Vår präktiga 8-rörs Philips radio väsnas värre. Den tar nu mest in arabmusik. Den är som död för Europa. Ja, vi får inte klaga förstås, ty i lördags kväll hörde vi karusellen. Visserligen litet hackigt men ändå. Vi tackar och hälsar Lennart Hyland.

En morgon för några dagar sedan förde vi morgonandakten från Oslo. Olof Hagseter sjöng: "Gud är min fader, tro honom blott" av Natanael Beskow. Vi behövde den sången särskilt väl den morgonen.

Garabole är nästa rastplats. Här pågår en stor beduinmarknad. Vi parkerar bilen och blandar oss med marknadsfolket. Hit kommer beduiner från de mest avlägsna ökentrakter för att sälja och göra uppköp. Hudar, oljor, dadlar och oliver står högt i kurs. Pengar har vi inga men vi idkar byteshandel. För fyra grant färgade kulspetspennor à 75 öre stycket byter vi oss till två stora flaskor härligt dricka och 17 apelsiner. Proviant för den längsta etappen av ökenfärden! De är underliga dess ökensöner. Hur kan de leva här? Vi ser deras svarta tält här och var bland sanddynerna. På kvällen lyser deras lägereldar som små lysmaskar i den oändliga ödsligheten. De är fredliga och ofarliga människor. Vi gör ett besök hos dem. Tolv låga tält är resta i en cirkel. En familj i varje. Några åsnor står bundna ett stycke längre bort. Männen kommer emot oss. Vi hälsar med "Saude". De säger samma ord, lägger handen på hjärtat, för den därefter till munnen och hälsar oss med slängkyssar. Vi filmar dem, men deras kvinnor gömmer sina ansikten. När vi lämnar dem, följer alla männen med till bilen. De har små flaskor med sig, i vilka vi fyller bensin. Vad de ska använda bensinen till, vet vi inte, men vi ser natt någon har en cigarrettändare. Så när allt kommer till allt, är ökenbeduinen kanske à jour med tiden.