Vad kan man göra för att gynna backsvalans häckning?

Grustäkten i det förflutna

I slutet av 60-talet, när man byggde som vildast i Malmö-regionen, var jordbruksbygden i sydvästra Skåne perforerad av små sandtag, det rådde närmast en sorts anarki på grustäktsområdet. För den bonde, som hade en liten grusgrop på sin mark (en "hulla" som det heter på skånska) var den en veritabel guldgruva. En åkare skötte själva verksamheten och markägarens insats bestod i att skriva räkningar på fredagskvällarna. Lador, täckdikningar, gödselbrunnar, ja, hela maskinstationer finansierades på detta sätt (men naturligtvis också misslyckade investeringar, dryckenskap, spel & dobbel, det var medaljens frånsida). När rushen var över skrapade man tillbaka ytjorden, hällde på kalksalpeter och satte potatis eller sådde korn, samtidigt som man förnöjt konstaterade att man kommit fem meter närmare det sjunkande grundvattnet. Idag tar man grus på ett annat sätt: under vatten i ett fåtal stora företag (Kruseberg vid Arrie, Hassle-Bösarp. Och det har sina sidor, det skall gudarna veta; ur Hassle-Bösarps sorteringsverk kommer bärnstenar stora som knytnävar, vilket visar att man är nere och rotar i Alnarps-sedimenten.)

Myndighets-Sverige griper in

Entreprenörer (somliga skulle säga: exploatörer) av det här slaget såg man snett på i myndighets-Sverige, och inte utan goda skäl. Det förekom olaglig soptömning i sandtagen, bokföringen var väl inte alltid den bästa, och ofta fick den gamla gropen bara ligga där, som en krater efter ett bombnedslag i landskapet. Ett fenomen av det här slaget ropar på myndighetsinsatser, det är som klippt och skuret för ett saktmodigt, reformistiskt förbättrande. Uppgiften hamnade hos länsstyrelserna, verktygen hette: täktregister, tidsbegränsat täkttillstånd, deponerade medel för återställandet efter avslutad täkt. På det sättet dämpades den värsta anarkin, och en efter en försvann de små groparna ur landskapet.

Fig. 1. Sorteringsverket ligger kvar som i en öken efter det att den stora täkten vid V.Kärrstorp restaurerats. Foto: Christer Persson

Sandtagen oaser i öknen

Men också denna sak hade två sidor. Egentligen var - och är - det skånska jordbrukslandskapet ett stort bombnedslag långt innan man började påta i jorden för att utvinna sand och grus och lera och kalk och krita. Dikningen, giftanvändningen, jordpackningen, utnyttjandet av all tillgänglig mark inom brukningsenheterna - allt detta gör att hela häraden, ja, hela kommuner ligger där som en sorts jordbrukets kalhyggen, och bara uppvisar en bråkdel av den diversitet på exempelvis insekts- och florasidan, som kunde vara motiverad av jordmån och breddgrad. I en sådan, totalutrymd miljö har sandtagen ofta varit en sorts oaser, källan till en större diversitet än den omgivande åkermarken. Och igenläggningen, med landskapsarkitektens njurformade sjö som sigill på återgången till sterilitet, the kiss of death, har i långt högre grad varit ett stycke "miljöförstöring" än öppnandet av nya täkter.

Fig. 2. Backsvalorna fladdrar som små kolibrier framför koloniväggen, det är liv och fart i luften kring en backsvalekoloni. Bilden är från Hötofta, foto: Rolf Wohlin.

Backsvalan har minskat kraftigt i antal

Vad vill jag ha sagt med detta? "Låt tusen sandtag blomma"? Nej, det vore att gå för långt - men gärna femtio! Vi skall ha klart för oss att ett sandtag i Sydvästskåne, säg i triangeln Malmö - Trelleborg - Skurup, är basen för ett rikare djur- och växtliv än den omgivande åkermarken, i synnerhet om man grävt så djupt att vatten går i dagen. Naturvännerna bör kunna stå ut med "såret" i landskapet för den sakens skull. Och det är en fabulös fågelmängd, som nyttiggör den lilla hålan; redan andra året kunde relativt små täkter (exempel: Hötofta utanför Hököpinge, Hyltarp nära Skabersjö och Önsvala i trakten av Staffanstorp - alltså tre täkter i ren jordbruksöken) hysa backsvalekolonier på mer än femhundra bohål. Det är en oerhörd rikedom som på ingen tid tillförs ett område - och man behöver inte lägga två strån i kors när man väl har tagit sitt grus. Samtidigt tvingas jag konstatera: ingen av de tre nämnda täkterna existerar idag, och i sydvästskånska backlandet finns mindre än 1/4 av den backsvalepopulation som häckade där på 60-talet. Det finns inga lämpliga häckningsplatser längre.

Åkej - om ni gör det på egen hand

Det är naturligtvis denna iakttagelse, som får lokala naturskyddare att fråga sig vad som kan göras för att skapa någon form av permanens. Därvid går man fram efter två vägar: man försöker dels verka för någon form av "sparlågedrift" i täkter som inte brukas längre (och hotas av igenläggning), och man försöker skapa nya kolonier genom att bana av slänter eller skapa jordhögar som faller svalorna i smaken (Kenneth Bengtsson försökte idén med viss framgång utanför Arlöv på 90-talet och för närvarande (2001) skyddar Fågelskydd Spillepeng en mycket vacker, iordningställd koloni på Spillepengen i Malmö. Detta är ett stycke framgångshistoria för praktiskt fågelskydd, som kunde förtjäna efterföljd). Sådana ansträngningar är problematiska i urbanlandskapet Skåne, där natur ju egentligen inte är annat än den plats där knähundarna förrättar sina naturbehov. Och precis som man vill ha rent och snyggt på toa, vill man ha rent och snyggt i sin natur. Ingen miljö- och hälsoskyddsinspektör ropar alltså hurra och viftar med mössan när man kommer och vill "skydda" svalorna. Samtidigt är det vaga, allestädes närvarande ideologiska trycket - det "ekologiska medvetande" som vi tuggar i oss via Konsums ekologiska formbröd - så starkt att myndighetspersoner sällan sätter sig på tvären. Man får alltså grönt ljus om man vill göra nånting, exempelvis "skydda" en gammal backsvalekoloni - men sen får man dra hela lasset på egen hand.

Fig. 3. Där grävlingen kan komma åt blir backsvalornas bon ofta plundrade, i synnerhet under perioder av torka, då diande grävlinghonor har svårt att finna daggmask. Bilden är från Maglarp. Foto: Christer Persson.

Exemplet Kurland

De olika grustäkterna i Trelleborgs kommun öster om Maglarps nya kyrka (den rivningshotade, fantastiska tegeldomen, som dominerar hela landskapet) har varit basen för en omfattande backsvalehäckning i femtio års tid, sedan det tidiga fyrtiotalet. Som mest har det funnits ungefär 1200 bohål i området, de var inhysta i sänkan norr om den täkt som idag förvandlats till skjutbana (öster om det rivna vindkraftverkets ståndort). Under hela denna tid har fåglarna åtnjutit ett relativt skydd, det har funnits fredade ytor där de kunnat häcka. Denna fredade tillvaro accentuerades under 70-talet när huvudkolonin slog sig ned intill gården Kurland, där det varje år togs en mindre kvantitet sand för tegelbruket i Bara. Det hela gick till så att sanden togs på vintern och lades i en hög framför branten, sedan grävde backsvalorna i den färska väggen, medan tegelbruket tog vad det behövde ur högen. Ägaren till Kurland, Bengt Hansson, höll ett öga på kolonin, mannen som körde schaktmaskinen visste vad det handlade om, så fungerade det i nästan tjugo år; under de åren låg södra Skånes bäst skyddade och mest produktiva backsvalekoloni i Trelleborgs kommun. Sen lade man ner tegelbränningen i Bara, och i samma veva behövde Trelleborg en håla att lägga rivningsmaterial i (bl.a. från gamla sockerfabriken inne i staden), då hamnade det gamla sandtaget vid Kurland i sökarljuset. Raskt upprättade man en igenläggningsplan med njurformad sjö, och bilarna började köra. De två första åren samsades svalorna och skräpet, det gick väl så där, kolonin hankade sig fram. Men 1998 var det tvärstopp, den återstående väggen var för liten, regnet eroderade hårt, och grävlingen tog det som blev över. I det läget har såväl enskilda personer som Trelleborgs Biologiska Förening agerat för att man på nytt skall skapa förutsättningar för backsvalehäckning vid Kurland, och jag har själv fått ett par propåer: Hur skall det gå till, vad bör man göra?

Fig. 4. Så här bör en brant, som är iordningställd för backsvalor se ut. Den skall vara lodrät i sin överdel, och grävlingen skall inte kunna nå hålen när den står i det nedrasade gruset vid brantens fot. Svalorna gräver helst i litet mjöliga, sedimenterade fraktioner: finmo och grovmo, men jord och sandblandad jord går också an.

Vad bör göras och hur bör det göras?

De två stora "naturattraktionerna" i Trelleborg, Fågelviks ängar och Dalköpinge ängar, det som kunde vara stadens klenoder, ligger skändade och utplundrade vid Trelleborgs östra och västra infarter; Dalköpinge är skafferi för huskatterna i ett villaområde som fått rycka alldeles för nära, Fågelvik är golfbana. Detta är betecknande för situationen i Trelleborg, och på grund av sådana orubbliga "sakförhållanden" bär allt naturskydd i kommunens mer tätbebyggda delar det dåliga samvetets stämpel. Det ser likadant ut på många andra områden; kommunal byggnadsvård och planering i fiskelägena - för att ta ett exempel - är en visa i hela landet. Och jag tror inte att det finns mycket att hoppas på från Trelleborgs sida när det gäller backsvalorna heller, innerst inne vill man ha snyggt och prydligt i anslutning till villaområdet vid Albäck. Jag menar därför att man skall kringgå kommunen, försöka skaffa sig grönt ljus från länsstyrelsen - och sedan lösa problemet på privat väg, med hjälp av lokala krafter. Vid Kurland alltså Bengt Hansson och de personer som hittills har kört schaktmaskinen i täkten. Det finns en annan, likartad situation uppe vid V. Kärrstorp, 1 km söder om kyrkan, där markägaren också skulle vilja ta upp en mindre, färsk brant för svalorna om han fick grönt ljus från länsstyrelsen. Alltså: se till att få klara papper och försök klara det på privat väg, utan kommunal inblandning. Trelleborgs biologiska förening är säkert ett utmärkt forum för att driva ett projekt av det här slaget.

Ljunghusen den 17 januari 1999 / Christer Persson