Tunisien bildar tillsammans med Algeriet och Marocko franska Nordafrika och ligger mellan dessa länder. Länderna norr om Sahara kallar man för det vita Afrika. Urinvånarna var berber, men dessa undanträngdes på 700-talet av de framstormande araberna, som än idag utgör majoriteten i alla Nordafrikas stater. Islams bleka månskära lyser över ett fattigt folk. Mohammedanismen har starkt fäste här. Moskéernas minareter synes högt över den övriga bebyggelsen. Utroparen går fem gånger om dagen upp i tornet för att ropa ut bönestunderna. Just nu hör vi honom ropa: "Troende, kom och bed". Vi är väldigt nyfikna på att se effekten av hans rop, då vi läst hurusom närhelst en mohammedan hör ropet, faller han på knä, vänd mot Mecka. Men det är inte sant. Vi ser en och annan gå in i moskén, men för de flesta får utroparen skrika för döva öron. Det är ungefär som i Sverige. Alla lyfter inte på hatten och beder, när det ringer till helgmål. Det borde alla göra.

Tunisien är sedan 1881 franskt protektorat och styres av en bey. Han heter Mohammed Haj Alamine I och tilltalas med Hans Höghet. Han äger ett underbart vackert palats i den lilla staden Sidi Bou Said. Vi försökte få audiens. Beyens ställning är inte lätt. Han har aldrig varit riktigt omtyckt av araberna. Det var nämligen fransmännen, som valde honom. Araberna har flera gånger försökt bli fria från fransk överhöghet, senast för två år sedan, då det var ett regelrätt uppror här. Många tror dock, att det skulle bli kaos om fransmännen lämnade landet. Åtminstone finge säkert de många tusen judar, som finns här, känna på andra dagar. Araberna väntar på sitt tillfälle.