En kylig morgon tog jag bil ut till flygfältet i Jönköping. Jo, det gick bra att få följa med till Stockholm. Vi var bara två i planet, en gumma och jag. Mitt ärende var att besöka Nyman & Schultz samt Israels konsulat. På resebyrån fick jag veta, att det var omöjligt att resa genom Turkiet, Syrien och Libanon, om man från Israel ville fara vidare till Egypten. Och det var just vad jag önskade. Egypten skulle aldrig släppa in en pilgrim med israelitiskt visum i sitt pass. Den vägen var alltså stängd. Damen på Israels legation bestyrkte vad resebyrån hade sagt. Däremot skulle man mycket väl kunna resa till Egypten först. Vidare därifrån till Libanon och så genom Syrien och Jordan till gamla Jerusalem. Denna route brukade de olika sällskapsresorna följa. På kvällen tog jag tåget hem fast besluten att se Egypten och sedan därifrån ordna med ett uttåg till Kanaan.

TVÅ ÄR BÄTTRE ÄN EN.

Nästa fråga var: Skulle man resa alldeles ensam eller möjligen ha någon med sig? Att resa i grupp har alltid legat mig emot. Jag tycker det verkar skolresa. Detta må nu alla gruppresenärer förlåta mig. Den individuella friheten blir också ganska beskuren i en sådan resa. Man måste ständigt höra på reseledaren och får ej gärna ge sig ut på egna strövtåg. Sedan skall det villig erkännas, att gruppresorna har sina fördelar. Först tänkte jag på, att fyra stycken kunde vara en lagom grupp, men förstod snart att det var för många. Tre kunde man ju vara, men då var man en för mycket, och ensam vore det inte rådligt att resa. Alltså var två idealiskt. Nu gällde det bara att få tag på en god reskamrat. Jag hade nämnt om mina planer någon gång till min vän Birger Axelsson i Månsarp och tog ny kontakt med honom. Han var villig att följa med. Sagt och gjort. Jag valde alltså Birger, och Birger valde mig. Vi lovade varandra trohet samt beslutade att hålla ihop i nöd och lust och på så sätt lindra mötande bekymmer, som det visst heter i ett högtidligare sammanhang. I förlitande på ordspråkets sanning: "Två är bättre än en", och på Platons ord: "Med en enda god vän kan man uthärda livets alla vedervärdigheter", kände jag, att jag i detta fall handlat riktigt. Vi höll också ihop ända tills mot slutet av resan, då min vän på grund av familjeangelägenheter måste lämna mig. Han flög från Lydda i Israels land. Vi hade då i nära två månader delat ljuvt och lett. När jag blev matförgiftad i Jerusalem, tjänstgjorde Birger som sjuksköterska. Han hade för övrigt alltid piller och medikamenter till hands, när det behövdes. Så nog kändes det litet tomt, när luftfågeln styrde kosan mot nordligare breddgrader, tagande min vän med sig upp i rymden. Men allt måste gå, och några veckor därefter sågs vi igen, båda lyckliga och glada på hemmets jord.