Trafiken är hård i Italien. Folket kör som dårar. Jag vet ej hur många Fiat 500, som körde om oss och ändå hade vi alltid en fart av 90-100 km.

Vi lyssnade till dagsnyheterna från Sverige. Det hördes utmärkt på kortvåg. Vi kokade kaffe, medan bilen rusade framåt. Vi hade glömt socker. Jag köpte sådant i en liten lanthandel. Men de förstod varken småländska, tyska eller engelska, så jag måste göra "tecken och under", innan jag fick mina sockerbitar. Vi närmade oss Venedig, "Adriatiska havets drottning", som staden ibland kallats. Vi förmodade, att vi ej kunde taga bilen in i staden, utan måste fara till Hotel Nazionale med gondol eller mororbåt.

SAGOSTADEN VID ADRIATISKA HAVET

Vi ställde bilen i ett sorts garage vid "inloppet" till Venedig. Gubben, som tog emot oss, begärde enträget, att vi skulle ta ur allt bagaget. Vi tyckte det verkade underligt, när bilen skulle inom lås och bom och därtill bevakas av särskilt anställd personal. Vi lydde . Gubben tog av sig svångremmen, snörde ihop allt vårt gepäck, inalles 12 kolli, ropade på en pojke och startade den långa vandringen till hotell Nazionale. Framkomna till hotellet måste vi punga ut med 2.000 lire. Nu förstod vi som först, varför gubben var så mån om att varenda kappsäck skulle med. Han tog betalt för varje kolli! Och nattaxa till på köpet. Det var ju väl, att han inte bar ihjäl sig. Jag trodde var minut att han skulle få hjärtslag och dö på fläcken. För att inte råka ut för samma utpressning, när vi gick från hotellet, bar vi själva vårt bagage. Jag var arg och knuffade undan allt vad portierer och bärare hette. "Vilka amerikanare", skrek man efter oss. Vi visslade och gick vidare, medan svetten forsade i våra ansikten. Halvvägs satte vi ned vårt bagage, lejde bort de två tyngsta väskorna till en av de professionella. En tiggarflicka gav vi 100 lire mitt för näsan på en massa gubbar, alla med bäraremin.