Allt som allt har dock Libanon 1.186.445 invånare, det vill säga ungefär lika många som Detroit. Libaneserna är ytterst gästvänliga. Även den fattigaste sätter fram vad han har, när han får besök av en främling. Man talar franska, engelska och naturligtvis arabiska. Ännu kan jag blott säga "la, la". Men även det hjälper ibland, ty det betyder nej. Men ett språk, som talas i minst tolv olika länder av kanske nära 60 millioner människor, är värt att lära. Det skall visst gå på sex till åtta år, om man är flitig. Alla kyrkor finns representerade i Libanon, som är mellersta Österns enda kristna stat. Visst finns det mohammedaner, men de kristna är i majoritet - något säreget för österlandet.

Så börjar då klättringen över Libanon. Vår bil får har sitt elddop, när det gäller alpfärder. Den rundar sakta men säkert kurvorna på ettans växel. Vi är fyra i bilen nu. Det gör sitt till. På båten från Alexandria träffade vi på ett par andra svenska östernfarare, Tage Nordström från Karlstad och Arvid Eriksson från Borås. Eftersom vi har samma intressen, gott om rum i bilen och Jerusalem som mål, beslutar vi att göra varandra sällskap. Pojkarna är en god hjälp för Birger Axelsson och mig, som alltfort får dras med sviterna efter stölden i Rom. Vi gör en avstickare till Baalbeck, "The City of the Sun", som staden kallats. Staden byggdes av de mäktiga härskarna i Rom. De kvarstående ruinerna upptar bland annat rester av det stora Jupiter-templet samt tempel byggda för tillbedjan av Bacchus och Venus. Efter ännu några mil av serpentinvägar skymtar vi Damaskus. Vi följer dess floder Abana och Parpar. Vattnet är lika klart i dag som på Naamans tid. Berättelsen står att läsa i 2 Kon. 5 kapitel.