Paulus förklarar för atenarna, att den okände Guden är den ende och evige Guden. Först talar Paulus om Honom som skapelsens Gud samt inflikar, att denne Gud behöver ingen "service" av människohänder. Honom behöver ingen ge någonting. Han giver själv "liv, ande och allt". I vers 26 sårar Paulus atenarnas nationalkänsla. Det var nämligen så, att de betraktade sig som ett herrefolk och kallade alla andra för barbarer. Tvärtom säger Paulus, han har skapat människosläktets alla folk." Den evige Guden är också historiens Herre. Paulus citerar här en av grekernas skalder och menar, att man bör vara konsekvent i sin uppfattning. Är vi av Guds släkt såsom Aratus har sagt, kan vi ju inte mena, att gudomen är något som är danat genom mänsklig konst och uppfinning. Efter denna ganska långa inledning kommer Paulus i v. 30 fram till vad han egentligen vill säga. I kort, kraftiga satser förkunnar han bättring för atenarna. Detta med hänsyn till att det finns en fastställd dag, då världen skall dömas. Domaren är bestämd, och att Han är kvalificerad för uppgiften, har Gud visat därigenom, att Han låtit honom uppstå från de döda. Detta är den kristologiska avdelningen i Pauli predikan. De sista verserna i kapitlet visar oss, hur åhörarna delar sig i tre grupper. Det finns sådana som gäckas och sådana som säger "en annan gång". Men det finns också en tredje grupp. Det är de som kom till tro. Bland dem var justitierådet Dionysius samt den högförnäma damen Damaris. Det är härligt, när fint folk blir frälsta.