DEN STUNDEN I GETSEMANE.

Såsom vi förut hade bestämt, gick vi till Getsemane på skärtorsdagskvällen. Örtagården ligger på Oljebergets västra sluttning. Öster om örtagården ligger Kidrons dal. Det var över denna dal som Jesus gick de tunga stegen. Evangelisten Johannes berättar: "När Jesus hade sagt detta, begav han sig med sina lärjungar därifrån och gick över bäcken Kidron till andra sidan. Där var en örtagård, och i den gick han in med sina lärjungar." Joh. 18. Lukas säger, att Jesus kom "till ett ställe som hette Getsemane". Vi befinner oss ännu en gång på en plats, där Hans helga fötter trampat. Det är mörkt nu som det var, när Jesus var här. Månen lyser över Kidrondalen och kvällen är kall. Vi går in i den vackra Getsemanekyrkan. Den är byggd över en gammal kyrka från 300-talet. Vi har dock svårt att finna oss till rätta i den katolska mässan, varför vi ganska snart söker oss ut till de gamla olivträden i örtagården. Man påstår att de är från Kristi tid. Ett olivträd kan bli 3.000 år gammalt, så det är möjligt att munken har rätt. Jag går ensam, sökande en plats, där jag kan böja mina knän. Mina kamrater har också skilts åt. Man vill helst vara ensam en kväll som denna. Vid foten av ett olivträd försjunker jag i bön. Jag beder länge och stilla för mig själv: "Den stunden i Getsemane, jag aldrig glömma kan". När jag ser upp finner jag flera, som böjt sina knän under örtagårdens olivträd. Men jag ser också en stackars drucken man. Han snavar och faller på denna heliga plats. Mitt hjärta snöres samman på samma gång som det fylles av kärlek till den fallne. Även för honom kämpade Jesus sin bittra kamp. Jag hade så gärna velat viska detta i hans öra.