Vi tackade vår guide. Han var alla tiders. Sedan vi lyckats avvisa några envisa vykortsförsäljare och lyckligt kommit undan alla "Taxi-drivers", styr vi ut på Italiens västra kustväg, som vi skall följa ända till Palermo. Solen lyser från en molnfri himmel, och när vi då och då ser Medelhavet stämmer vi upp och sjunger: "Blånande Medelhav, ändlösa fria, Sancta Lucia, Sancta Lucia." Det är ju inte "lusse", det är sant, men vad skall man ta sig till, när man sjungit alla sånger man minns och dessutom nynnat långa stunder?

LUCIAS HEMLAND.

Vi passerar väldiga apelsinplantager och köper för några lire en stor klase härliga apelsiner, plockade direkt från trädet. De små trippande åsnorna blir allt vanligare, ju längre söderut vi kommer. De är kloka små djur och troligt sega. Vilka lass de kan dra! Även som lastdjur tål de fantastiskt mycket. Ofta ser vi två kvinnor rida på en åsna, som därtill bär en stor lastkorg vid varje sida. Vi följer ett åsneekipage ganska länge. Kuskarna ligger på magen på kärran och sover. Hur det skall gå? Trafiken är livlig. Men åsnan väjer fint och diskret för varje bil hon möter. Vi stannar och hon klarar även omkörningen på rätt sida. Så kloka är de, även om inte alla kan tala.