Vi passerar en liten arabby med namnet Medenine. Det är kolmörkt redan. Här finns ingen skymning som hos oss.

LÄNGS RANDEN AV SAHARA.

Stopp! Där är en gränsbom! Ja, det är riktigt. Här slutar Tunisien. Vi föres in i en liten hytta. En fotogenlampa kastar sitt bleka ljus över arabens skäggiga ansikte. Ingen kontroll av pass, carnet eller bagage. Vi behöver endast skriva våra namn i en liggare, vilken helt förs på arabiska. "Capite Italiano", sa han. "Do you speak English?" sa vi. "Parlez vous francais?" sporde han vidare, varefter samtalet var igång, jag tror på arabiska. Mannen bjuder på starkt te. Vi får även påtår, tackar och säger farväl till den snälle tullmannen, som vi säkert aldrig får se mer här i livet.

Så närmar vi oss Libyens gräns. Landet regeras numera av en godmodig kung, som även besökt Sverige. Han heter Muhammed Ieris Sunusi och blev kung 1951. I femtio år var Libyen under Italien men befriades av engelsmännen för elva år sedan vid sista krigets slut. I Libyen stod de stora ökenslagen mellan Montgomery och Rommel. Många broar över öknens raviner är ännu borta och flera städer blev illa åtgångna, så som t.ex. Tripolis och Benghasi, vilka båda är huvudstäder i den nya staten. Här är välstånd och hög standard överallt. Här talas många språk: italienska, franska, engelska eller arabiska. Det sistnämnda går förstås bäst. Men de andra språken talas i så gott som varje affär.