Vid denna tid fanns det minst fyra filosofiska skolor i Atén. Paulus stötte ihop med två av dem, epikuréerna och stoikerna. De två andra, som man känner från denna tid, var peripatetikerna som hade Aristoteles som lärofader, samt akademikerna, vilka hade Plato som upphovsman. Om Paulus kom i kontakt med dessa senare vet man ej. Epikurus levde på 200-talet före Kristus och lärde, att njutningen är livets högsta goda. Hans filosofi var helt inomvärldslig. Han trodde möjligen, att det fanns en Gud, men att denne Gud ej kunde nås av människorna. Det är emot denna lära Paulus vänder sig, när han i sin predikan säger, att Gud "ej är långt ifrån någon enda av oss". Stoikernas grundare hette Zenon och levde ungefär samtidigt med Epikurus. Han lärde, att dygden var det viktigaste samt att man måste nå fram till ett upphöjt, inre lugn, så att man var helt oberoende av alla intryck utifrån. Markus Aurelius och Seneca var anhängare av denna filosofi. Seneca var själv filosof och Pauli var samtida.

Ingen av dessa förordade monoteism, ej heller förbjöd de polyteism, men båda riktningarna hade starkt inslag av panteism och ateism. Att de inte opponerade sig emot avguderiet fick Paulus ett starkt intryck av vid sin rundvandring i deras stad. Staden var "uppfylld" av avgudabilder. Ja, en av antikens författare säger, att det i Atén var lättare att finna en gud än en man. På Paulus verkade deras avgudar som en inspirationskälla. Det heter: "Han höll därför samtal i synagogan och på torget var dag med dem han träffade där." Torgmötena resulterade i, att Paulus blev förd till Areopagen, där han håller den predikan, som vi har ett koncentrat av i Apg. 17:22-34. Paulus är psykolog. Han börjar ej med ett dråpslag utan med ett erkännande. Han berömmer atenarna för att de är ivriga gudsdyrkare och talar om för dem, att han på sin vandringar här funnit ett altare med inskriptionen: "Åt en okänd Gud." Detta blir hans text. Hur detta altare blivit till, vet man ej. Möjligt är, att atenarna hade så många gudar, att de inte visste om dem alla och så reste detta altare för att den gud, som möjligen fanns utöver alla de andra, inte skulle bli misslynt. Även gudar kan ju bli stötta i kanten. Eller kanske det var, som det lär förtäljas om i en grekisk saga. Det berättas där, att en gång skulle alla Aténs gudar bli till stoft. Även Zeus, som var den högste av alla skulle störtas från sin tron av en mäktigare gud än han. Det är möjligt, att man rest altaret åt denne store Gud, som skulle komma. Något liknande berättas i de nordiska gudasagorna. När den store guden kom, skulle alla andra försvinna i Ragnarök.