Senare susade vi fram på en italiensk autostrada. Vi fick betala för att komma upp på den, med det kommer igen i det långa loppet. Italien är ett stort land. Man bör inte resa dit utan förberedelse. Man bör känna till den italienska renässansens mästerverk. Kan man likt Snoilsky "för marmorstoder ej brinna", gör man klokt i att lägga sig vid en badort eller skumma igenom en del av landet med besök i några av de största städerna. Vi gjorde ingendera delen. Vi reste endast igenom. Dock försökte vi få litet tid åtminstone för Venedig, Florens, Rom, Neapel och Palermo. Folket är vänligt och tillmötesgående. Sköna senioritor med djupa, outgrundliga ögon vinkade vänligt åt oss i varje liten småstad, som vi passerade. När vi för en stund lagade vår middag, kom nästan hela byns befolkning till oss. Inte minst skylten i högra hörnet av vindrutan, på vilken det stod "Rome, Cairo, Jerusalem", väckte uppmärksamhet.

I Milano träffade vi två journalister, som ovillkorligen ville veta varifrån vi kom. "Stockholm, Sweden, Nordpolen", sade vi, men de bara skakade på huvudet. Rätt som det var, flög en av dem upp, hoppade jämfota och skrek: "Nordahl, Swezia". Vi nickade bifall, medan italienaren på stående fot räknade upp namnen på en mängd svenska fotbollsspelare, av vilka jag ej kände någon.