Så snart vi kommit in på Jaffagatan i den judiska delen, märkte vi, att vi lämnat arabvärlden och kommit till ett nytt, modernt land. Rent och snyggt överallt. Inga envisa guider och färre skoputsare. Breda gator och hus efter europeiskt mönster. Vi trivdes här och det kändes så svårt, när Sions berg försvann bakom synranden.

Vid Davids grav såg vi många judar, som ännu idag beder sina böner, väntande det eviga riket. Davids grav är idag en god ersättning för klagomuren, vilken ligger på arabsidan. Vi såg judar gråta vid sin store konungs grift. De hade kommit fjärran ifrån. Under många år hade de upprepat orden: "Nästa år Jerusalem". Nu var det en verklighet. Vi förstod dem.

*

På ett berg mitt emot Sion vilar en annan av Israels stora män, Theodor Herzl. Monumentet över honom var inte fullt färdigt, men det kommer att bli mycket ståtligt. Här har sparats varken pengar eller arbete. I början av sitt liv ägnade Herzl aldrig en tanke åt sin judiska börd. Som journalist i Wien skickades han av sin tidning till Paris för att referera den så kallade Dreyfusprocessen. Den hemska antisemitism, som han här bevittnade, skakade honom så djupt, att besöket blev den stora vändpunkten i hans liv. Gudomligt inspirerad skrev han, under loppet av några dagar, sin berömda bok Der Judestat. Den blev sionismen klassiska verk. Efter en sionistkonferens i Basel, som Herzl genom mycket arbete fick till stånd, var sionism en verklighet. Till sin sista timme kämpade Herzl för ett nationellt hem för judarna i Palestina.