Och så har vi hunnit upp i de syditalienska alperna. Vi varnar alla bilister att ta landsvägen från Neapel till Sicilien. Bättre ta båt från Neapel direkt till Palermo. Vi har nu sextio mils serpentinvägar att forcera och de går på sådana höjder, att det nästan slår lock för öronen. Högsta fart är 30 kilometer. Minst 24 timmar tar det att köra hela sträckan och vi kör hela natten. Vägarna som är små och gropiga, slingrar sig fram längs hissnande avgrunder, där inga räcken finns. En av oss i taget sover. Vi undrar om öknen eller hemfärden genom Grekland och Jugoslavien kan vara värre?

Dock ångrar vi inte, att vi tog denna väg. Här möter man världens snällaste människor. Fattiga är de, men tacksamma och glada. En get, en åsna, några får och ett par svin är allt de äger. Nu när skymningen faller, ser vi dem gå mot sina hem med sin lilla egendom. Kvinnorna bär sina bördor på huvudet. Ved, tvätt, ja till och med sten ser vi många bära på huvudet i små grytor. Vägarbete pågår och kvinnorna är med i det tunga arbetet. När vi passerar en och annan alpby, fast det kan vara tio mil mellan dem, väcker vår bil alltid stor sensation. Men att förklara för de snälla alpmänniskorna var vi kommer ifrån är omöjligt. Här hjälper det varken med Swezia, Stockholm, Ingrid Bergman eller Nordahl. De lever i sin värld. Frågar vi efter Messina, skakar alla på huvudet. Frågar vi efter Roma, pekar de norrut och säger: "Si, si, si, si".