Min färdkamrat ser oroligt på bensinmätaren. Jag letar i alla fickor för att om möjligt hitta några tunisiska francs, men förgäves. Inte en enda kvar. De är ohjälpligt slut. Ska vi klara oss till gränsen? Aderton kilometer har vi kvar och något mer än en liter i tanken. Vi ökar, går som en lastbil. Känner oss mera säkra nu. Men det är lördagskväll, skall det bli möjligt för oss att växla våra resecheckar i Zuara? Så heter den första platsen i Libyen. Vi kommer dit. Bensinen räcker. Med där finns ingen bank. För två amerikanska dollar får jag av en godmodig själ, som jag träffar ute på en gata, växla till mig 100 piaster. Så kallas pengarna här. Nu har vi petroleum ända till Tripolis.

I tullen tar det lång tid. Vi måste söka reda på de olika funktionärerna. Ingen är där. De anade väl inte, att vi skulle komma så sent. Chefen för passavdelningen hittar vi på ett kalas och för honom tillbaka till tjänsten. Han som skall titta på valutan hittar vi också efter en stund. Precis som vi är färdiga att gå, kommer en charmerande herre fram till oss. Han talar perfekt engelska. Men så är han också lärare i detta språk i en skola för araber, vilken drivs med amerikanska medel. John Iskander heter han och är född i Beiruth i Libanon, där han har en bror, som är chef för mellersta österns flyglinjer. Vi ska ha middag hos honom. Johns fader bor i Nasaret. Där ska vi bo, om vi väl hinner dit. John bjuder oss på en härlig supé tillsammans med tullchefen. Under tiden ger han oss sin syn på arab- och judeproblemet. Den stämmer inte med vår, men vi håller god min för vi är hungriga och utan pengar. John är bussig. Han låter oss få 200 piaster för två engelska pund. Nu har vi kovan igen.