Morgonen var kylig, daggen vätte fortfarande gräset. Klockan var kvart i sex, i huset sov alla fortfarande. Det lyste i garaget, genom ett halvöppet fönster kom ett stråk av lösningsmedel. Harry gick fram till gluggen, kikade in för att se varifrån lukten kom. Därinne stod småbilen, som Rut och han delade på, och den gamla fyrahundraförtifyran, som bara han använde.
Han vände sig bort från fönstret, strök över hakan, som för att kontrollera om rakhyveln hade tagit överallt. Så vände han sig om och kikade in en andra gång. Vände sig bort på nytt, strök över hakan. En handbollsdomare skulle vid det laget ha blåst av honom för maskning; det var tydligt att han försökte vinna tid, och skälet till dröjsmålet fanns inne i garaget. Till slut drog Harry upp porten, men han stannade på utsidan och glodde stumt på det som hade fångat hans uppmärksamhet och nu blommade upp när det rördes av morgonsolens röda ljus. Ingen förtretad fiskare hade lämpat in ett ton fisk i hans gamla fyrahundraförtifyra, inte heller var den dränkt i betmassa eller gödsel, vilket kunde ha legat nära till hands för någon av traktens jordbrukare, som tröttnat på hans fögderi. Det handlade inte om ett politiskt attentat efter de mallar, som under strejktider traderades från kontinentens länder. Han borde kanske rentav buga sig och tacka? Bilskrället hade blivit omlackerat i skydd av nattens mörker, stod där och glänste med otadlig finish under hans trevande, sökande blick. Det hade till och med beståtts med tre färger, fyra, och inte i utmätta portioner, efter bilens struktur, utan i form av en drake, bysantinsk eller fornnordisk i stilen, med graffitins kitschiga konturer och former, alla bukter svällande och pösiga som flottyrmunkar. Odjuret hade lagt sig över fordonets runda rygg, ruvade det som ett väldigt ägg.
En skändning, tänkte Harry förtrytsamt. Ett dåd av ett sjukt, förvridet sinne.
Han gick ett varv för att ta in helheten, drog fram en fällstol, lade portföljen åt sidan och sjönk ned framför ena långsidan, rörde försiktigt vid färgen. Den var redan dammtorr. Tusen kronor lack, minst, åtskilliga timmars arbete, lång förberedelsetid, mallar. Ett stort projekt, med bakomliggande resurser. Arbetet måste ha utförts medan huset sov. (Lars? Nej, han hade inte den bildning, det motiv och den uthållighet som måste till, knappast heller resurserna). Var fanns denne mäktige motståndare, och hur hade han vunnit tillträde till garaget? Kunde arbetsgivarna verkligen sänka sig så lågt, gå efter personen? I var och en av de fyra klorna höll odjuret ett offer: en människa som vred sig i plåga, på ryggen en naken ryttare med hans egna drag. Han kunde omöjligt sätta sig i detta fordon och paradera med det på stadens gator.
Han gick över till andra långsidan. En skändning, ja, av honom själv, av fordonet, av deras unika enhet och samstämmighet. Graffitins stil, men mer än så: en genomgående konvulsion i kropparna, en förvridenhet, som om Laokoon och sjöormen hade gått upp i varandra. Endast den lille ryttaren verkade avspänd, nästan munter. (Var detta konst?)
Händelsen borde säkert polisanmälas. Eller skulle han låtsas som ingenting, nöja sig med att ge fordonet den fältgrå ytfinish som det ropat på i åratal? Beslutet fick vänta ett tag, han hade angelägnare uppgifter framför sig. Han tog fram ett hoprullat kapell, spände ut det över karosseriet och förankrade i underredet så att Rut inte skulle märka något om hon tog den andra bilen. Till slut startade han garagefläkten, grep portföljen och gick ut till busshållplatsen. I vindskyddet stod mannen med luvan. Harry var uppjagad, han stelnade vid upptäckten, ögonbrynen rynkades, kroppen sände hotfulla signaler utan att han kunde hindra det. Fem sekunder förlöpte på detta sätt, kanske rentav sju, men inte tio. Till slut fick han styr på sig själv, gjorde vänster om och började trava in mot stadens centrum. När han hunnit ett stycke tog den andre ett steg ut på gatan och såg långt efter honom, hotfullt han också, eller bara undrande, Harry visste inte vilket men kunde känna blicken som ett nålstick i ryggtavlan.
Medan han gick där försökte han återkalla bilden i minnet. Säkert hade han inte sett allt, viktiga detaljer kunde ha undgått honom. Redan var han färdig att vända tillbaka och kontrollera minnesbilden, men han hade angelägnare uppgifter framför sig, var tvungen att löpa sin lina ut.

Harry hade tagit sin tiggarstav och gått för att rädda jobb, Rut skulle stanna hemma och förbereda bröllopsmiddagen, denna arbetsdelning hade de enats om i sista stund. Jenny och Hassan hade lovat att hålla sig undan och infinna sig en kvart före ceremonin. Eva och Lars skulle komma från skolan vid middagstid, på stan skulle de förse sig med risgryn, hon väntade dem vilken minut som helst. Då ringde telefonen. Det var säkert Harry, hon slet åt sig luren samtidigt som hon stängde av en surrande matberedare.
-Hos Jönsson.
-Jag skulle vilja tala med någon av Eva Jönssons föräldrar.
Rut fick en klump i halsen och det värkte till i maggropen. -Jag är hennes mamma. Vad är det frågan om?
-Mitt namn är doktor Mårtensson, jag ringer från sjukhusets akutmottagning. Er dotter fördes hit för en stund sedan med ett stiletthugg i handen, hon blödde kraftigt och någon nerv kan ha skadats. Jag har remitterat henne till universitetssjukhuset, hon är på väg dit i ambulans. Det är ingen fara med henne, hon har inga andra skador, men hon måste under specialistvård.
-Jesus Maria, viskade Rut och satte sig. -Hur gick det till?
-Jag tror att hon försökte ingripa mot en snattare i ett varuhus i centrum. En yngling drog fram en stilett och hon avvärjde hugget med handen. Det lär ha varit en skolkamrat, en yngling med ett rätt gediget syndargeister för sin ålder...
Hon tänkte: den unge entreprenören. Den förbaskade tösen, hon kunde bli vild och rasande som en furie, då gick hon bara rakt på.
-Var hon ensam? Hade hon inte sin bror med sig?
-Nån bror har jag inte sett till.
-Jag skall bara ha tag i min man, sen åker jag.
Rut slog Harrys nummer på kommunkontoret, det gick till personsökaren när han inte var på sitt rum. Anropssignalen tutade i luren som en avlägsen mistlur, inget svar, inget svar. Hon prövade mobiltelefonen, mistluren igen, inget svar. Gud, tänkte hon, om ingen svarar nästa gång börjar jag tjuta. Hon slog numret till kommunkontorets reception.
-Goddag, detta är Rut Jönsson. Jag söker Harry, men får inte tag i honom. Har han lämnat något meddelande?
Receptionisten suckade: Alla söker Harry idag.
För andra gången fick Rut sätta sig: Vad säger du? Hade han inte förhandlingar om nedläggningen nu på morgonen?
-De har ringt och sökt honom från företaget. Och facket har ringt, tidningarna, televisonen. Ibland är han ju sån, han bara försvinner.
-Är han sån ibland? Det är han kanske. Har han inte varit på kontoret alls idag?
-Jo, han var här fem minuter i morse, men sen har ingen sett honom.
-Han gick ovanligt tidigt. Vill ni var snälla och sätta till alla klutar: sök honom överallt! Eva, hans dotter har blivit knivskuren i handen och opereras snart, jag skall precis fara iväg till henne. Be honom sätta sig i kontakt med mig så fort ni får tag i honom.
-Åh, lilla Eva, viskade receptionisten och brast i gråt. -Hälsa henne och säg att vi alla hoppas att operationen går bra. Vi fortsätter att söka Harry, han brukar ju alltid dyka upp efter ett tag. Nu kunde Rut inte hålla tårarna tillbaka, hon lät dem strömma fritt medan hon letade efter miljö- och hälsoskyddsinspektörens direktnummer bland bokens lösa lappar.
-Heikki? Är det du? Tack och lov. Detta är Rut Jönsson.
-Rut. Vad är det med dig: gråter du?
-Eva har blivit knivskuren och jag kan inte få tag i Harry. Var är han? Var håller karlen hus?
-Jag har inte sett honom idag.
-Ingen vet var han är. Kan du hitta honom åt mig? Finns det något ställe där andra inte har letat?
Det blev tyst ett ögonblick. -Jag drar igång ett eftersök. Hur är det med Eva, är hon illa däran?
-Det är handen, hon är på väg med ambulans för att få specialistvård.
-Det var ju tur i oturen, det kunde ha varit värre. Kan jag nå dig hela tiden?
-Hela tiden, svarade hon och gav honom numret till sin mobiltelefon.
-Jag hittar honom. Uteslut andra möjligheter, jag hittar honom. Har det varit något särskilt på tapeten idag?
-Han skulle ha förhandlat om jobb imorse. Där har han inte varit, företaget hade sökt honom. Och bröllopet är klockan fyra.
-Bröllopet, jaja! Han hade fullt program idag. Nu sätter jag igång. Ta det försiktigt när du kör, Rut, vindrutetorkare hjälper inte när man gråter i bilen.
Hon skrattade till och torkade den sista tåren. -Det är över nu. Jag tar taxi, jag känner mig inte i skick att köra. Och Heikki: det var skönt att få tag i nån människa, det lättade.
Hassans nummer, inget svar, hon hade inte tålamod att vänta mer än fem signaler. Sista steget var ett meddelande till Lars: Eva knivskuren i handen, opereras just nu. Underrätta pappa, underrätta Jenny, ta till alla resurser för att nå dem, diskutera bröllopet. Jag kommer tillbaka i kväll. Du kan nå mig över mobiltelefonen. Kram. Mamma.

Lars kom släntrande in i köket, grep en juiceförpackning i kylskåpet och sjönk ned vid köksbordet. Då fick han syn på meddelandet. Medan texten trängde in i hans medvetande ringde telefonen.
-Hos Jönsson.
-Jag skulle vilja tala med Rut Jönsson, jag talade med henne för en stund sen. Det är doktor Mårtensson på sjukhusets akutavdelning.
-Mamma har åkt för att vara hos Eva. Har det gått snett på nåt vis?
-Det gäller inte Eva den här gången, utan Jenny Jönsson.
-Det är min faster.
-Din faster hittade sin fästman, Hussein, svårt misshandlad på tippen för en halvtimme sen. Vi gör vad vi kan för att rädda hans liv, men det hänger på en skör tråd, han ligger i koma. Det jag ville meddela var att Jenny, säkerligen som en följd av händelsen, har gått in i ett allvarligt psykotiskt tillstånd. Vi har blivit tvungna att ta hand om henne också.
Det fanns känslor, som Lars inte hade tillgång till, för ett ögonblick trevade han hjärnas sökfunktioner i ett tomrum.
-Psykotiskt tillstånd? Har hon liksom blivit lite waco?
-Det kan man säga, ja.
-Koma, är det hjärndöd?
-Nej, han är djupt medvetslös.
-Kan jag komma upp?
-Det finns inte mycket du kan göra, men jag skulle vilja ha tag i din pappa, vi måste ha hans underskrift om vi behöver lägga in Jenny för längre tid.
-Jag vet inte var han är, men jag skall kolla igen för säkerhets skull. Blir jag insläppt till faster Jenny om jag kommer upp?
-En kort stund, och bara medan personal är närvarande. Polisen har en man där, men de har inte haft mycket nytta av henne.
-Jag kommer direkt.
-Jag skall hjälpa dig när du kommer. Och Lars: det var mycket olycka på en dag, man brukar annars säga att blixten inte slår ned två gånger på samma ställe. Behöver du eller din mamma hjälp att hantera situationen så säg bara ifrån.
Detta var som en signal: du är hemma, du är i ditt eget samhälle, och nu spänner vi ut skyddsnätet under dig, du kan falla om du vill. Lars slappnade av där han satt, lutade sig mot ryggstödet.
-Ah. Jag är inte den typen som tar åt sig. Och mamma kan gå ner för räkning en stund, men sen är hon uppe igen. Hon är en fighter.
-Bra. Men lägg mitt erbjudande bakom örat i alla fall, gör det.
Skulle han underrätta någon av de vuxna? Nej, bättre att först åka in om till kommunkontoret och lämna ett meddelande i receptionen. Cykeln stod i garaget, den var snabbaste fortskaffningsmedlet med tanke på bussarnas turtäthet.
Garagefläkten löpte på fullvarv, den gamla fyrahundraförtifyran var svept i kapell. Han stannade till, vädrade, ryckte prövande i kapellet. Det satt som en handske på karosseriet, gav inte efter en tum. Han föll på knä, fick lossat en av linorna och drog upp en flik så att plåten blev synlig. Fastän ljuset inte var på begrep han med en gång vad han stod inför. Han stängde försiktigt porten, tände ljuset, lossade kapellet och avtäckte fordonet i dess helhet. Bilden var till stora delar hans egen, han såg den lika mycket i sitt inre som på den buktiga plåten.
Detta var alltså hennes tanke: Harry skulle komma släntrande, intet ont anande, undra varför den gamla bilen var klädd i kapell - och avtäcka konstverket med ett raskt ryck. Upplägget var infernaliskt. Men makterna hade straffat Jenny, de makter hon så ofta förde på tal med respektfullt darr på stämman. Lars kände nästan en sorts sympati för dessa makter; hennes egna tillägg till hans ursprungliga koncept var klart undermåliga, hon hade förfallit till klotter, plotter. Den lilla mansfiguren på drakens rygg föll helt ur ramen. Varför hade hon gjort det på sin bröllopsdag?
Två gånger hade blixten slagit ned i samma hus på en dag, en tredje gång fick det inte bli tal om. Han lämnade bilen oskyld, lät ljuset stå på, öppnade en springa mellan porten och väggen och slank ut ur garaget.

När Rut och Eva vände tillbaka hade mörkret lagt sig. Det lyste i köket, bordet var dukat med servetter och levande ljus. Rut kom in med ytterkläderna på i samma ögonblick som Lars hukade vid ugnen och drog ut en aluminiumform med kryddröda kycklingdelar.
-Har Harry hört av sig?
Han vände sig om och skakade på huvudet.
-Och Jenny då?
-Ta av dig ytterkläderna så skall jag berätta.
Eva kom ut i köket, blek och dämpad, med handen i bandage, och Rut såg med förvåning hur syskonen omfamnade varandra, utan ett ord. Lars, som i vanliga fall var en smula uppstyltad, alltid spelade en roll, behövde plötsligt inte söka sina känslor. Hon gick ut och hängde av sig kappan.
-Var håller Harry hus?
-Jag vet inte, svarade han. -Ingen har sett honom sen kvart i sju imorse.
-Har Heikki ringt?
-Nej. Men i övrigt har hela världen ringt. Jag har förklarat för tjugofem människor att jag inte vet någonting om någonting. Och jag har tagit emot spettekakan, den står ovanpå frysen.
-Har du pratat med Jenny?
Han drog på det. -Pratat och pratat.
-Hur tog hon det?
-Sätt dig ner.
Han pressade ner henne i stolen med milt våld och berättade. Eva satt rak och orörlig under hela redogörelsen men Rut drog upp benen på stolen, slöt armarna runt knäna och kröp ihop i fosterställning, som om hon ville göra sig liten och ansvarslös. Sonen strök henne sakta över ryggen där han stod.
-Vem är i stånd att göra något sådant?
-Ah, jag kan tänka mig en och annan.
-Och polisen fick ingenting ur henne?
-Inte ett vettigt ord. Hon var alldeles förändrad. Elak på nåt sätt, så att det kröp efter ryggen.
-Försökte du prata med henne?
-Jag berättade om Eva.
-Vad sa hon då?
-"Där rök den oskulden". Det var nog det vettigaste hon yttrade medan jag var där, annars var det mesta obegripligt.
Jennys ord slog igenom slöjorna kring Eva, hon drog trött på ena mungipan och såg upp: Jag vill att pappa kommer hem.
-Hur var det med Hassan när du gick?
-Han låg fortfarande i koma.
-Skall jag åka dit?
-Han är kopplad till ledningar och sladdar och är alldeles borta. Jag har ett nummer vi kan ringa till, när som helst. Du har ingenting där att göra.
Sonen markerade att han hade tagit beslutet för hennes räkning genom att hugga vertikalt med handflatan i luften. Hon uppfattade gesten, kunde inte låta bli att tänka: hur länge orkar du ta befälet första gången, Lars, fem minuter, tio?
-Du har varit så duktig.
-Vad skall du göra nu då?
-Jag skall ringa till polisen och höra mig för.
Men Rut besparades detta samtal, i samma stund ringde dörrklockan och hon gick för att öppna. På utsidan stod Heikki i sällskap med en annan man, som lyfte på hatten och presenterade sig: Kommissarie Olsson. Får vi komma in ett ögonblick?
-Det är inte mycket jag kan bidra med, suckade Rut, men jag antar att det är bäst att få det undanstökat. Vi behöver dessutom hjälp med att leta reda på Harry, han är spårlöst försvunnen.
-Det är faktiskt därför vi är här, fru Jönsson. Herr Mäkinen hittade Harrys kläder prydligt hopvikta på en brygga för en halvtimme sen. Brandkåren har satt två båtar i sjön och draggar.
Ur Rut kom en jämmer som ingen hade hört från hennes sida förr, och hon ropade: Åh, dom har tagit min Harry! Barnen hörde jämmern och rusade till, lagom för att se henne fångas upp av kommissariens utsträckta armar.

När Rut vaknade upp var det första hon såg sonens blick. Den var naglad vid hennes ansikte, och rymde ett enda budskap: Res dig upp mamma, var stark och beslutsam, ta kommandot igen. Hårt tryckt intill sig höll han systern. Rut reste sig mödosamt, gick ut i badrummet och baddade ansiktet med kallt vatten, kammade sig, strök ögonbrynen jämna, gick tillbaka in i rummet. Heikki hade ett blåmärke över hakan och kinden, som om han hade varit i slagsmål, han noterade hennes blick men uthärdade den utan kommentar.
-Du är säker på att det var Harrys kläder, Heikki?
-Ja.
-Är det sjön där han fiskar?
-Ja.
-Och det där stället med husen. Hur har han kommit dit? Den andra bilen står väl i garaget. Det gör den Lars?
-Den stod i garaget när jag skulle ta cykeln i eftermiddags.
-Vi vet inte hur han kom dit. Vad hade han på sig när han gick imorse?
-Jag vet inte. Han brukar vara tyst som en mus när han är tidigt uppe, det var ingen som vaknade innan han gick. Men jag kan lätt ta reda på vad han bar genom att gå igenom hans kläder.
-Gör det, fru Jönsson. Det räcker om vi får en lista i morgon. Ni bad herr Mäkinen söka rätt på honom, strax före ett, fanns det nån särskild orsak till det?
-Ni har hört om knivskärningen?
-Ja.
-Harry och Heikki är nära vänner, jag tänkte att han var den mest lämpade.
-Ja, ja. Ni ringde inte hans syster?
-Jag fick inte tag på henne. Hon var väl ute.
-Herr Mäkinen talade med dvärgen, som håller till på gågatan, han som brukar kallas Hulken. Enligt honom passerade Harry och Jenny på gågatan klockan nio och fyrtiofem, han tog den här bilden då.
Kommissarien drog upp en polaroidbild ur fickan, den visade Harry och Jenny i vimlet, Jenny hade stuckit händerna i kappfickorna och glodde trumpet i gatan medan hon gick, Harry gestikulerade med ena handen och såg på henne samtidigt som han talade. Jenny verkade utvakad och sliten, det var tydligt att hon inte återvunnit krafterna efter det halva sammanbrottet.
-Är det säkert att den är tagen idag?
-Det finns en datering i underkanten.
-Dom måste ha haft nånting att diskutera kring bröllopet.
-Efter den tidpunkten finns det inga vittnen som har sett Harry. Sen hittas hans kläder på en brygga cirka fjorton kilometer från stans centrum, då är klockan arton. Det ger oss högst tio timmar att redogöra för. Ni har ingen som helst aning om var Harry kan ha hållit hus under den tiden?
-Området som sådant intresserar honom, stället där han hittades.
-Ja, det har jag klart för mig. Men tio timmar är lång tid, man hinner med en hel del på den tiden.
-Jo.
-I synnerhet som han var efterfrågad, efterhand från åtskilliga håll. Varför hade han inte personsökaren påkopplad?
-Låg den i kläderna?
-Ja. Den var avstängd.
Rut skakade på huvudet, strök en hårslinga åt sidan. Heikki satt tyst, iakttog henne hela tiden.
-Jag har en fråga till: Varför ältar Jenny en och samma sak hela tiden: Bilen är målad.
Rut såg upp. -Jag har visst stått långt från händelsernas centrum idag. Jag kan inte ge nåt svar på det heller.
Sonen bröt in. -Det kan jag. Den är lackerad, jag såg det när jag kom ut i garaget. Jenny måste ha vetat att pappa ville ha den målad men aldrig kom loss för att göra det. Hon har fixat det på nåt sätt utan att han visste om det. Kanske ville hon överraska honom för att han har ordnat så mycket med bröllopet.
-Nå, därmed var den frågan besvarad. En sista fråga: hur har Harry varit till humöret den sista tiden? Några tecken på depression, nedstämdhet?
-Han har varit uppåt, i farten. Det riktigt glödde om honom i söndags kväll.
-Bra, då avskriver vi den möjligheten, samma intryck har jag haft. Kommissarien reste sig. -Ingen har ringt medan vi har suttit här, det innebär att Harry är saknad och ingenting annat. Vi skall inte kasta in handduken. Nu efterlyser vi och inleder spaningar i större skala, det kommer att ge oss vittnen och nya uppgifter. Han kan ha råkat ut för en olycka, han kan ha blivit kidnappad och bortförd, han kan ha fallit offer för tillfällig sinnesförvirring. Vi vet ingenting. Det finns bara en sak som är riktig att göra: prioritera hoppet och lägga lock på alla andra känslor.
Rut nickade: Och hoppet måste gälla för Jenny och Hassan också, att Jenny blir frisk och Hassan kommer på benen igen.
-Där trevar vi också i mörker, det finns inga vittnen, ingen har sett misshandeln. Jag undrar om det finns något samband mellan den ena händelsen och den andra. Vad menade ni med orden "dom har tagit min Harry", fru Jönsson? Tänkte ni på nån särskild - gruppering?
-Nej. Nej. Jag menade inte nåt särskilt. Det är ord som bara halkar ur en i ett sånt läge. Jag tänkte överhuvud taget inte. Orden bara kom.
-Ni tänkte inte exempelvis på det anonyma samtalet häromkvällen?
-Inte direkt, men kanske undermedvetet. Den som ringde sitter väl fortfarande i arresten?
-Han gör inte det. Vi släppte honom i söndags, han fick trubbel med hjärtat. Dessutom har Kjell-Åke tagit på sig allt, vi hade inget skäl att hålla kvar fadern. Men vi får naturligtvis kolla upp honom igen. Nu skall jag åka tillbaka till sjön och syna terrängen kring bryggan. Vi får inte förlora någon tid. Det finns inga upplysningar, som inte har kommit fram, nånting som ni tycker jag borde veta innan jag går?
Rut suckade. -Det är nånting som inte stämmer, det är det enda jag kan säga. Harry skulle aldrig göra en sån här sak med vett och vilja, bara försvinna. Nånting måste ha hänt.
-Precis min åsikt, det är nånting som inte stämmer. Nu ger vi oss av. Men jag vill se den målade bilen först.
-Bilen? Javisst. Lars, kan du visa kommissarien.
-Följer ni med tillbaka, herr Mäkinen?
Heikki tvekade. -Om ni känner för det kan jag sova över här i natt. Det är alltid tryggare med en man i huset.
Rut stramade upp sig och sköt ut hakan: Ånej, det behövs inte. Du skall ha tack för allt du har gjort, Heikki, men vi litar på dörrlåsen.

Lars drog upp porten, tände ljuset, svepte ut med handen. Fläkten löpte för fullt, och det kändes mot pannan att en värmekälla var påslagen i utrymmet. Där stod den gamla fyrahundraförtifyran i nytt, skinande lacköverdrag, en aning mörkare än förut. Arbetet var perfekt utfört, de buktiga ytorna glänste som speglar. Bilen var som återfödd, färdig att än en gång lägga världen för sina hjul.
-Minsann, sa kommissarien, det var en förvandling. Äntligen blev det gjort. Det kommer att göra Harry glad.
Heikki gick fram, rörde försiktigt vid lackytan under en av stänkskärmarna. Han fångade pojkens blick: När såg du det första gången?
-Ah. Nån gång i eftermiddags.
-Efter att du hade besökt sjukhuset?
-Nej. Före. Det var när jag skulle ta cykeln.
-Jag tror att vi skall se till att komma vidare nu. Följer ni med, herr Mäkinen?
-Säg Heikki, för helvete.
-Då får du säga Kurt.
-Ja, Kurt, jag följer med.
Han såg en sista gång mot det upplysta huset, någon rörde sig i köket. Åh, tänkte han, vad hon är stark och kapabel. Hon liknar ingen annan, hon är fullständigt unik, och jag måste bara tänka på henne hela tiden.
Kommissarien följde hans blick. -Om jag skulle behöva ställa ett par frågor till Monika Bengtsson - kan du bereda vägen för mig? Hon lär vara rätt hetlevrad, och stark när hon drämmer till.
-Jag skall prata med henne, men jag tror inte hon har nåt att komma med.
-Var är hon inhyst just nu?
-Hon bor fortfarande hos mig. Harry ordnade lägenhet, men hon vägrar att maka på sig. Tro ingenting, för guds skull, de två senaste nätterna har jag inte sovit hemma.
Kommissarien vägde honom med blicken, nickade till sist som om han godtog denna försäkran. -De beryktade tunnorna har något med hela saken att göra, det är en känsla jag inte blir kvitt. Har det kommit fram något nytt i undersökningarna?
-Markundersökningen är inställd. Kontraorder från länsstyrelsen idag på morgonen, men det var kommunalrådet Jönsson som drog i tyglarna.
-Inställd? Nå, det var på tiden. Och din personliga uppfattning? Handlar det om ren och skär ryktesspridning?
-Min personliga uppfattning håller jag inne med tills vidare. Men jag lovar en sak: kommer jag på nånting skall du bli den förste som får veta.
-Skulle du kunna klämma dig in om polishuset imorgon? Jag har ett program, som jag skulle vilja demonstrera, det kunde kanske intressera dig.
-Brottsbekämpande programmet?
Kommissarien såg förtjust ut. -Du har hört talas om det?
-Harry nämnde det vid ett tillfälle.
-Jag tror att det är ett idealiskt läge för att dra in datorn lite mer deciderat i det polisiära arbetet. Hela händelseförloppet verkar ytterst komplicerat.

Allt var lugnt, Eva hade somnat i kökssoffan, Lars och Rut satt vid köksbordet med ett stearinljus mellan sig, ingen av dem yttrade ett ord. Plötsligt ringde dörrklockan igen. Rut kunde inte värja sig, hon rusade ut i tamburen och slet upp dörren. Utanför stod hustrun i ett av grannhusen och en av Evas kamrater. I första sekunden översköljdes hon av våldsam besvikelse. Hon ville att allt skulle bli som förr, exakt som förr, och det på sekunden.
-Vi hörde på lokalradion vad som hade hänt. Vi vill inte tränga oss på, men vi tänkte att vi måste göra nånting. Kvinnan räckte fram en blombukett och brast i gråt. Dottern höll fram en nybakad kaka, det ångade fortfarande om den. Genom tårarna uppfattade Rut att levande ljus hade tänts i fönstren i flera av grannvillorna.
-Kom in, utbrast hon. -Jag skulle kunna bjuda in hela världen, som jag känner det just nu. Det är som en översvämning och ett vulkanutbrott och en jordbävning, allt på samma dag. Kom in så sätter vi oss och bölar och äter upp kakan. Och kommer det fler på kalaset får vi baka en till.
-Vi kan ta spettekakan sen, sa Lars och knyckte med huvudet mot hyllan ovanför frysen. Där stod den: minareten ur uppslagsboken, sockenkyrkan efter lokal förebild.

40 kB, utlagt 11.9.03, senast korrigerat 27.11.08.