I juni 1945 fick jag av en god vän en liten skrift benämnd "Israels Väktare". Den lilla skriften var mycket intressant. Judafolket har alltid haft mitt intresse. Och det är väl helt naturligt, att en predikant är intresserad av detta folk, som givit oss Bibeln och Frälsaren. Men en längtan att se Det heliga landet förnam jag först just den gången. Jag bestämde mig alltså för en resa till Palestina, fast jag visste, att vägen från detta beslut till resans start var lång. Jag började emellertid strax med en del förberedelser. Till en början bestod dessa i att läsa så mycket litteratur om Palestina, som jag kunde komma över. Jag köpte palestinaböcker, som utkommit de senaste åren. Bäst tyckte jag om Poul Borschenius "Sol så stilla" och "Ett folk på hemväg" av E. Rimmerfors. Även annan litteratur, som behandlade Orienten i övrigt, läste jag flitigt. Jag förstod, att det gällde att vara rustad, om man skulle få ut något av resan.

EGYPTEN I BLICKFÄLTET.

Men hur skulle man bäst taga sig fram till Jerusalem? Skulle man åka båt direkt från Göteborg till Haifa med en av Svenska Orienlinjens båtar, eller skulle man flyga? Det sistnämnda färdsättet gick ju mycket snabbt men kostade åtskilligt. Att taga tåget till Atén kunde också gå för sig och vidare därifrån med båt, men jag ville se så många länder som möjligt på vägen till Israel.