TÅG, BÅT, FLYG ELLER BIL?

Att flyga var för dyrt. Det hade vi konstaterat. Tåg och båt kunde ju gå an, men vi fruktade för att det skulle bli ganska drygt att sitta på tåget ända till Palermo. Den vägen skulle vi nämligen resa. Det hade vi bestämt. Om vi skulle åka bil hela vägen? Ja, det vore något det! Birger blev eld och lågor för förslaget och började genast sondera terrängen när det gällde anskaffandet av en lämplig bil. Vi tänkte hit och dit, diskuterade och överlade. Många brev hamnade under dessa dagar i Birgers postfack i Månsarp och det var inte långt mellan varje gång som gossen Ulf ropade: "Pappa, det är ‘riks’ från farbror Hilding". Nästan alla småvagnar på den svenska bilmarknaden skärskådades i sömmarna. Det gällde att få en vagn som var snål på bensin, ty vi hade hört att den varan ingalunda var billigare i Orienten än i Sverige. Dessutom måste bilen, när så erfordrades , kunna sluka mil, ty resan var lång. Vidare måste den tåla en och annan törn samt helst vara bäddbar, ty det var inte säkert att det alltid fanns ett hotell vid vägkanten, där vi önskade övernatta. Dessutom hade vi hört, att hotellen i Orienten inte var av allra högsta klass. Man kunde t.o.m. få loppor på sig, hade det sagts och för dessa kryp var vi båda paniskt förskräckta. Vi tänkt på olika bilmärken, men till sist stannade vi för en Volvo Pv 444. Eftersom Birger var mera kunnig bilman än jag, fick han i uppdrag att inköpa vagnen, och om några dagar stod den färdigrustad för den långa färden. Vi köpte bilen hos Volvo i Jönköping, där herr Folke Ribbendahl gjorde allt han kunde för att utrustningen och reservdelslagret skulle bli så fullständigt som möjligt. Under de dagar, som vi hade Volvon före avresan, körde vi flitigt för att få den ordentligt inkörd, innan vi gav oss ut på långfärden. Och det lyckades. All service var gjord, och mätaren stod på 330 mil, när vi startade från Jönköping. Att vi valt rätt bil, blev vi alltmera säkra på, allteftersom färden fortgick. Volvon slukade autostradornas mil som ett vidunder och spann förtroligt som en tam huskatt vid forcerandet av hissnande kurvor i de syditalienska alperna. Även ökenfärden med dess sandstormar klarade den bra, likaså Libanons och Judéens bergsbygd. Inte heller fastnade den i lervällingen mellan Tessalonika och Skojpe. Vi gjorde inte så mycket som att byta en säkring på hela resan, och reservdelslagret, som Volvoförsäljaren hade haft vänligheten sända med oss, lämnade vi tillbaka oöppnat.