VISERINGAR OCH VALUTA.

I dessa dagar kan man komma långt, bara man har pass, men denna resa fordrade också åtskilliga viseringar. Vi skulle genomkorsa tretton länder, och till sju av dessa måste vi ha visum. Vi vände oss till S.J:s Resebyrå i Jönköping, som ordnade allt för oss, fast det tog sin rundliga tid i Stockholm. En del av konsulaten däruppe tog det ganska lugnt, fastän de visste dagen för vår avresa. Ännu på eftermiddagen den 12 mars hade passen ej kommit oss tillhanda. Volvon stod startklar utanför resebyrån. Vår vän Claesson på resebyrån hade ringt det ena ilsamtalet efter det andra för att påskynda viseringarna. Nu var det endast Österrike kvar, och man meddelade, att det skulle bli klart under dagen, och att vi kunde vänta passen med sjutåget från Stockholm. De kom också, och glädjen var stor. Nu kunde vi starta med säker chans att hinna fram till båten i Palermo, som skulle taga oss över till Nordafrika. Genom resebyråns försorg hade resevalutan redan anskaffats. Det gällde blott att få den inskriven i passet. Och det tog inte lång tid. Vi var mycket undrande, om valutan skulle räcka. Tilldelningen var knapp. Vi fick endast 1.500 kronor var samt 300 kronor för bilen. Detta skulle räcka till mat och logi, embarkerings- och landstigningsavgifter samt till bensin för nära 2.000 mil. Dessutom ville vi ju gärna köpa hem en och annan sak från Orienten. Biljetterna för det olika färderna på Medelhavet hade vi köpt i Sverige och betalt med svensk valuta. Detta var en god hjälp för oss. Vår resevaluta bestod mest av pundchecker, vilka är gångbara snart sagt över hela jorden. Dessutom var vi rikligt utrustade med italienska lire, franska och schweiziska francs. De senare visade sig vara mycket goda och mottogs till hög kurs på banker både i Nordafrika och i Mellersta Östern. Vidare hade vi österrikiska schillings samt en blygsam dollartilldelning för hemfärden genom Grekland och Jugoslavien. Tyvärr fick vi växla våra dollar långt innan Atén. Detta på grund av utgifter, som vi inte räknat med. Så när jag den 7 maj landsteg i Pireus, var jag i det närmaste pank. Hur jag klarade resan hem genom hela Europa är en annan historia, som kommer längre fram i boken. Men det skall villigt erkännas, att vi många gånger var i penningknipa. Det klarade sig dock alltid till sist på ett eller annat sätt. Slutligen fick vi så mycket växel av olika länders pengar, att vi måste skaffa en extra pung att förvara dem i. Att räkna så snabbt, som man gjorde på bankerna, var inte alltid så lätt. Oftast var det att ta vad man fick och tro den brunhylta kassörskan om gott.