Vi hade 120 km från Kairo till Suez. Så snart vi passerat zongränsen iakttog vi stora engelska truppsammandragningar. Att passera genom de olika spärrarna beredde oss inga som hels svårigheter. Vi hade endast att visa våra pass. Det var allt. Vi följde Röda havet ganska länge och snart hade vi den berömda Suezkanalen inom synhåll. Den är, kan man säga, ett monument över en av mänsklighetens största bragder. Det var fransmannen F. de Lesseps, som under en tid av tio år grävde detta väldiga dike tvärs genom öknen och på så sätt skapade en väg mellan Europa och Fjärran Östern, många tusen kilometer kortare än att segla runt hela Afrika för att t.ex. komma till Indien. Suezkanalen sammanbinder ju som bekant Medelhavet och Röda havet. Kanalen är 160 km lång, men ej så bred att två stora fartyg kan mötas under gång. Det ena måste då stanna och trycka sig intill kanalkanten medan det andra passerar. Kanalen är sedan länge ett irritationsmoment mellan två E-stater, England och Egypten. Egyptierna själva byggde kanalen, men då de senare hade det knalt med sin ekonomi och England passade på att erbjuda dem några hundra tusen sterling, föll egyptiska regeringen för frestelsen och sålde några kanalaktier till britterna. Det blev deras olycka. Engelsmännen fick mer och mer inflytande över kanalen. År 1936 körde de igenom ett avtal som gick ut på att engelsmännen skulle intill 1956 trygga trafiken i kanalen med militära styrkor. Egyptierna har flera gånger sagt upp detta avtal, men engelsmännen har inte velat lyssna på det, utan endast skickat dit mera trupper. Och så har dessa sorgliga sammanstötningar mellan britterna och egyptierna kommit att höra till ordningen för dagen i den så kallade kanalzonen. På en bro över en vik av Röda havet fick vi vår första punktering. En lång, krokig spik hade trängt igenom högra bakdäcket. Att få ringen lagad i Suez kostade 60 öre. På hemvägen till Kairo såg vi än en gång solen gå ned i den oändliga öknen - en syn som följer en kanske hela livet.