Sirte!! Men kära, det är ju bara en liten arabby med en Shell bensinstation. Finns det någon bank här? "I Tripolis eller Benghasi", svarar en negerpojke. Ingen hjälp. Från Tripolis kommer vi, och till Benghasi har vi 565 kilometer. Inne på bensinstationen blir försäljaren vettförskrämd, när han märker, att vi vill köpa bensin för två engelska pund, samtidigt som han förstår vår situation. När vi visar amerikanska dollar, blir han om möjligt mer rädd och lägger händerna i kors, illustrerande att han kommer att fängslas, om han tar emot punden. Gå ej till banken, försöker vi förklara, utan sälj dem till någon bilfarande engelsman. Han ljusnar och ger oss sextio liter, 35 i tanken och 25 i reservdunkarna. Till Benghasi, där vi har nästa bensinstation, har vi 64 mil. Det gäller att köra väl, om bensinen skall räcka.

Nu börjar den verkliga ökenfärden. Förut har det ändå varit en och annan arabby, men nu lovar man inga människoboningar mer, blott sandstormar, vilddjur och giftiga ormar. Vi är panka och hela vår proviant utgöres av 10 apelsiner, en paket Wasa knäckebröd, kaffe samt en burk konserverad soppa. Vi startar. Klockan är bara sex på eftermiddagen. Men det är kolmörkt i öknen. Vi måste köra ett stycke till i kväll. Vägarna kan vara sämre i morgon. Öknen är storslagen och majestätisk. Vi är ensamma, ensamma som aldrig förr. Inte en själ, inte ett ljus. Inga karavaner längre. Till vänster om oss har vi Medelhavet, fast nu kör vi ganska långt inne i landet. Till höger det gåtfulla ändlösa Sahara, jordens största öken. Vi stannar mitt i öknen, fyller på reservbensinen och gör bilen i ordning till hotell. Kvällsmaten består av ett par apelsiner. Sömnen är god. Klockan 6 är vi på benen igen. Soppan kokas denna gång nästan på en spik, vi dricker kaffe och startar för sista etappen av öknen. Nu har vi blott några mil till Benghasi, där kungen bor. Hos beyen i Tunisien vägrades vi företräde. Kanske har vi bättre lycka hos kungen i Libyen i stället.