Flommenreservatet 2000 - 2001: Skärfläckans lidandehistoria, del 2.

Betesdjuren släpptes ut på Flommen förste maj 2000, fastän man hade pratat med djurhållaren, och de trampade under loppet av ett par dagar i början av maj sönder ungefär hälften av alla skärfläckekullar. Mycket trasiga ägg och övergivna kullar drar kråkfåglarna till sig; man såg under perioden 10 - 20 maj 2000 hur Skanörs kajor obekymrat vandrade omkring bland de ruvande vadarna och åt ägg, det ledde naturligtvis till en hel del sekundärpredation. (Kajan är inte så oskyldig som hon ser ut). Till slut övergav de flesta fläckorna området, samtidigt som en ny koloni upprättades på Måkläppen. Inne på Flommen gick på sin höjd 10 - 15 ungar fram till full befjädring, med omlagda kullar lades det säkert 400 ägg.
Efter ett sådant debacle kunde man vänta sig att fåglarna skulle sky lokalen i år (2001). Men icke så: den inledande läggningen var mer omfattande än året innan; de tre holmar som håller huvudhäckningen har/hade var och en fler bon än vid motsvarande tid 2000. Detta skall man inte dra för stora växlar på; mellan Vellinge och Skanör har jag hittills inte fångat en skärfläcka som ruvat under andra kalenderåret, alla fåglar som har lagt i april har varit 3k+. Om vi ser en äkta uppgång (och inte bara en omfördelning) beror den på ett lyckat häckningsutfall på någon lokal 1999 eller tidigare - det är kanske rentav 97 och 98:s lyckade häckningar som nu gör sig gällande i den häckande populationen. (Hur det är med 2k-fåglars deltagande i häckningen längre fram på säsongen vet jag inte.) Och ändå var/är häckningen försenad i år, på grund av kylan i april.
Så kom förste maj 2001, och kreaturen var prompt på plats i reservatet. Jag satte mig i närheten av Landgrens holme tre nätter under den förlidna veckan (6 - 13 maj) för att studera djurens uppförande, se vad de har för sig på nätterna. Korna är stirriga den första tiden efter att de släppts ut, det yttrar sig i plötsliga vansinnesgalopper, där de far runt periferin av hela det inhägnade området söder om hamnvägen. På flera ställen såg jag hur de dunsade in i staketen och rev fällen mot piggarna i taggtråden. När de kommer ned till det södra staketet vänder de och springer österut över den smala sjön, varvid de nästan undantagslöst tar vägen över den lilla holme som ligger där, och de ruvande fåglarna har i mörkret inte en chans att freda sig med avledande manövrer. På denna lilla holme trampades de flesta äggen 2000, men än så länge i år har den klarat sig undan med blotta förskräckelsen (13.5.01). Samtidigt hänger utfallet på en skör tråd; än har inga kullar kläckt, och de krossade ägg jag undersökt har inte varit långt gångna.
I stället har korna hunnit längst i sitt destruktiva verk norr om hamnvägen. Här fanns den 14.5.01 på morgonen ett flertal kalla, övergivna kullar, och minst två bon där ett eller flera ägg hade mosats av klövar. Detta kommer att fortsätta, eftersom äggen inte heller här var särskilt långt gångna.
Medan jag studerade korna norr om hamnvägen natten 13.5 - 14.5.01 hörde jag hur larmet gick på Landgrens holme (söder om vägen) ungefär vid tvåtiden på natten; vipor, rödbenor, skrattmåsar och skärfläckor gjorde intensiva attacker mot en markpredator. I mörkret tyckte jag mig se ett vit-svart-grått djur, som jag först trodde var en huskatt i låg ställning, men som måste ha varit en vild- eller tamiller, grävling var det inte. Jag gick över till holmen och lyste med ficklampa, eftersom jag i förväg visste var bona låg. Vartenda bo jag hittade var rövat. (Skärfläckan lägger bona i glesa kolonier; hittar en predator ett bo så har han snart hittat alla. Dessutom tror jag inte att predatorn lämnade holmen, den måste ha gått ned i en sorts gryt därute.)
Jag skall följa upp detta med rapporter om den fortsatta utvecklingen.

SLUTSATSEN AV DET HELA FÅR TILLS VIDARE BLI: KORNA PÅ FLOMMEN ÄR ETT HYSTERISKT MÖRDARGÄNG, SOM SVARAR FöR UPPSKATTNINGSVIS 50 % AV DE INLEDANDE ÄGGFÖRLUSTERNA. DET HANDLAR OM BETESDJUR SOM ÄGNAR SIG DÅLIGT FÖR SIN UPPGIFT PÅ DENNA KÄNSLIGA LOKAL. TRAMPNINGEN SKAPAR OREDA I KOLONIERNA OCH ANDRA PREDATORER FÖLJER EFTER I DESS SPÅR. DET FINNS INGEN SOM HELST "MANAGEMENT" I FLOMMENRESERVATET, ALLT GÅR VIND FÖR VÅG. DJURHÅLLARNA KÖR RULJANSEN ENLIGT SIN GAMLA SLENTRIAN, OCH NÄR EN SPECIALISERAD PREDATOR DYKER UPP FINNS DET INGEN BEREDSKAP FÖR ATT AVLÄGSNA DEN. JAG UPPREPAR, OCH MED STÖRRE SKÄRPA ÄN FÖRRA GÅNGEN: BETESDJUREN BÖR INTE SLÄPPAS UT PÅ FLOMMEN FÖRRÄN SKÄRFLÄCKAN HAR KLÄCKT, OCH MAN BORDE SKAPA EN JAKTGRUPP SOM HÖLL EFTER PREDATORERNA. SOM ETT FÖREDÖME KAN BOTTSANDRESERVATET I TYSKLAND NÄMNAS, DÄR HAR MAN EN EGEN JÄGARE, SOM STÄLLER UPP SÅ FORT EX. EN STENMÅRD BLIR BESVÄRLIG.

Ljunghusen, den 14 maj 2001 / Christer Persson