Genom studium av Konungaböckerna får man veta, hur dessa samariter uppkommit. När Israels rike förstördes, bortfördes en del av befolkningen till Assyrien, vilket land i sin tur sände assyrier till Israels land. Dessa hedningar blandade sig med de kvarboende israeliterna. Detta misshagade Herren, som sände straff över dem. Den assyriske konungen sände då en israelitisk präst till dem för att lära dem dyrka den sanne Guden. Denna dyrkan tog så småningom överhanden. De kände sig emellertid inte mer befryndade med de judar, som återkom från den babyloniska fångenskapen, och när dessa började bygga upp Jerusalems murar, gjorde samariterna dem så mycket förtret de kunde. Läs därom i Esra och Nehemja böcker! De utvalde åt sig berget Gerissim, där de ännu tillbeder. Att de anse sig sedan länge vara rätta israeliter, förstår vi t.o.m. av den samaritiska kvinnans ord. Hon talar om "vår fader Jakob, som gav oss brunnen". Liksom judarna tror de, att Messias skall komma. Den nuvarande översteprästens son blir överstepräst nästa gång. Märkligt nog födas mestadels gossebarn inom gruppen. Man kunde dock inte frigöra sig från tanken, att de är ett utdöende folk, och ett slags vemod, som är svårt att definiera smög sig över oss, när vi slutligen måste taga farväl av den lilla folkspillran på Gerissims topp.