Pompeji har gått till historien som staden, där det glada livet levdes. Här är det spadens vittnesmål, som man får lyssna till. Och det är ojävigt. I mer än femton hundra år sov Pompeji under jorden i glömskans natt. Kor betade på dess ruiner. Gårdar växte upp på sluttningarna. Man gjorde då och då ett sporadiskt försök att gräva fram staden, men det stannade därvid. Först på 1860-talet började man gräva efter en bestämd plan, och idag är hela staden framgrävd, så att man kan ta sig fram till fots överallt. Framgrävda målningar, skulpturer och inskrifter har kastat ett förut okänt ljus över antikens liv. Askan har bevarat allt.

Vi vandrar framåt på Pompejis huvudgata. Här levde de rika romarna i lyx och kräslighet. På denna gata flanerade sköna kvinnor, medan en sval bris från Medelhavet smekte deras pudrade kinder. Ty både läppstift och puder fanns att köpa i Pompeji. De rika gjorde ingenting. Arbetet utfördes av slavar av vilka de rikaste hade upp till 40 stycken. Det bäst bevarade huset är det som ägdes av två rika köpmän. Såväl köket som matsalen och badrummet är i ursprungligt skick och synnerligen väl bevarat. Golven är av mosaik. Väggarna är fulla av de underbaraste målningar. Alla de rikas hus hade rinnande varmt och kallt vatten samt badrum med bastu och andra moderniteter. Staden hade fyra s.k. Public Houses, där allt tillhandahölls. De rika levde i överflöd. Vår guide berättade, att när dessa rika hade ätit så mycket de förmådde, fick en slav kittla dem med en fjäder så att de kunde kräkas. Sedan gick de in och fortsatte måltiden.