett: jag fick tittat mig omkring. Vad är det för folk som bor där?
-Vet du vad tattare var för nånting? I det gamla bondesamhället och långt in i våra dagar. Det var folk, som stod utanför den gamla bygemenskapen, ofta av egen fri vilja, för att de inte stod ut med disciplineringen utan ville sköta sig själva. Man kan kalla dem för vårt nationella frisinnes pionjärer. Där kunde ingå främmande grupper: finnar, zigenare, alla sorters utbölingar, men mest var det jordlösa människor av rätt lokal härkomst. Egentligen var de inte så annorlunda, när man tränger igenom myterna; men samhällets utstötning var järnhård, det var det som gjorde dem till en sorts parias. Svarta Hål var tattarnas tillhåll, man kan säga att där huserade ett stort tattarkollektiv. Det livnärde sig på traditionellt sätt: brände brännvin, köpte och sålde antikviteter, bilar, skrot. Men framför allt fanns där i början av seklet en dansbana, som var mycket frekventerad. Du kan tänka dig med vilka ögon överheten såg på ett sånt ställe. Det organiserades rena korståg med bataljoner av landsfiskaler och bondpoliser som ryckte in och gjorde razzior i nattens mörker. Det är längesen nu. Dansbanan brann ned för fyrtio år sen. Idag är det tredje och fjärde generationerna som bor där, men den gamla andan sitter i; de vill sköta sig själva. Och allt dom håller på med tål väl fortfarande inte att synas i sömmarna.
-Huset intill Svarta Hål, precis på krönet av kitteln.
-Där är jag särskilt initierad, av politiska skäl.
-Jag säger det igen: du kunde gott ha andats ett ord.
-Huset intill, där regerar Tjuren.
Heikki fnissade till: En högst före detta.
-Vet du att det fanns djurklaner hos grekerna: en getklan, en hästklan och så vidare? Det gäller hela världen förresten. Ibland verkar det som om det bubblar upp antikviteter av det slaget ur all efterblivenhet. Ta organiseringen av missnöjespartier ute på landsbygden, den sker under gamla klansymboler: grisen, hästen, kon. Tjur-Hugo kallas han. Han var hemslaktare, det var ett yrke som tattarna förstod sig på. På samma gång är han den värste, mest rabiate hetsaren mot flyktingar och "utlänningar" i landsändan; du kan tro mig, jag har haft med honom att göra i offentliga sammanhang. När han är i den branschen har han ett litet lokalparti i ryggen, det driver han närmast som en privat firma. Lyckligtvis åkte han dit på ett slaganfall för tre år sen, efter det har han varit en skugga av sig själv, fått nöja sig med att terrorisera familjen.
Heikki gungade bekräftande på huvudet.
-Vill du veta mer om honom? Det där med "tjuren" är inte bara kopplat till slakteriet utan också till sexualitet och kvinnosyn. Han lär ha varit på det mesta som kom i vägen för honom. För trettio år sen dömdes han för sexuellt umgänge med minderårig och satt ett antal månader bakom lås och bom. Ina, tösen på Svarta Hål, är hans dotter, jag kan tänka mig att hon har fått sin beskärda del, hon också.
Heikki gungade på huvudet. -Kjell-Åkes syster... Vem är den gamla då?
-Du har sett dig omkring ordentligt. Den gamla är farmodern; Hugos mor.
-Och den tredje.
-Det finns en tredje också, ja, hon lär vara Inas dotter. En flicka som befinner sig på det sluttande planet, har jag hört, men mer vet jag inte. Såg du henne?
-Nej.
-Då säger jag ingenting, den upplevelsen får du ha tillgodo.
-Vad är det för språk de talar?
-Lokal dialekt med inslag av romani. Jag tror att det är ett gammalt tjuv- och rackarspråk. Ett sätt att göra sig otillgänglig, avskärma sig från omvärlden. Det är mitt problem, eller kommunens: man kan inte prata med dem. De lever i en annan värld, sin egen värld, språket drar ner en ridå. Det är den andra världen, Heikki, visste du att den fanns?
-Du är synnerligen välinformerad om den andra världen.
-Jag har mina källor.
-Är Jenny en av dem?
-Nej, skulle hon vara det?
-Det låter inte så farligt när du berättar. Men i natt, när jag gick där, kändes det som om jag hade satt mig i en krånglande tidsmaskin och skulle få lite svårt att ta mig hem igen.
Det blev tyst mellan dem för en stund. Harry tänkte högt ut i det tomrum som bildades: Människor som en gång i tiden var utstötta och föraktade; deras ättlingar gör sig skyldiga till samma sak: stöter ut, föraktar. Skall man se det som ett tecken på oförbätterlighet, eller finns där en rörelse mot försoning, större förstånd? Eller pågår det en ny utstötning, skapas det nya tattare?
Heikki var inte tillgänglig för detta sätt att ställa frågan och ruskade avvisande på huvudet.
-Ta det en gång till! Du var alltså på platsen. Var var du först?
-Jag hjälpte Kjell-Åke, sonen i huset intill, han hade fått stopp på motorvägen. Jag körde honom hem. Det var en ren tillfällighet. Jag visste inte ens var jag hade hamnat.
-Kjell-Åke Bengtsson: välkänd hälare, när polisen slår till finns det alltid ett ton tjuvgods i deras lador och utrymmen, de gömmer det inte ens. De insisterar som så många i dagens samhälle på att häleri är en högst legitim näringsform. För övrigt är han ett mänskligt vrak, som bryter ihop och kissar i byxorna vid minsta påfrestning, där har visst brustit ett och annat i uppfostran.
-Jag mer eller mindre tvingades därifrån, sen gick jag över åt Svarta Hål till. Där stötte jag ihop med Ina, pratade en stund med henne och den gamla. Bägge gjorde starkt intryck på mig. Sen tillbaka till bilen, och där infann sig problemen.
-Karlarna låg på lur för att ge dig en omgång.
-Nej: hustrun och de två döttrarna väntade där.
Harry såg upp. -Aj.
-Jag kan tänka mig att du har mer att säga än så.
-Monika, etthundranittio centimeter, med en IQ som knappt når henne till naveln. Akta dig för henne, Heikki, hon har också ett register.
-Hon är inte dum. Och juste på nåt sätt, hederlig... Jag skulle tro att hon inte har gått i skolan så mycket, hon verkar snarare försummad än efterbliven.
-Dessutom är hon grann, om man tittar efter en smula.
Heikki stramade upp sig. -Nu har jag dem inkvarterade därhemma.
-Då har du ett problem.
-Jag vill att det blir ditt problem också.
-Där har vi närapå en gisslan. Vill du att det sociala går in?
-Hon kommer inte att gå med på det.
-Tyvärr, vi måste uppfylla vissa formella krav. Kan du inte hjälpa henne genom kvarnen?
Heikki suckade: Jag får väl göra det. Jag måste ha ut henne, och det fort. Nu lämnar vi detta och går över till det stora problemet.
-Och det stora problemet är jag.
-Du vill lägga vantarna på området.
-Det låter som om jag ville ha alltihop och som om jag ville ha det för egna syften. Så är det inte. Jag vill framför allt ha den stora gropen efter sandtaget, och så behöver jag mark till en uppfartsväg, parkeringsplatser och en park runt omkring. Det handlar inte om mer än en fem- sexhundra tunnland.
-Låt oss då säga att du vill lägga vantarna på området för något allmänneligt och i högsta grad nyttigt syfte.
-Så skulle man kunna uttrycka saken, men det finns en massa finstilt som du inte har fått med.
-Det här är kanske bara lillfingret. Sen tar du lika mycket i en andra vända.
-Man kan aldrig veta.
-Det går inte.
-Varför går det inte?
-Där finns häckande tornuggla.
Harry fnissade till, det kom så fort ur hans kropp att han själv blev tagen på sängen. So what? svarade engelsmannen i sådana fall, distinkt, utmanande, medan tysken lågt, hastigt, i förbigående kastade fram: Na, und? Vad svarade han på sitt eget språk? -Heikki. Skall du inte komma och säga att där finns enhörning också?
-Det kan inte uteslutas, jag har bara inte stött på den än. Där finns i alla fall tornuggla, högst livskraftiga exemplar.
-Det är inget argument. Om vi hade haft med samer att göra hade det kanske varit det; då hade vi fridlyst ett halvt landskap. Men härnere är det den omvända bogen.
-Det är ett bra skäl för att hålla fingrarna från området.
-Men snälle Heikki, den orörda naturen är en överspelad kategori. Det trodde jag vi var överens om vid detta laget. Biologin har blivit en rent teknisk vetenskap, det är numera biologerna som administrerar den praktiska sidan av utrotningen. Vill du ha tornugglor skall jag föda upp tusen stycken åt dig och sätta ut dem från Smygehuk till Haparanda. Eller i nån speciell avkrok, där du vill ha dem. Du kan få vältra dig i tornugglor, stoppa dynorna med tornuggledun. Jag ger dig så många du vill ha.
Heikki rynkade vantroget på pannan, som om han hade svårt att rätt förstå det han hörde eller bara: finna sig i det.
-Men Harry, utan sitt sammanhang är en djurart förlorad, det trodde jag hade gått upp för dig vid detta laget. Vad skulle jag med tusen enhörningar till i ett land som inte tror på oskulden eller erkänner dess existens? Har du sett själva stället? Svarta Hål är tornugglan och tornugglan är Svarta Hål. Det ena hör ihop med det andra. Du får inte kröka ett grässtrå på platsen.
Harry tänkte en stund innan han svarade.
-Heikki, ta vilken plats du vill på jorden! Ställ naturen åt sidan ett tag och rikta ljusen mot människan. Homo sapiens heter hon, henne har du väl hört talas om? Där har vi en art som borde kunna inrätta sig drägligt, det tycker åtminstone jag. Hon kan befria de egna medlemmarna från hunger och sjukdom, hon kan skaffa sig åtminstone lä för naturkrafterna, och hon kan erbjuda en viss grundtrygghet för sina gamla. Ta sen en av dom sakerna, ta hälsan, och led in den övriga naturen på scenen. Låt oss säga att herr miljö- och hälsoskyddsinspektören väljer älgar, kaniner, bin och torskar, djur med välkända parasiter och sjukdomar. Så frågar vi oss: är denna tänkande apa i genomsnitt friskare och mer garderad mot all sorts djävulskap än sina släktingar i naturen - som för övrigt har icke så lite av sin djävulskap på grund av henne? Det är hon inte, det får du mig inte att tro. Tvärtom, jag slår mig i backen på att det ingenstans finns en sån utslagning av friska, livskraftiga och dugliga individer - från början och hela vägen upp - som hos den "tänkande" människan.
-Nu kommer det en man och säger: Jag behöver en markbit för jag vill göra nånting för människans hälsa, nånting fundamentalt och vägvisande. Han skall inte bygga broar eller fabriker eller kraftverk eller tunnlar eller parkeringshus eller vägar, och allt finstilt som följer i kölvattnet på det; han har bestämt sig för att ta tjuren vid hornen och göra en insats som siktar på människorna själva. Och han vill att det skall vara ett föredöme, vill att det skall lysa som en fyrbåk, inspirera, leda till förändringar på andra håll ute i samhället. Och i naturen. Vad händer då? Jo, en miljö- och hälsoskyddsinspektör reser sig upp och höjer handflatan som ett stopptecken: håll fingrarna från den markbiten, för där finns enhörning!
-Man tror inte sina öron! Är det rätt att människan skall vara sämre lottad än alla sorters kryp och ogräs? Skulle man inte en gång få göra någonting som siktar enbart på människorna - med hänvisning till att en eller annan resurs kommer i kläm? Jag vägrar att tro att det kan vara din ståndpunkt.
-Se dig omkring i världen, tänk efter var den trestjärniga naturen egentligen håller hus! Är den inte ett arv efter före detta fascistdiktaturer, eller från den existerande socialismens konkursbo, eller från gamla kolonialländer där den nya härskarklassen har tagit över det kolonisatörerna roffade åt sig när de en gång i tiden delade upp länderna? Salazars Portugal, Francos Spanien, sumpskogarna i Polen och Vitryssland, Balatonsjön, Evrosdeltat, El Kala i Algeriet, de sydafrikanska nationalparkerna; jag kan hålla på länge om du vill. Till och med lappmarkernas nuvarande regim är resultatet av ett sånt rofferi. Och vad gör de koloniserade folken med tigrar och elefanter och pandor och regnskogar så fort dom får smällt igen den egna dörren och får handen i kassaskrinet? I Afrika, i Indien, i Kina, i hela det gamla östblocket? Man utrotar. Man kalhugger och asfalterar. Man gör slut på alltihop och tackar Gud för att man är kvitt det. Tro mig: vi är snart kvitt det, regnskogen och hela surven. Naturligtvis under naturskyddets täckmantel, men ändå.
-Det är alltså din ståndpunkt, svarade Heikki. -Och jag antar: ditt recept för vår del.
-Gör dig inte dum. Det var ingen ståndpunkt och inget recept. Om jag yttrade nåt sånt högt i det här landet skulle jag bli korsfäst. Det var en retorisk övning, eller rättare sagt ett stycke brännvinsadvokatyr. Men man kan uttrycka sanningar på det viset också. Vad jag ville ha sagt är: du skall vara jävligt försiktig när du tar vissa ord i munnen och tänka dig för minst fem gånger innan du skyddar nånting, människor, djur, natur. Skydd är rena döden, det är sista spiken i likkistan, så fort man upplever ett behov av "skydd" är nånting fundamentalt fel. Personligen skulle jag dessutom inte drömma om att komma med krav på att skydda exempelvis regnskogen på diverse håll innan jag dokumenterade hur vi själva har återställt Oders, Elbes och Rhens naturliga vattenregimer, och det kommer vi aldrig att göra, trots allt snack om laxens återvändande, etcetera, etcetera. Dubbelmoralen på det här området står mig upp i halsen. Jag hör de dubbla budskapen i första sekunden, jag hör ditt dubbla budskap i första sekunden.
-Nu är detta en lokal fråga: våra människor och vår natur. Du har alla möjligheter att handla radikalt, moraliskt riktigt, här och nu.
-Då slår vi två flugor i en smäll, vi föder upp ugglor och gör människor friskare på samma gång. Ugglan får bli sinnebild för hela projektet. Vishetens fågel. Vi skall äntligen handla vist. Så får det bli, jag har bestämt mig: vi föder upp ugglor och helar sjuka!
Han klappade med händerna, som ett förtjust barn.
Heikki skakade på huvudet, han köpte det inte.
-Tänk på saken, Heikki, en vecka, två. Jag vill att du tänker efter ordentligt och väger in allt du vet om samhällets och naturens utveckling. Vi måste pröva nya grepp. Samla argument för din ståndpunkt, försök att argumentera för den. Om dina argument är bättre än mina skall jag tänka över min ståndpunkt, jag lovar det.
-Är dina argument det jag har hört idag?
-Nej, nej, jag kan bättre. Jag samlar mina argument, du samlar dina. Detta var bara en förpostfäktning, nästa gång talar vi allvar.
-Och Monika och töserna.
-Jag ordnar lägenhet och spänner upp skyddsnät.
-Åkej. Men du kommer inte att klara det, Harry, mina argument är bättre än dina.
-Den dagen, den sorgen. Nu stänger vi butiken för idag, Heikki, jag har varit igång i sexton timmar och imorgon skall jag upp i ottan och flyga över det hela som en annan Nils Holgersson.
På sista ordet knyckte han till med benen, som höll morteln i ett skruvstäd. Senapskulan for i golvet, rullade ut över köksmattan och törnade emot spisens fundament med en duns. Heikki hukade sig och betraktade intresserat det bruna spåret på mattan. -Där byttes en ståndpunkt.
-Icke, icke. Jag lägger tillbaka kulan i samma mortel och kör mattan i tvättmaskinen.
-Vad händer om du råkar ut för ett sånt missöde i politiken?
-Det gör jag inte. Det kan bli så här när man sitter och snackar och tappar koncentrationen för en sekund.
-Annars skulle jag kunna tänka mig att testa de möjligheter som finns utanför kommunalpolitikens trånga grop...
-Gör inte det, Heikki, tåla dig åtminstone fjorton dar! Konsten är ju nu en gång att hålla kvar kulan i morteln, så länge den rullar tycker jag inte man skall kasta in handduken.
-Varför är Jenny ett fall för djungeltelegrafen?
-Om jag kunde begripa det. Troligen för att hon är min syster.
-Då kan man få höra saker och ting om dig på den vägen också?
-Det tänker jag. Men mindre än normalt för en person av min kaliber. Jag försöker låta bli att förse den med material.
-Och hur gör man det?
-Genom att vara konform, konform som fan.
-Mmm. Är inträdesavgiften hög på detta Internet?
Harry studsade för en sekund, sedan svarade han: Öga för öga, sladder för sladder.
-Ah, det är bara till för de välbeställda.
-Det finns människor som sitter på kapital i det avseendet. Du skulle testa Hulken. Visste du att du förmodligen träffade fadern igår?
-Det är sånt man får höra på djungeltelegrafen?
-Ja. Det är sånt man får höra. Det är ingenting att fika efter, det försäkrar jag dig.
Heikki suckade och reste sig. -Hur som helst skall du ha tack för dagens chat. Jag skulle antagligen inte ha fått ut mer av djungeltelegrafen.
-Säkert inte. Det kan jag nästan garantera dig.
-Varför fanns det en bild av Jenny i huset?
-I vilket hus?
-Svarta Hål. Det var uppställt som om det visade en kär vän.
-Jennys bild i huset? Märkvärdigt. Mina anhöriga har figurerat på en del bilder de senaste dagarna...
-Du, som brukar hålla dig så väl informerad.
-Jenny är undantaget, jag vänder medvetet ryggen åt henne. Hon är lite manisk, får lätt för sig att jag spionerar.

När Heikki hade gått grep Harry telefonen.
-Hassan, det är Harry, har du Jenny där? Jenny, det har kommit nåt emellan, en karl har kommit hit från andra sidan jorden, och jag måste ägna mig åt honom i ett dygn. Man kan säga att det är ett bröllop för mig också: jag har ett bröllop med en framtidsbyggnad. Jag skulle vilja skjuta på bröllopet förtiåtta timmar, kan du gå med på det? Om inte nån annan skall viga er förstås.
Det knäppte på linjen. Hon hade lagt på luren. Han slog numret på nytt, men fick inget svar. Jenny hade varit snarstucken på sista tiden, snar att fatt humör. Så fick han ta saken öga mot öga med henne i stället, sticka in huvudet i själva getingboet.
Telefonen var åtminstone inte död, klockan fem i tolv ringde den. Tidpunkten var i sig själv en signal, och Harry for upp, men Rut var snabbare och uttrycket i hennes ansikte tålde ingen gensaga.
-Du blir i sängen, väste hon och tryckte tillbaka honom med handflatan.
Han låg och stirrade i taket, försökte urskilja hennes röst, tänkte: Nu har dom oss på kornet. Nu spritter vi till när det ringer fem i tolv.
Hon var lugn och samlad när hon kom tillbaka, släckte ljuset, drog ut hans arm och lade sig på den.
-Jag antar att tunnorna var på tapeten.
-Nej.
-Vad var det då?
-Det var så otäckt att jag knappt vill berätta.
Håren reste sig i nacken på Harry. Han vände sig halvt, tände ljuset, grep om hennes axel och frågade hest: Vad var det Rut?
Hon suckade. -Någon påstod att du hade kidnappat en kvinna och höll henne gömd för att öva utpressning mot hennes familj. Det rör sig tydligen om ett stycke mark som kommunen vill åt. Jag kunde inte säga mycket i saken, eftersom jag inte vet vad det handlar om. Dessutom var den som ringde helt oresonlig, jag har aldrig hört maken till snedtändning. Han skulle hämnas, och det skulle gå ut över oss allihop. Detaljerna kan jag bespara dig.
-Det är Heikki, han fick ett fruntimmer på halsen när han tittade på stället. Och det är inte kommunen som skall ha marken. Den som ringde, sa han sitt namn?
-Nej.
-En äldre man, kraftig dialekt. Emellanåt blir han så upphetsad att orden snubblar över varandra, man hör hur han spottar.
-Ja, ja.
-Jag vet vem det är. Detta måste polisanmälas, vi kan inte ta lätt på det.
-Självklart. Du eller jag?
-Jag gör det, första jag gör imorgon.
Hade han kommit ihåg att tvätta armhålorna, eller höll hon sig vid armbågsvecket av andra skäl? Kanske hade han utsöndrat en hastig puls av vrede och fruktan när telefonen ringde, i så fall hade samtalet nått sin avsedda effekt: att så en sorts söndring mellan dem.
-Jag känner mig inte ren, jag går upp och tar en dusch.

31 kB, senast korrigerat 27.11.08