Skärfläckekolonin vid Skanörs hamn: hur den utnyttjar området och hur skyddet av den kan förbättras

Inledning: Lite om skärfläckan och Flommens historia i modern tid

Skärfläckan har häckat på Flommen i Skanör åtminstone sedan år 1927. Men arten är äldre som medlem av den svenska faunan; Linné noterade den under sina resor på Öland och Gotland 1741, och fanns den där måste den ha funnits också i Sydvästskåne vid samma tid. I början av 1800-talet gick skärfläckan starkt tillbaka i hela Västeuropa, från England var den borta under drygt ett sekel, mellan 1840 och 1940, innan den på nytt fick fotfäste på den engelska ostkusten (Essex och Norfolk). En förnyad beståndstillväxt i Nordsjöområdet under 1940-talet har tillskrivits det speciella "skydd" som en del avstängda och till och med minerade kustområden åtnjöt under och omedelbart efter krigsåren. Men rätt snart efter de första häckningsförsöken tog The Royal Society for the Protection of Birds arten under sina vingars skugga, och att brittiska öarna idag på nytt har häckande skärfläckor kan nästan helt skrivas på RSPB:s konto. Skärfläckan är alltså en "tacksam" art, den svarar prompt på relativt enkla skyddsåtgärder med inflyttning och populationstillväxt.
På "Skånska rekognosceringskartan" av år 1812 kan man studera den ursprungliga topografin hos Flommen: norrifrån kilar sig två vikar in i det flacka landet, en västlig, alldeles innanför kustreveln, och en östlig - det nuvarande "Bakdjupet" - längs med Knösen och fram till i höjd med Skanörs kyrka (fig.1; underlaget är den gamla topografiska kartan). Vattnet strömmade in utan hinder och nådde med fördröjning ända ned till fyren i Falsterbo. Detta tillstånd härskade tills hamnen uppfördes under åren 1879 - 81. Man valde då mellan två alternativ när det gällde att förbinda nybygget med samhället: det ena var en pålbro, det andra en vägbank. Vägbanksalternativet segrade, och det byggdes en sorts pålad kista över sankmarken; med detta ingrepp ströps tillförseln av salt/bräckt vatten till de södra delarna av Flommens vikar.
Den ursprungliga hamnen bestod också delvis av pålverk, som dåligt motstod havets angrepp, 1908 - 1909 förstärktes det ursprungliga bygget med hjälp av statsbidrag. Kort efteråt, 1913, etablerade sig en kufisk hyresgäst, "Baltiska cementfabriken", på en tomt i hamnen. (Det var året före Baltiska utställningen i Malmö, det "baltiska" var inne som formel för en säregen, borgerlig-rojalistisk tyskvänlighet. Den tyske kaisern besökte själv Falsterbohus i samma veva och kunde kolla att kusten var klar...) I själva verket var Baltiska cementfabriken en kuliss bakom vilken tyska intressen byggde fundament för kustartilleri, som var tänkt att behärska Öresund sedan halvön ockuperats, det hela upptäcktes när tyskarna smet från sina förehavanden efter första världskrigets slut. Fabriken in spe fick järnväg framdragen till dörren på en ny bank, som svängde ut från järnvägsstationen i Skanör, drog i nordvästlig riktning över den gamla viken från Bakdjupet och förenade sig med vägbanken ungefär där den gamla, västligare vikens östra kustlinje hade gått. Det finns alltså två spärrar för vattentransporten från norr: en vägbank och en (halv) f.d. järnvägsbank.

Fig. 1. Flommenområdet med gamla Skanör och hamnen. Kyrkan och borgruinen syns i högra kanten. Före hamnens tillkomst gick sjöfarten in i Höllviken och man vandrade upp till Skanör österifrån, på Bredeväg. Frågan är dock om inte erfarna skeppare i alla tider seglat in i Bakdjupet, som än idag är rätt djupt. Stigmarkeringen ovanför "Fotb.pl." anger järnvägsbanken från 1913. Det västligaste av Flommeninloppen har utplånats genom att strandreveln skyfflats österut av havet över en sträcka på en kilometer; av den gamla viken återstår bara en pöl närmast vägen. Knycken i strandlinjen alldeles vid vägbanken visar hur mycket havet har erövrat norr om hamnen på hundra år (ytterligare 5 - 10 meter har försvunnit sedan kartan ritades); förlusterna kan säkert skrivas på hamnbyggets konto.
Skärfläckeungarnas utvandringsvägar från Landgrens holme har markerats med fem grova pilar.

På 1950-talet häckade skärfläckan omkring "Slusan", ett insläpp till den västligaste viken ca 600 m söder om hamnen, och vidare bl.a. ute på Skanörs revlar. (Frågan är om Slusan är "naturlig"/ ursprunglig, eller om den har grävts som kompensation för hamnvägens avstängning, jag vet inte.) På andra delar av Flommen var störningarna vid denna tid rätt kraftiga, ängsmarken var inte inhägnad och människor + hundar sprang överallt. Alldeles söder om järnvägsbanken fanns en holme med en planterad träddunge ("Landgrens holme"; jag har lekt där som barn, i hägn av träden fanns ett utgrävt skyttenäste från andra världskriget), här bodde räven, och den höll nere häckningen i ett vidsträckt område på bägge sidor om hamnvägen. Rödbena och skärfläcka var områdets karaktärsarter vid denna tid, och bestånden var inte stora, några tjog par av vardera arten. Vassen hade inte vandrat in och sävbestånden täckte långt mindre ytor än idag.
1981 fick Flommen ställning som "naturreservat", men till att börja med var det "business as usual" i hela området. Någon gång i början av nittiotalet beslöt man dock att ta ett fastare grepp om den terräng, som fortfarande hyste vadarhäckning, och bl.a. försöka rensa bort en del av den tillförda vegetationen. Dungen på Landgrens holme föll för sågen, det skedde omkring 1993, ett område från den gamla stadsgränsen mellan Skanör och Falsterbo och fram till Skanörs kyrka inhägnades och försågs med tillräckliga mängder betande kreatur. I tiden sammanföll detta på ett lyckligt sätt med att rävskabben utrotade räven på Falsterbohalvön; kanalen mellan Höllviken och Ljunghusen har sedan stoppat återinvandringen, och fram till sommaren 1999 har Falsterbohalvön varit rävfri (se dock nedan!). Vipa och större strandpipare reagerade genast positivt på betningen och ökade i antal, samtidigt som skärfläckan efter ett par prövoår upprättade en stor koloni på just Landgrens holme. (I redogörelser för reservatets utveckling i SkOF:s tidskrift Anser kan man utläsa att häckning ägde rum på holmen 1994, och att korna var framme och trampade sönder ett tjog bon redan 1995). Men skärfläckorna har inte gett tappt, och under senare delen av 90-talet (i vart fall 1997 och 1998) har kolonin varit extremt framgångsrik, en framgång som i sin tur rätt säkert också ligger bakom efterföljande uppgångar för arten på Skanörs Ljung och Vellinge ängar. Det är om Skanörskolonin, dess väl och ve, som denna artikel fortsättningsvis skall handla.

Skärfläckan - inte riktigt händig i alla lägen

Skärfläckan är mycket inriktad på "display", den demonstrerar sina svart-vita teckningar och påkallar högljutt en predators uppmärksamhet. Fågelns primära strategi går ut på att dra till sig uppmärksamheten och locka bort hot från ägg eller ungar. Men när det riktigt bränner till är den inte så effektiv i boförsvaret som exempelvis vipa eller småtärna, och när en rövare väl har fått korn på skärfläckornas ägg kan den ta allt på en natt. Till detta kommer att de små, nykläckta ungarna är synnerligen temperaturkänsliga, de måste värmas oavbrutet för att inte tackla av. En skärfläckekoloni håller sig sällan till ett bestämt område (en ö, en revel) mer än tre, fyra år, sedan har de lokala predatorerna lärt sig dess mönster, och den tvingas helt enkelt maka på sig. Falsterbohalvöns + Foteviksområdets skärfläckor har hankat sig fram på det sättet årtionde efter årtionde; med korta och långa rockader mellan det dussintal möjliga häckplatser som står till förfogande. Ibland lyckas häckningen över förväntan, ofta ändar den i katastrof. Viktigt när man inventerar och taxerar är att man inte stirrar sig blind på den enskilda lokalen och dess häckningsframgång, utan alltid mäter över ett större område. I Sydvästskåne fungerar kolonierna på Måkläppen, Flommen, Skanörs Ljung och i Fotevikenområdet som kommunicerande kärl.
Samtidigt skall man akta sig för att överdriva vadarnas (eller bara skärfläckans) känslighet och utsatthet. Äggen kan bli vattendränkta och spridda omkring, inrullade i boet på nytt - och kläcker ändå! De vuxna fåglarna är starka och uthålliga ruvare; frost och långvariga regn under sena april och början av maj påverkar knappt kläckningsresultatet. Och så fort ungen är tio dagar gammal är den robust och stark, springer utan att förtröttas, simmar kilometervis för att undgå förföljare, kan dyka långa sträckor. Det verkar också vara lättare för skärfläckan än för ex. vipan att lägga ersättningskull(-kullar), förmodligen för att den är vattenbaserad i födosöket, medan vipan kan bromsas i sina omläggningsambitioner av sommartorka. Denna beredskap behålls många år ända fram till 15 juli, så att vi kan ha nykläckta ungar i Foteviken eller på Skanörs Ljung (och också på Flommen har det inträffat) ännu i början av augusti. Här kan ligga ett skäl till att skärfläckan förhåller sig en smula mer lättfärdigt till äggkullen än andra arter, hennes maxim kan sammanfattas: "förlorar jag en står mig en eller tvenne kullar åter".
På Landgrens holme har mer än 250 skärfläckor samlats i tidiga april under de senaste åren, dvs minst 125 möjliga häckande par. Men alla dessa fåglar häckar inte där, en del går säkert vidare till Skanörs Ljung och Vellinge ängar. Det verkar som om lokalen kan "bära" 75 - 100 bon, sen är det stopp. En så respektingivande koloni skyddar sig bra mot kråkor och trutar, och de stora äggförlusterna kommer inte till stånd genom fågelpredation utan genom de betande kornas trampning. Vattendjupet på holmens nordsida är nästan en meter, men i öster och söder bara ett par decimeter och från dessa håll vandrar korna - som efterhand har utvecklats till riktiga vattenbufflar - obehindrat över, ofta ett par gånger om dagen. Detta är bedrövande att se: fåglarnas intensiva men tämligen fruktlösa avledande beteenden, kornas närmast mekaniska marsch, som inte väjer för någonting. (Jag besöker området ungefär en gång i veckan under sena april/tidiga maj, och har alltså inga heltäckande uppgifter över dessa förluster. Så mycket kan dock sägas som att mer än hundra ägg - de flesta nästan kläckfärdiga - strök med 1999.)

Fig. 2. Skärfläckan "flaggar" maximalt med sina svart-vita kontrastteckningar genom att segla styvt som en papperssvala med vingarna V-ställda över horisontalplanet och benen framsträckta eller pekande ut åt sidorna. Vingspetsarna kan också slås samman ovanför kroppen, vingslagen sker då stelt, i ultrarapid, som när ett påfågelsöga visar sin ögonfläck. Om det blåser driver fågeln med vinden och kantrar på ett karakteristiskt sätt. I nästa steg kan hon landa och spela skadad, samtidigt som hon gnyr och ojar sig med en stämma som nästan ligger i det mänskliga registret. I maj 1999 trampade korna sönder ett tresiffrigt antal ägg för fläckorna vid Landgrens holme i Skanör. Betande djur behövs naturligtvis på Flommen, men deras rörelsefrihet bör begränsas så länge fåglarna ruvar.

Omläggningarna tenderar att lämna holmen, ofta placeras de i stället i området norr om hamnvägen, en del ända uppe vid Bakdjupets mynning. Denna omläggning och kringflyttning gör det svårt att uppskatta det häckande beståndets storlek; ett år när sjuttiofem par skärfläckor kläcker vid Skanörs hamn kan det ha lagts hundrafemtio kullar. Men det är inte bara äggförlusterna som leder till att fåglarna flyttar på sig, utan familjerna vandrar också bort från Landgrens holme, mot sydväst och Slusan, men framför allt mot norr och Bakdjupets mynning. Frågan är vad som betingar denna utvandring, om det i första hand rör sig om en sorts "spacing" för att minska predationen och utnyttja hela områdets potential, eller om fåglarna söker upp ett specifikt näringsdjur, som förekommer talrikare i det bräckta eller halvsalta vattnet.
Att det är viktigt för skärfläckorna att komma bort från häckningsholmen framgår av ungarnas ålder vid utvandringen och den intensitet med vilken föräldrarna driver på dem. De flesta familjerna går som tidigare sagts norrut, och de måste då passera vägbanken. Ungarna är vid dessa tillfällen undantagslöst extremt små, oviga och inställda på att en gång i minuten värma sig i föräldrarnas bukdun. Det är kanske därför som passagen ofta sker vid middagstid, när det blivit varmt i luften. Redan vid järnvägsbanken är det tvärstopp, kanten åt söder är rena stupet för dem, och bara att komma upp för den kan ta oändlig tid. Sedan gäller det att komma rätt, komma ut på vägen, över den och ner i den relativa tryggheten på andra sidan. Så fort en cyklist passerar på den gamla banvallen, så fort en bil kommer på hamnvägen, går föräldrarna till väders och ungarna trycker där de befinner sig för stunden, om det så råkar vara mitt på vägbanan. (Om igen noterar man skärfläckans bristande händighet; en större strandpipare skulle ögonblickligen ha varit framme och jagat ungen vidare med en "lusing"). Förlusterna under denna passage kan bli oerhörda - ofta handlar det om att nån unge kommer på efterkälken och lämnas åt sitt öde - och man borde göra något för att minska dem, eftersom det handlar om en genom mänskliga ingrepp förorsakad och regisserad tvångssituation.
Litet längre fram i tiden, när ungarna är halvstora och utspridda över alla tillgängliga pölar, beror förlusterna nästan uteslutande på "normal" predation. 1997 och 1998 satt ett par - antagligen överåriga och icke-häckande - gråtrutar på taken i Skanör och spanade ut mot Flommen; när en skärfläckekull kom ut på klarvatten kunde det hända att de gav sig av i en flack dykning för att försöka snappa åt sig en unge. Såna här specialister är kända också från Malmö hamn, och jag har sett en gammal trut härja på liknande sätt i småtärnekolonin i Trelleborg. Numerärt betyder det hela inte så mycket, efterhand blir de gamla fåglarna mycket vaksamma och slår alarm så fort en trut visar sig. Värre är det med de små mårddjuren: mink, vildiller och hermelin som delvis är etablerade i reservaten och delvis vandrar in i dem när badturismen gör hela strandzonen outhärdlig för både folk och fä från sena maj. Denna predation går i vågor, beror av rovdjurspopulationernas storlek; 1999 var det uppenbart att minken var närvarande i reservatet åtminstone från tidiga juni, och den tog - som minken brukar - allt den kom över. Om minken etablerar sig kring Landgrens holme är det kört, då kommer år 2000 att bli sista häckningsåret på ett tag för skärfläckan i området. (Det stora mårddjuret grävling syntes också ute på Landgrens holme våren 99, och till detta bör läggas att en räv finns på halvön från hösten 99 (J.-Å. Hillarp) - därmed är paletten komplett!)

Förslag till förbätttrat skydd på Flommen

1. Topografin. Vägbanken är ett brutalt ingrepp i Flommens uppbyggnad och hydrologiska förutsättning: det inflödande saltvattnet. (Den är dessutom en slaktbänk för paddorna i maj; de klättrar upp på vägbanan under varma nätter och mosas i hundratal). Fram till vägbanken fungerar systemet, omedelbart söder om den finns ett halvkilometerbrett ingenmansland, och sedan följer den totaldestruktion som heter Flommens golfbana. Man borde göra ett kompenserande ingrepp så att vattenväxlingen fungerade åtminstone kring Landgrens holme, och ingreppet kunde bestå i att man tog bort den icke-funktionella banvallen och lade en kulvert i vägbanken så att man fick åtminstone någon vattenväxling. Samtidigt fick vassdammen väster om fotbollsplanen naturligtvis restaureras en smula och förbindas med det övriga området.
Detta förslag kommer att stöta på patrull, banvallen är en etablerad transportväg till hamnen. I längden tror jag dock att man skall kunna få bort den, det krävs att naturvårdande verk och föreningar engagerar sig och att staten spenderar. Bredda vägbanken en meter på södra sidan och lägg en cykelbana där, fyll ut med materialet från järnvägsbanken! En sak bör under alla omständigheter vara möjlig att få till stånd: en ramp för de vandrande skärfläckorna på den gamla järnvägsbankens södra kant, vid den punkt där den möter vägbanken. Det framstår som en uppgift, som kommunen bör kunna ro iland med på egen hand; ingen motsätter sig en ramp, och den kan rentav ge en smula goodwill. Man kunde sätta en skylt där: Övergångsställe för skärfläckor, 15/5 - 1/6, en miljömedveten utveckling av det gamla gåsaövergångsstället inne på Mellangatan...

2. Betningen. Betningen behövs överallt, också på Flommen, men inte varje timme av sommarsäsongen! I första hand styr tankarna naturligtvis i riktning mot ett flyttbart elektriskt staket runt Landgrens holme, ett temporärt hägn som är i funktion från första dagen korna är ute och fram till, säg, 1 eller 15 juni, sen kan det tas bort. Men är det inte enklare att ta trampförlusterna i området norr om vägbanken och skona Landgrens holme från betning fram till dess hela skärfläckekolonin har kläckt? Jag tror att det vore den bästa lösningen. Finns det något hinder för ett sådant arrangemang? (När allt kommer omkring är frågan kanske: håller korna predatorer borta genom sin närvaro, så att man närmast har ett val mellan pest och kolera? Om kornas rörelsefrihet begränsas i maj/juni är det viktigt att man följer utvecklingen noga och försäkrar sig om att förändringen blir till det bättre.)

3. Predationen. Man måste se upp med predationen och hela tiden registrera predatorer som verkar specialisera sig på områdets fågelfauna. Det fanns mink i Skanörs hamn under senvåren och försommaren, och i september 99 härjar en hel kull ute på spetsen av Skanörs revlar. Det här är en sak för jägarna; det borde upprättas ett forum så att man kunde få gjort punktinsatser mot ägg- och ungrövare. Jag vill på intet sätt plädera för ett utrotningskrig mot predatorer, de kontrollerar ju delvis varandra, men överåriga gråtrutar bör kunna plockas bort, och minken kan inte tolereras runt Landgrens holme under häckningstid. Flommenreservatet borde ha sin egen "jägare" (eller ett jägarkollektiv) som kunde gå tillhanda i sådana fall. Här kan jag inte se några svårigheter, de lokala jägarna bör vara angelägna om att få ett sådant här samarbete till stånd, inte minst för att ex. gräsandskullarna på Flommen är ett annat av minkens föredragna byten.

Ljunghusen den 25 september 1999 / Christer Persson. Uppgifterna om Skanörs hamn är hämtade ur Lars Dufbergs "Skanör och Falsterbo efter sillatiden", Jan Åke och Birgitta Hillarp bläddrade i papper och gav mig approximativt riktiga årtal för Flommenreservatets tillkomst.