Vid tiden för Paulus besök var Atén ännu i sin blomstring. Praktfulla byggnader och tempel dominerade hela staden. Atén var den antika världens centrum för konst och kultur. För en universitetsstudent från Tarsus måste det ha varit oerhört intressant att få ströva omkring i denna stad. Men Paulus kom inte dit i första hand för att på nära håll studera antikens härlighet. Det var något annat, som brann i hans själ. Han ville förkunna evangelium om Kristus, och han började som andra talare på torget, där det fanns en öppen plats för fria tal, ungefär som Hyde Park i London. När jag 1946 var på sistnämnda plats, såg jag minst ett 10-tal talare i farten. De var av olika kulör och konfession. Jag minns en kvinna. Hon skrek värre än alla de andra. Över henne stod det i en båge: "Ned med Franco". Det var politik. Litet längre bort stod en liten baptistgubbe. Han hade ett plakat i handen på vilket man kunde läsa: "God said it, Christ did it, I believe it." En kväll hade han bara en åhörare, men han var inte utan inspiration för det, utan predikade med inlevelse och värme för den ensamme. Han knöt handen, glodde på honom och upprepade gång efter annan: "You must be born again." Och det tror jag den stackarn behövde. Jag kände mig också väldigt frestad att stå upp och säga något men hade inte mod. Till slut vågade jag mig fram till en pingstpredikant. Jag meddelade honom, att jag var svensk och kunde säga Halleluja. Han blev så glad, att han tog mig i famn. Något liknande tänker jag mig det såg ut på berget i Atén den där tidiga morgonen som Paulus uppträdde. Jag hör hur hans röst vibrerar av helig rörelse. Han pekar med handen åt Akropolis, när han säger, att de gudar, som göras med människohänder, inte är några gudar alls. Om en stund är en stor skara samlad kring hans primitiva talarstol. Plötsligt blir det så tyst i folkmassan. Man makar på sig. Det blir en väg rakt fram till podiet. Det är två filosofer. De är ute på morgonpromenad. Det är nyttigt för hälsan med en tur innan lektionerna börjar för dagen. De ser representativa och lärda ut. "Vad kraxar denna kråka för?" säger de. I vår översättning står det pratmakare. Grundtextens ord betyder egentligen fröplockare. D.v.s. en sådan, som inte har något eget utan plockat ihop lite här och lite där och på så sätt fått något, som han förkunnar och ej ens begriper själv. Men här var det sannerligen inte fråga om plagiat, ej heller om "en ny lära", som man trodde, utan om evangelium, som förut på sin färd genom världen hade konfronterats med judisk formalism och hednisk vidskepelse. Här möter det hellenistisk vishet.