Några personer från Messapia slår sig ihop och tar en taxi, som kör dem runt på ön och lämnar av dem i Limasol, dit båten anländer i kväll. Men trippen kostar elva dollars, så jag föredrar att vandra omkring i Larnaca, göra smärre uppköp samt skriva ett och annat vykort. Larnacas palmer fångar mitt intresse, likaså det turkiska inslaget i folkvimlet. Det finns 100.000 turkar på Cypern. Med sitt mongoliska utseende och sin säregna klädedräkt skiljer de sig från alla andra. Kvinnorna bär svarta dräkter, männen är iförda läderstövlar med långa skaft. Folket verkar vänligt. En turk bjuder mig på coca cola. Jag har annars alltid haft en viss skräck för turkar, alltsedan jag läste i skolans historiebok, att de höll på att bränna upp kung Karl.

Det tar nära tre dygn från Haifa till Pireus. Detta är min tredje och längsta färd på Medelhavet. Sista dygnet ligger havet som ett stycke sammet, här och var borstat emot luggen. Det är så minnesrikt att färdas över detta hav. Här upplevde Paulus skräckfyllda veckor, då det visade sig, att han var djärvare än alla sjömännen, vilka ville fly från skeppet. Just nu ser vi till vänster om oss ön Rhodos. Den är omnämnd på ett ställe i Nya Testamentet. Det är i Apg. 21:a kapitel, när Paulus sagt farväl till de äldsta i Efesus. På ön finns en bukt som kallas S:t Paulusbukten. Man tror, att Paulus kom denna vägen. Men även i modern tid har man hört Rhodos nämnas. Många av oss minns, att det var här som Folke Bernadotte hade sitt högkvarter för sin folkförsonande gärning, vilken han ville skulle omfatta alla nationer. Vi passerar massor av öar. Jag kan inte minnas namnen på dem alla. En ortodox präst med stor hårknut i nacken pekar visserligen ut dem och nämner deras namn, men de faller ur minnet lika fort.