Sikem heter nu Nablus och är en ganska stor stad. Där bor också än idag kvarlevan av de gamla samariterna. När vi kom dit fanns inte en själ hemma. De hade alla dragit upp till toppen av Gerissim för att fira påsken. Så gör de varje år. Vi hade alltså god tur. Nu var frågan bara den, om man kunde köra bil upp till toppen av Gerissim. Vi träffade en man. Han lovade följa med och visa oss vägen. Han försäkrade också, att vi kunde bila upp till toppen. Nu var vi fem i bilen, och det visade sig snart, att vår Volvo inte mäktade draga upp oss alla. Vi måste därför, hur svårt det än kändes, sätta av vår guide redan vid foten av berget. Två av oss började vandringen uppåt berget, medan de två andra kom efter med bilen i sakta mak. Efter någon kilometer lättade stigningen något, och vi kunde alla hoppa i och åka ända tills vi bromsade in utanför översteprästen Amran Isahks tält uppe på själva hjässan av Gerissim. Alla samariterna var samlade här. En vecka skulle de stanna. Även de sjuka hade burits upp på berget. Välsignelsens heliga berg, Gerissim! Även deras berömda bokrulle, som vi hört så mycket talas om, hade de fört med sig. Vi vågade inte med detsamma fråga, om vi fick se den. Bäst att vinna deras förtroende först. Rullen kallas Abisua-rullen och anses som världens äldsta handskrift av de fem moseböckerna. Traditionen säger att rullen är skriven av Abisua, som var sonsons son till prästen Aron, Moses broder. Den är textad på skinn och förvaras i ett dyrbart fodral av silver. Rullen är övermåttan helig. Skulle vi få se den? Vi bekantar oss först med översteprästen, därefter med de övriga prästerna, och snart trängs hela koloniens manliga medlemmar runt de långväga resenärerna. Endast kvinnorna är litet skygga och föredrager att ännu så länge sitta inne i sina tält. Vi blir bjudna att stiga in i översteprästens tält. En engelsktalande tolk är med och vi får tillfälle att fråga om vad vi vill. Samariterna själva talar samaritiska och arabiska. Översteprästen skriver sitt namn i vår resebok, översatt till svenska står det: "Amran Isahk, son av Aaron, prästen." Vi blir bjudna på kaffe och översteprästen berättar för oss, att de är det sanna Israel och att Gerissim och icke Jerusalem är den rätta platsen för tillbedjan. De är noga med sabbaten, och påsken är deras största högtid. Då slaktas påskalammet, och dess blod strykes på tältens dörrpost. Vi blir inbjudna att övervara ätandet av påskalammet, men måste tyvärr, på grund av tidens korthet, säga nej. Hela antalet nu levande samariter uppgår till omkring 200 personer. De vägrar absolut att gifta sig utom gruppen. Översteprästen visade oss med stolthet några unga flickor av deras familj, som skulle gifta sig under besöket på berget. Flickorna var mycket glada och lyckliga. Vi fick räcka handen till dem och uttrycka våra välgångsönskningar.