Ups and downs i reservaten - om utvecklingen under 90-talet i naturreservatet Bottsand vid Kielbuktens mynning och några slutsatser man kan dra av den för svensk räkning

Fig. 1. Det gamla hanseatiska området sammanfaller ganska väl med bl.a. skärfläckans och kentska tärnans utbredningar i Nordsjön och Östersjöområdet.

Bottsand - klockan som stannade 1971

Bottsand är beläget vid östra sidan av Kielbuktens mynning (fig. 2) på ungefär 10.30 ostlig bredd; det ligger alltså väster om Darß-tröskeln och rätt nära de danska Bälten (se artikeln om Öresund), havet har därför högre salthalt (16-17 promille) och ett större näringsutbud än ex. södra Öresund. Ström- och vågtrycket i samband med höst- och vinterstormar har här skapat en sydriktad revel, en Nehrung, som sedan 1940 har tillväxt med ca 500 meter och som ungefär vart tionde år på insidan försetts med en extra "hulling", en Nehrungshaken (se fig. 3). Samma landbildningsprocess kan iakttas bl.a. i sydöständen av Måkläppen, där det finns tre liknande "Nehrungen", alla med hakar. (Och den långa armen på västsidan, som växt ihop med Nabben, måste också betraktas som en Nehrung). Innanför reveln löper en vall, en Deich, som skall skydda jordbruksmarken mot översvämningar, den är färdigställd 1882 och beslutet om den togs antagligen - precis som när det gäller vallen på södra Lolland - efter den förödande översvämningen 1872.

Fig. 2. Bottsand ligger vid Kielbuktens mynning i Östersjöns sydvästhörn.

1939 avsattes Bottsand som Naturschutzgebiet, årtalet är signifikant, naturskyddet surfade den gången på Blut und Boden-vågen. (Jag noterade helt nyligen att också en tysk ringmärkarlicens är utfärdad enligt ett lagrum från trettiotalet. Det är svårt att jämka mellan alla viljor i en "förbunds"-republik av delstater, och remissarbetet går ibland ohyggligt långsamt, därav denna specifikt tyska time-lag som står i skarp kontrast till svensk centralism och effektivitet på lagstiftningsområdet). Men skyddsstatusen hjälpte inte i det ekonomiska undrets Tyskland; på 70-talet stoppade revelns tillväxt med hjälp av en tvärställd Mole, en hamnpir, och därinnanför byggdes en småbåtshamn (se fig. 3). Därmed stannade klockan för Bottsands del, idag ligger reveln där som ett "snapshot" av sitt utvecklingstillstånd av år 1971. Den naturliga landbildningen ströps, som påbröd kom en parkeringsplats och ett campingcentrum vid reservatets nordände. Man kan tala om ett typiskt Stora Sjöfallet-övergrepp, fast i mindre skala; hela området pressas idag av den tumskruv som så behändigt applicerades på det under dessa olycksår.

I Schleswig-Holstein finns det idag ca 170 naturreservat, de omfattar ca 3 % av delstatens yta. 125 av dem administreras av ideellt arbetande naturskyddsföreningar, som får mellan 50 och 75 % av sina kostnader täckta av delstaten. Resten får de skjuta till själva via medlemsavgifter, gåvor och fondmedel. Ett reservat har alltid en Referent eller en ehrenamtlicher Betreuer, en oavlönad, i de flesta fall akademiskt skolad tillsyningsman, som skall föra naturskyddets talan. Detta är en typiskt tysk institution. Samtidigt har man länge sneglat åt andra håll - exempelvis åt ranger-systemet i de amerikanska nationalparkerna - och på liknande sätt har man i de nyupprättade tyska "nationalparkerna" (Niedersachsen, Schleswig-Holstein och Mecklenburg) som ett komplement infört hauptämtliche Betreuer, fast anställda övervakare och guider, som är knutna till speciella informationscentra. Slutligen finns ett antal s.k. Zivildienstler, personer som fått vapenfri tjänst, insatta i reservatsövervakningen.

Fig. 3. Reservatet Bottsand ligger inklämt mellan en campingplats och en marina. På insidan, mot der Bodden, syns de "hakar" som nämns i texten.

Bottsand är relativt litet, det omfattar inte mer än 92 hektar. En fjärdedel av denna yta faller på die Nehrung, ca tre fjärdedelar på strandhavet och den innanförliggande viken, der Bodden. Det råder beträdnadsförbud året runt, och man får inte segla, dyka eller bada i vattenområdet (men nudisterna har tilldelats en enklav på stranden som salt i såren på naturskyddet). På landtungan finns en liten stuga från vilket häckningen övervakas dygnet runt mellan april och augusti. Mer om reservatet kan inhämtas på den tyska naturskyddsföreningen NABUs hemsida: home.t-online.de/home/NABU.SH. Som referent för området verkar sedan 1965 Henning Behmann, sin yrkesverksamhet har han i "Wanderndes Museum" med bas i Kiel, en motsvarighet till Sveriges "Riksutställningar". För svenska ringmärkare - speciellt för Ottenby - har han under senare år profilerat sig genom sina rikt avkastande vadarmärkningar vid Bottsand, men han har också under en följd av år märkt områdets häckande fåglar, och det är detta arbete som vi skall anknyta till här.

En av de föreningar som administrerar reservat i Nordtyskland är "Verein Jordsand". Den grundades 1907 i Hamburg för att skydda (den i dag danska) ön Hallig Jordsand, och föreningen äger helt Hallig Norderoog utanför Pellworm i Nordfriesland. Föreningen utger tidskriften "Seevögel" (fig. 4), i ett "Sonderheft" av denna (Band 19, 1998, adressen är: Haus der Natur, Bornkampsweg 35, D-22926 Ahrensburg/Wulfsdorf) redovisas resultaten av ett första tyskt "See- und Küstenvogelkolloquium" som avhölls i Wilhelmshaven 2 - 3 november 1996. Numret rymmer både vin och vatten, men där finns i vart fall ett halvdussin lödiga, genomarbetade bidrag, och till dem hör Henning Behmanns redogörelse för trettiotvå års studier av småtärnans häckning vid Bottsand [Zur Situation der Zwergseeschwalbe (Sterna albifrons) an der schleswig-holsteinischen Ostseeküste unter besonderer Berücksichtigung des NSG Bottsand (Kieler Außernförde). Seevögel 19, Sonderheft: 65-70]. Det är resultaten av den uppsatsen som skall refereras här.

Under Behmanns första tio studieår vid Bottsand (1965-74) var ungförlusterna på grund av predation från räv, stenmård, hermelin, vildiller, gråtrut och kråka bedrövande höga; de i snitt 29.5 häckande småtärneparen (en tredjedel av Schleswig-Holsteins Östersjöpopulation) kläckte i medeltal 0.9 ungar/par, medan större strandpiparen - i snitt 21 par/år - kläckte i medeltal 1.4 ungar/par. Man får ju dessutom räkna med att minst hälften av de kläckta ungarna i sin tur blev tagna av predatorer. 1975 anställde man därför en jägare med uppgift att hålla efter predatorerna, dock utan synliga följder när det gällde häckningsframgången. Efter ytterligare en serie av magra år installerade man slutligen ett strömförande staket runt hela häckningsområdet 1981, och nu steg siffrorna äntligen: mellan 1981 och 1994 kläckte i snitt 26.4 häckande småtärnepar 1.9 ungar/par och 28 större strandpiparpar i snitt 3.8 ungar/par!

Fig. 4. Föreningen Jordsands tidskrift, Seevögel. Den sorgliga populationsutvecklingen för svartbenta strandpiparen i Niedersachsen framgår av diagrammet nere till höger.

Detta var ju gott och väl, och populationerna ökade dessutom som ett bevis för att de kläckta ungarna också nådde vuxen ålder. Men 1995 var den förste jägarens dagar räknade och man stod där utan ersättare, dessutom hade rovdjuren efterhand vant sig vid det elektriska stängslet. Av 35 småtärnepar kläckte bara tre detta år, och endast 1 (en) unge blev flygg. 1996 var det ännu värre: från 37 småtärne-, 8 fisktärne-, 104 större strandpipar- och 35 strandskatekullar nådde inte en enda unge flygg ålder Där drar artikeln streck, men genom brevväxling med Behmann känner jag den fortsatta utvecklingen: 1997 kom två större strandpiparungar och möjligen 1 strandskateunge på vingarna och 1998 var lika katastrofalt, 20 strandskate- och 26 småtärnekullar gav 0 flygga ungar, minst 48 större strandpiparkullar högst tio flygga ungar. Man kan alltså sammanfatta: mellan 1995 och 1998, fyra år i rad, har häckningen vid Bottsand varit praktiskt taget resultatlös. Det är ett förskräckande memento och man måste fråga sig vad det är för faktorer, som fört till detta sammanbrott. Med tanke på Polens och Baltikums sociala och ekonomiska eftersläpning i förhållande till Tyskland finns det stor risk att samma händelseförlopp kommer att upprepas också här; vi kan inte göra mycket för att förhindra det, men en förstärkt organisering av naturskyddet över gränserna skulle leda till att naturskyddaren som lobbyist fick större tyngd, mer makt bakom orden.

För det första handlar det naturligtvis om sommarens badturism, som varken skonar folk eller fä. Reservaten vid Schleswig-Holsteins östersjökust är klämda mellan badstränderna, och det finns inga buffrande zoner, dessutom propageras turismens olika former med basun i alla massmedia. En medveten människa vänder ryggen åt detta kaos och stannar hemma i koloniträdgården - men flertalet lockas tyvärr av hudcancern och det kolibemängda vattnet! Vidare är det viktigt att inse att predatorerna tränger fram i kölvattnet på detta småborgerliga vandaltåg; det erbjuds lä och boplatser under badhytter och sommarstugor på torparfot, och allt avfall som hör sommarlivet till föder inte minst rävar och kråkor. Till det kommer slutligen att man i Tyskland har "immuniserat" räven mot rabies (japp!), med stor framgång, och att denna populationsreglerande faktor alltså fallit bort. I en annan artikel i "Seevögel" (Küstenvogelschutz in Mecklenburg-Vorpommern heute - Organisation, Probleme und Konzepte, Seevögel 19, Sonderheft: 31 - 40) konstaterar Ulrich Köppen att rävpopulationen på halvön Wittow på Rügen ställvis når en täthet på 10 individer/100 ha, och att sådana tätheter konstateras inom allt större områden. I ett 4.300 ha stort undersökningsområde norr om Greifswald hittade man 21 aktiva lyor och under en femtonmånaderskampanj åren 95 - 96 sköts 151 rävar inom området. Köppen konstaterar också att strandfåglar inte kunnat etablera sig i den gamla, minerade gränszonen mellan Västtyskland och DDR; här härskade räven och gör så än idag. Det kan slutligen noteras, att Köppen räknar in såväl mårdhund som tvättbjörn bland de arter, som är ansvariga för det ökade predationstrycket på de tyska kusthäckande fågelarterna.

Men när Henning Behmann hösten 1994 ansökte hos myndigheterna om att det skulle tillsättas en ny jägare vid Bottsand visade det sig, att en ny delstatslag av år 1987 inte förutsåg rovdjursbekämpning i reservaten. Det dröjde till november 1996 innan lagstiftningen tillmötesgick behoven på denna punkt, och först på våren 97, efter två och ett halvt års kamp mot myndigheterna, tillsattes en ny jägare. Det är alltså utan tvekan så att demografiska och sociala förändringar ligger bakom det ökande trycket mot de kusthäckande fågelarterna i Östersjöområdet - men de fyra åren med nollresultat vid Bottsand måste också skrivas på de tyska myndigheternas stelbenthet.

Mot slutet av uppsatsen anför Behmann ett exempel på en positiv utveckling för småtärnans del. Lübeckbukten har under senare år karakteriserats som "praktiskt taget fågelfritt avsnitt" i faunorna, men under 70- och 80-talen fanns där i alla fall några häckande småtärnepar på en nudiststrand vid Lensterstrand utanför Grömitz. Äggen trampades sönder av människor eller togs av räven, det kom sällan så långt som till flygga ungar. Här satte man upp ett elektriskt staket 1987, det hjälpte inte mot räven, därför inhägnade man 1995 ett 30 x 70 m stort område med 1 meter högt kycklingnät. Och si, det hjälpte! Från de 6 par man haft sen 1986 växte kolonin 1996 till 35 par (den största kolonin i Schleswig-Holstein), häckningsframgången har varit imponerande och märkta ungfåglar återvänder i stort tal. Tyskar som jag pratat med är inte förtjusta i detta exempel, de tycker att natur skall vara natur och skäms lite för sitt lands misshushållning med stränderna. Men ser det annorlunda ut på andra håll? Fisktärnan har i åtskilliga årtionden häckat på konstgjorda öar i den hårdexploaterade Neuenburgsjön i Schweiz och i England har man under senare år lyckats få in fisktärnan på plattformar. Maten finns ju hela tiden i havet, vårt problem är att stränderna under häckningstiden är ockuperade av hunner och vandaler. Spelar det nån roll var och hur tärnorna häckar? Det kan jag inte hålla med om.

I det sammanhanget kommer jag att tänka på "Sumpen" i Trelleborg, som ju ett tag på 80-talet hyste lika mycket småtärnor som de tre största kolonierna på tyska sidan idag. Det var ett mycket fint område, men predationen var för hög, och man gjorde ingenting åt den sidan av saken. Råttor, minkar och gråtrutar borde ha hållits efter och vi borde ha märkt upp fåglarna så att vi hade haft siffror på deras häckningsframgång. Idag spelar det ingen roll, vegetationen har vuxit sig för hög och det häckar numera bara parkankor och knölsvanar i området. (Jag kan mycket väl tänka mig att en del av Trelleborgs småtärnor flyttade över till Lensterstrand.) Men Sumpen skulle kunna restaureras och hysa småtärnor på nytt. Det räcker med att köra över området med schaktmaskin på vintern så att man bryter upp rotfilten och stäcker perennerna en smula, så kommer vadare och tärnor tillbaka. De senaste årens utveckling illustrerar en sak som man måste hålla öga på i alla reservat: växtföljden. Om man inte håller vegetationen på flacka, fågelgödslade ytor nere blir den grövre och grövre och till sist är området inte längre attraktivt för de häckande fåglarna. Ett program för återställande av Sumpen kunde se ut så här:

• Schaktningsarbeten i december-januari.
• Kontroll av predatorerna med hjälp av stadens jägare, eventuellt inhägnad av småtärnornas häckningsyta med kycklingnät.
• Märkning av vuxna fåglar på bona och av alla ungar så att man får data på häckningsframgången och kan avpassa sina åtgärder därefter.

Vilka ytterligare slutsatser kan vi dra för Skånes del?

Tanken halkade automatiskt över till skånska lokaler och förhållanden, trots att avstampet skedde i Tyskland. Utvecklingen på andra sidan sidan angår oss, berör oss, och det vi i vår tur kan göra på hemmaplan är till gagn också för tyskarna. Jag skall därför dra ut ytterligare ett par trådar mellan det tyska exemplet och förhållanden i Sydskåne.
Övervakningen, den mänsklig närvaron i de skånska kustreservaten är alltid sporadisk, ofta starkt individbunden, märks inte mycket, här skiljer vi oss påtagligt från tyskarna. Naturvårdsverk och länsstyrelse förväntas sköta ruljansen, Skogsvårdsstyrelsen röjer och sätter upp staket, sen löper det hela med hjälp av medborgarnas allmänna disciplin och kanske lite laissez-faire. Höjdpunkter av aktivitet uppnås när en person som Paul-Eric Jönsson lägger ned själ och hjärta på att hålla kvar den svartbenta strandpiparen som svensk häckfågel, det sätts upp ett elektriskt stängsel på Ängsnäset och Falsterbonäsets naturskyddsförening gör åtminstone ansatser till permanent övervakning av området. Men så fort individerna drar sig tillbaka, av karriärmässiga grunder, eller för att de tröttnar på alltihop, uppstår ett vacuum. I sådana situationer riskerar vi att förlora mycket; om man inte noga följer en lokal eller en speciell art kommer reaktionen på en negativ utveckling ofta för sent, när den är fullbordad. Det finns alltså alla skäl i världen att försöka gå händelserna i förväg och spekulera en smula över var de sydskånska reservaten har sina svagheter, sina angreppspunkter.

• Predationen. Rävskabben utrotade räven på Falsterbohalvön, detta har varit vår smala lycka under de senaste åren (djuren kommer inte över Falsterbokanalen förrän det blir isvinter på nytt). I synnerhet har skärfläckan på Flommen gynnats av rävens frånvaro. Men andra predatorer har fått ett uppsving i stället: skogsmården gör sig bred, minken finns överallt, och gråtruten har utvecklat mönster för att tränga igenom skärfläckans "spärreld" på Flommen, och den tar redan en märkbar tull på kolonin där. (Trutarna sitter på taken i Skanör och spanar, ibland i timmar, för att plötsligt slå till när en unge syns på klarvattenytorna.) En jägare som i samråd med naturskyddare höll efter de värsta specialisterna skulle ytterligare förbättra häckningsutfallet för den redan idag mycket framgångsrika häckningen kring Skanörs hamn. Generellt saknar man en sorts "monitoring" av häckningsframgången, som gör att vi inte blir tagna på sängen om någon ny predator skulle "blomma upp" och göra sig bred. Det räcker inte att räkna äggkullar, exemplet Bottsand demonstrerar detta med all önskvärd tydlighet.
  
• Anflygningstiden för fågelpredatorer är viktig. Jag visade Vellinge ängar för Henning Behmann i april 1999 och han imponerades av ängens vidd; en kråka eller en brun kärrhök har en anflygningstid på femton - tjugo sekunder, och fågelföräldrarna hinner för det mesta få ner ungarna innan predatorn är framme. Detta är "pluset" för Vellinge ängar: den stora ytan. Så är det inte vid Bottsand; en kråka eller en gråtrut kan flyga in tämligen osedd och det är ofta bara en fråga om sekunder innan den är över ungarna. Här har vi i sin tur den stora nackdelen med Dalköpinge och Ängsnäset; vid Dalköpinge är kråkans (här finns dessutom en annan viktig äggpredator: råkan) anflygningstid en sekund eller två, och också vid Ängsnäset är anflygningstiden kort, predatorerna utnyttjar "knycken" vid Litorinavallen. Lokalen är exempelvis föredraget jaktområde för sparvhökhonorna i Ljungskogen, och de flyger alltid därifrån med byte: en lärka, en snäppa, en stare. Idag har man tagit bort det elektriska staket, som man ett tag laborerade med därute (för att skydda den svartbente) och jag tycker det är riktigt, lokalen är för inklämd och Ljunghusens golfbana ligger för nära, tillhandahåller för mycket skärmande träd. Ängsnäset duger som häckningslokal för skärfläcka, rödbena och vipa när det inte finns räv på Ljungen, annars producerar området ingenting. På Dalköpinge ängar är predationen av samma skäl alltid katastrofal, området fungerar i första hand som ett botaniskt reservat. Ett reservat får inte klämmas mellan sköldarna, det måste omges av en buffertzon, det är en annan lärdom av Bottsand, och vi får den bekräftad både vid Dalköpinge och vid Ängsnäset.
  
• Byalagets förvaltning av Vellinge ängar ett problem. Mitt på Vellinge ängar, rakt framför den vikingatida Foteviksspärren, finns en planterad träddunge (lövträd - inte gran som jag skrev först). Jag misstänker att den härrör från andra världskriget och att den helt enkelt hade till uppgift att maskera ett skyttenäste framför den enda möjliga landstigningsplatsen i området. Här bygger kråkan bo varje år och här har den sin främsta bas när den plundrar bon på ängarna. Från skilda håll har man försökt få dungen borttagen, men byalaget (som står för ängarnas skötsel) vill inte gå med på det av sentimentala skäl. När man tänker på hur oerhört positivt det var för häckningen på Flommen att dungen vid Landgrens holme försvann kan man inte annat än beklaga att denna fråga inte kan lösas på ett positivt sätt också på Vellinge ängar.
  Överhuvud taget är "regimen" på Vellinge ängar (och i Foteviken som helhet) på väg att förslappas. Vallningen av hundar på ängens övre, östra halva har tilltagit, och så fort hundägarna inte känner sig iakttagna åker kopplen ned i fickorna. Detta har pressat bort i synnerhet viphäckningen från denna del av ängen och gjort att vipornas förstakullar drabbas av översvämningar mer än förr. Jag har också en känsla av att det finns för mycket hästar bland betesdjuren, de trampar för hårt under häckningstid. Vidare: den person som sköter tillsynen av de elektriska staketen kör med personbil över ängen under häckningstid och konstaterar blankt att om han blir tvungen att gå så struntar han i det hela, och ingen annan kommer att vilja sköta staketen heller (!). Jaktbrotten har ökat i omfattning: 1997 blev sköts flera gluttsnäppor nere i Kungstorpshörnet och 1998 sköts mot änder en hel månad före jakttidens inträde på samma plats (jordbrukaren på stället tvår sina händer, han jagar inte och skulle gärna slippa jakten). På just denna punkt framstår frånvaron av tillsyn för Fotevikens/Vellinge ängars del i gräll belysning; idag gör man lite som man vill, litar till att ingen ser.
  Sensmoralen av detta blir: Det måste finnas någon form av centralt, koordinerande ansvar för ett områdes skötsel, en instans som kan ta initiativ och koordinera insatser, förändringar. Det lär vi också av Bottsand. Ett område som Vellinge ängar kan inte, får inte överlåtas på försynen (eller en dålig regim). Jag tycker att man skall ta ett starkare grepp om området: kontrollera predatorerna, ta bort onödig vegetation, stämma i bäcken för alla försök att förvandla ängarna till Vellinges svar på Sibbarp och Limhamnsfältet. Byalaget i Vellinge borde tas på en exkursion till Flommen i april när Landgrens holme lyser som en vitsippsäng av alla ruvande skärfläckor!

Christer Persson

• Till innehållsförteckningen för fågelskydd
• Vad kan man göra för att gynna backsvalans häckning?
• Skärfläckekolonin vid Skanörs hamn: hur den utnyttjar området och hur skyddet av den kan förbättras
• Flommenreservatet 2000 - 2001: Skärfläckans lidandehistoria, del 2
• Till startsidan/Back to start page