Sista natten är det inte mycket ro på Messapia. Det är ett väldans ståhej innan alla de emigrerande grekerna har fått reda på var och en sitt. En av mina hyttkamrater är något "dragen", vilken på honom verkar så, att han är mer fåordig än vanligt. Av övriga hyttkamrater har jag en lagklok från Massachusetts samt en armenier från Famagusta. Den lagkloke är trevligast av dem alla. Nu är klockan sju på morgonen. Det stretar och drar i kättingar och wirar. Vi håller på att ankra i Pireus, en av Medelhavets största hamnar och en värdig förstad till Atén. Redan på båten blir jag erbjuden att få både en och två guider. Men jag är försiktig. Resan har lärt mig det. För mig är det inte heller det mest aktuella för ögonblicket. Jag befarar att åter bli fast i en hamn, eftersom bilpapperen är skrivna i min kamrats namn. Jag tar sällskap med den lagkloke genom spärrarna. Det går bra för oss. Lyckligt igenom tullen väntar min amerikanske vän på mig, medan jag försöker fixa bilen. Men här var det stopp, precis som jag väntat. Tullmyndigheterna släpper ej igenom bilen. Jag måste ha en garanti från K.A.K. i Stockholm. Det tar sin tid. Jag som storordigt lovat min vän en "ride" från Pireus till Atén, får så vackert se mig om efter en taxi, allt medan Volvon står inom lås och bom på hamnområdet. Vi far alltså till Atén i taxi och tar in på Hotell Metropol. Här bor vi fint men dyrt. När det gällde näringsställena skiljes vi åt. Den lagkloke ville äta så fint! Jag tar in på billigare ställen. Maten består mest av bröd, fårmjölk och lammkött. I dag äter jag lever till middag. Får först se den som rå. Jag accepterar. Levern stekes, och om en stund är jag mätt. En annan gång, när jag har svårt att bestämma mig, blir jag bjuden ut i köket. Jag får en sked, varefter jag i restaurangvärdens sällskap går från gryta till gryta, avsmakande de olika rätterna. Jag stannar till sist för arni, vodino och kåldolmar. Jag och en förskräckligt gammal gumma är de enda gästerna. Kyparnas antal är elva!!