FÖRSTA DELEN. Något måste hända

FÖRSTA BLOCKET. Tendenser.


2. Rapport från Polter: De Humana Parningssystemen

Först som sist: jag kan inte vara inuti detta, jag står utanför. Samma dilemma möter de galaktiska agenterna i många sammanhang, men det är en av kunskapandets grundbetingelser och inte egentligt diskvalificerande. Sådant är vårt vetande: i många fall avkastar det på sin höjd tankeväckande paradoxer. I detta fall har jag valt att angripa svårigheten genom att till en enkel fysikalisk betraktelse foga en serie impressioner; de två sidorna står fortsatt oförenliga och oförsonade gentemot varandra. Jag ber i förhand om mottagarens överseende med mitt tillkortakommande på denna punkt.
Ett var känt före min ankomst: planetens yta är översållad av organisation med förmågan att samla in och lagra instrålad energi från planetsystemets centralstjärna. På grundval av denna energikälla upprättas enklaver av hög lokal ordning på enkla substrat som vatten och eroderat berg. Till varje sådan enklav hör en unik insamlare och omvandlare av energi, som jag kallar species. Mindre enheter växelverkar och skapar i sin tur större system med komplicerad dynamik av en mångfald species. De enskilda bärarna av denna organisation kan undantagslöst förmera sig, genom enkel delning eller efter konsultation (parning) mellan två polära komponenter, som kallas gender eller kön. Förmeringen är nödvändig eftersom fysiskt slitage och inhugg från andra system oavbrutet beskär samhällenas uppbyggnad och utbredning. Det råder ett direkt samband mellan tillgången på energi och fortplantningens intensitet; där energin flödar trögt upphör individerna praktiskt taget att förmera sig.
Energiflödena kan här sägas bilda en egen kommandostruktur ovanför de inte helt tillfälliga formerna, så som vi känner det i större skala från andra håll; om så krävs hålls enskilda system inom den fysiska helhetens ram med hjälp av en hårdhänt tektonik. Mina mätningar har registrerat upptakten till en sådan sättning, mer om detta i separat rapport. Det bör tilläggas att allt tyder på att den rådande organisationen hos den studerade arten är av ungt datum och spontan snarare än reflekterad.

Den art som står i fokus, en sorts tvåbening utan egentliga motsvarigheter i galaxen, dominerar och genomtränger alla förefintliga hierarkier på planeten från en topposition. Denna ställning ger den företräde vid energins strypkranar och tappkranar. På denna punkt kommer konsultationen mellan könen in i ekvationen, eftersom all förmering omges av ett energiintensivt prålande, mer hos den dominerande arten än i något annat fall. Jag vill här hävda, som en hypotes: Tvåbeningens expansiva tendenser på snart sagt alla områden fyras på från en intern härd, som ursprungligen brann endast för fortplantningens syften. En del av den insatta energin strålas härvid tillbaka till ambienten och absorberas där, utan att investeras i det ursprungligen avsedda ändamålet. Detta bör kanske inte förvåna: att "the top dog" (en gycklande benämning för dominanten) umgås en smula självsvåldigt med tillgångarna.
Mitt första försök att vinna perspektiv på detta system leder mig till den "Zoologiska trädgården", i fortsättningen: ZT. Inhysta i ZT är andra species, insamlade från sina ursprungliga sammanhang och utställda i en i alla avseenden statisk och kontrollerad tillvaro. Här finns ingen växt, ingen förändring, den energi som håller det hela rullande tappas från tvåbeningens egna flöden. Om själva inrättningen kan sägas att den i ursprunget var förknippad med hierarkier, från första början ett uttryck för despoters bruk av lejonparten av de samlade resurserna för egen räkning. ZT är på så vis en allegori över den faktiska situationen, ett emblem för den tvåbentes generella överhöghet och godtyckliga styrning av energiströmmarna.
Den centrala tvåbeningen själv finns inte utställd i ZT, vilket kanske förvånar. Det innebär inte att tvåbeningar lyser helt med sin frånvaro därinne; den tomma platsen intas av dubbelgångare. Dubbelgångarnas existens kräver en förklaring: Den interna kod som definierar ett species' förmågor och former står i ett komplicerat förhållande till omgivningen och ger inte alltid en stabil slutprodukt, inte heller är koden i sig själv alltid konstant. Om yttre omständigheter (nederbörd, temperatur) ändras mycket brådstörtat kan den latenta, i normala fall kontrollerade instabiliteten förvärras, och ett stort antal varianter av en ursprungsform ser dagens ljus under en mycket kort tidsrymd. Dessa varianter är i sin tur ofta instabila och försvinner fort i kraft av sin bräckliga konstitution, men i bästa fall består någon enstaka av dem, i somliga fall två eller tre. Vår tvåbening härstammar från en sådan kataklysm, och märkvärdigt nog kan ett par parallella utgreningar, med i stort sett samma kodning, fortfarande påvisas i försvinnande utkantssystem. Dessa parallelltvåbeningar är utställda i ZT. När det kommer till kritan brukar de mestadels fyra lemmar för att förflytta sig, men det hör inte till saken och kan lämnas därhän. I de flesta avseenden delar de tvåbeningens utrustning, och beteenden gemensamma för hela denna grupp, som sammantagen kallas "tvåbenings-lika", kan studeras på dem.
En sista fotnot innan jag förvandlar mig till "öga": Det är ett känt faktum att mycket av träningen av de galaktiska agenterna inför missioner till denna planet ägnas åt att förbereda dem för att urskilja och bruka de signaler med vilka tvåbeningen kommunicerar. Till skillnad från agenterna själva har tvåbeningen ett mycket litet fönster öppet mot sin omgivning; den kan urskilja lågfrekventa vibrationer i material (den transitiva aktionen benämns "höra", organet "öra"), och tämligen högfrekventa emissioner från exciterade material (den transitiva aktionen benämns "se", organet "öga") - men inte stort mer. Tvåbeningen i sin tur kommunicerar med andra tvåbeningar på samma frekvenser. Ingenting kan vara mer främmande för agenterna än dessa primitiva och ofta till synes slumpmässiga eller motsägelsefyllda uttryck! Också efter sex månader på denna planet är de flesta av oss inte säkra på när vi skall ignorera en förmodad signal (som varande non-sens eller menings-lös) och när vi skall tillmäta den betydelse. Mycket talar emellertid för att en avsevärd del av tvåbeningens kommunikation är menings-lös, en sorts tomgång.
Dubbelgångarna är tre och kallas: gorilla, orang-utan, chimpans. De egentliga seende-organen, ögonen, är två och klotrunda, infattade i mandelformade springor och mer eller mindre centrerade i grunda skållika fördjupningar, på huvudets framsida och ovanför dess mittlinje. Hörande-organen, öronen, sitter på ömse sidor av huvudet, ungefär i höjd med ögonen. Kommunikationsorganen är således lokaliserade till huvudet, som också rymmer den överordnade kommandocentralen. Detta innebär inte att andra delar av själva skrovet, "kroppen", är oviktiga för kommunikationen. Vid sidan av utbytet av mycket specifika, exakt kodade meddelanden, kan tvåbeningarna prestera en sorts holistisk avläsning, som tar in storformer, konturer, och läser ut information ur dem. Detta senare sätt ligger helt och hållet under agenternas horisont, men vi kan sluta oss till dess existens utifrån vissa reaktioner, som blir obegripliga utan att en sådan förmåga postuleras.



Inledningen utlagd 28.2.09, senast korrigerad 7.4.09.

  • Svarta Hål, Tendenser, kapitel 1
  • Tillbaka till innehållsförteckningen