FÖRSTA DELEN. Något måste hända



FÖRSTA BLOCKET. Tendenser.

1. Den utomjordiska avlösningen

Gudarnas tid var förbi, hjältarna hade passerat revy och försvunnit ut i kulissen. För stunden hade en tredje aktör tagit över, den kunde kallas den konsumerade och konsumerande massan. I detta läge var det naturligt att man gjorde sig tankar över den möjliga avlösningen. Det fanns ingen anledning för historien att haka upp sig på det magiska tretalet, rimligtvis borde den gå ut på en lång, för att inte säga oändlig serie av bifurkationer.
Om nationen tilläventyrs böjde sig över strandlinjen och kikade ned i sitt territorialvatten skulle den se sitt eget tillstånd speglat därnere: en enda aktör hade tagit kommandot och upprättat Skarpsillens Tusenåriga Rike, övriga pretendenter och konkurrenter var på väg utför ättestupan. (Det var väl känt att dessa små konsumenter hade förmågan att befästa och permanenta sin egen position; där kusin Mörten vandrade in, skapade den på egen hand sin föredragna övergödda och grumliga vattvälling).
Forskarna, som stångat hornen av sig i försöken att få bukt med rovfisket i samma vatten, hade slagit ut med händerna: Ingenting att göra åt saken. Det måste till en invasive alien, en invandrare från främmande hav, som konkurrerar om födan och får systemet att tippa över i ett nytt tillstånd. Dessutom, (sagt med handen för munnen): Inte genom vår försorg, nej, den sortens experiment fick vi nog av för hundra år sen.
Kanske hade tanken fötts där, ur en stor desillusion.

Vidare från samma utgångspunkt: föreställningen om en sorts avlösning var inte sprungen ur ett enda huvud, vid en enda tidpunkt, så var det inte. Tvärtom var den vida spridd, även om alla beståndsdelar inte förelåg fullt ut och vid samma tidpunkt i ett enskilt sinne. Snarare handlade det om en sorts vägt medelvärde av en idé, en myt i födslovåndor, som stöttes och blöttes med växlande resultat i tusentals medvetanden. En viktig beståndsdel skall nämnas först: hypotesen om den Galaktiska Bärvågen, på vilken galaktiska agenter färdades i alla väderstreck. Naturligtvis var den nonsens, kopierad från någon av televisionens rymdföljetonger; i alla händelser saknade den vetenskaplig förankring. På samma gång var den högst seriös: den moderna tidens form för siderisk anknytning.
Besökare från avlägsna planeter alltså, och de Galaktiska Agenternas tal var tre, tills vidare. Den först upptäckte, Polter, huserade i ett rivningshus i stadens utkanter, hans reaktioner på störning registrerades som en poltergeist, och en av de reklamfinansierade tv-kanalerna hade påvisat hans närvaro, rentav fått hans kontur att framträda, i ett högt uppskattat dokumentärprogram. Polter var rastlös, energisk, verkade alltid vara på språng. Numro två var uppenbart ljus- och värmeälskande och visade sig bara på dagen och i högtrycksväder, därför kallades han i folkmun 1030 Millibar, eller rätt och slätt: 1030. Man föreställde sig honom som en sorts tropisk strålningsälskare, en något letargisk individ, från en mycket het stjärna. Han (eller hon, eller det) antogs allmänt ha inrättat sig i stadens fjärrvärmeverk, där han tappade en smula av produktionen för egna behov. Trean var alldeles nyanländ, man hade märkt dess närvaro i form av vissa systematiska störningar i kommunhusets telekommunikationer, och den sist anlände hade preliminärt mantalsskrivits i kommunhuset. Denne agent var inte så massiv eller materiell, mer en sorts vågpaket, något allmänt vedertaget namn hade han ännu inte.
Man kan kalla detta en andra, svindlande spegling i strandlinjen: blicken ned i Skarpsillens Tusenåriga Rike hade fått medlemmar av den konsumerade och konsumerande massan att börja spinna myterna om de Galaktiska Agenterna; tanken tog ett språng från djupet därnere ut i det galaktiska djupet. I havet idisslade skarpsillarna sina grönalger, uppe på ytan nötte de tvåbenta sitt golfbanegräs, en regnig och kall sommar kunde betyda kris och sammanbrott för konsumtionen, och nästa sommar började allt på ny kula igen. Det var mer än någon kunde stå ut med: att få sitt slaveri under konsumtionscyklerna återspeglat på ett så flagrant sätt. Det måste komma en avlösning, och den kunde inte komma ur den egna betande populationen (blicken vänds mot himlavalvet), avlösningen måste komma från något som stod utanför maskinen.
Nettoresultatet så långt alltså: tre kosmiska agenter. Det specifika ärende som sänt dem till just denna avkrok av galaxen kunde man bara spekulera över. Fanns det överhuvud taget någon inbördes kommunikation mellan dem, tillhörde de ens samma art? Kanske hade man rentav att göra med tre olika species, vars enda gemensamma egenskap var den att höra hemma någon annanstans. Hur som helst hade de ännu inte visat tecken till att vilja reproducera sig, vare sig genom korsbefruktning eller kloning. Tills vidare fick man anta att de var en sorts spejare som samlade information för något oklart syfte.

Systemet på andra sidan strandlinjen, huset där skarpsillen styrde, var både stryktåligt och elastiskt, byggt med goda säkerhetsmarginaler, på samma sätt som hus i jordbävningsområden. Algerna blommade upp på sensommaren, säkert som amen i kyrkan, fiskarna var där och armbågade ut all konkurrens, systemets stabilitet och fortlevnad var säkrad för ännu en cykel. Samma beundransvärda robusthet utmärkte människornas konsumtionssystem, fastän huset där hade en bredare bas, inbegrep fler komponenter. Bägge hushållen förtjänade för den sakens skull att man nalkades dem med mössan i hand, full av respekt. Möjligen kan det försiktigt antydas att människan var en smula överkvalificerad för rollen som blott och bart konsumerande systembyggare, hon kunde exempelvis vissla, vilket skarpsillen inte kunde.
Emellertid, också på denna punkt gjorde sig anpassningsförmågan gällande; det fanns en helhjärtad beredskap på landbacken att reducera sig till havsdjupets nivå. Mycket tydde på att den historiska resan hade varit en smula överambitiös och i ovist nit utrustat människan med överflödiga förmågor, vilka inte gagnade henne i rollen som toppkonsument i ett smalspårigt konsumtionssystem. En del av dessa förmågor var lyckligtvis inte genetiskt fastlagda, utan snarare socialt bestämda, i vissa fall kunde man rentav säga: socialt tillkämpade. Det kunde gå på ett ut: mycket av detta gods kunde lämpas över ättestupan om det kändes som en black om konsumentfoten.
Allt detta styr mot en viktig iakttagelse: skarpsillindividens personliga frihet i det stora, manövrerande stimmet är högst begränsad. Avgörande för individens utsikter till överlevnad är förmågan att hålla de tjugo närmaste grannarna i sitt mentala synfält och så att säga empatiskt förutse deras dynamiska beteende. Vägen från öga via nerv och hjärna till muskelsammandragning är för långsam, skulle leda till kollaps i exercisen. I stället fungerar inkännandets nivå som en autonom kommandocentral; för en observatör från utsidan ser det ut som om individerna styrs av en kollektiv stimvilja. Också denna förmåga speglar sig i strandlinjen och går igen på landbacken; stimdjuret människa avläser sina närmaste medkonsumenter i sitt inre och rör sig synkront med dem i konsumtionens moden och piruetter. Med detta inte sagt att det inte förekommer avvikande meningar, utbrytningar på kontrakurs till massans huvudriktning. Sådant kätteri har funnits i stimmen i alla tider, som en sorts brus, en störning av den ändamålsbestämda kommunikationen. Alltid lägre rankat än de centrala stimsignalerna, och stimmet går sin väg utan att snegla åt det för en sekund.

Det är mot denna bakgrund man skall se den universella smileyn, den signal med vilken medlemmen av ett stim kungör att en smärre avvikelse från stimlinjen inte avser att störa dess glatta funktion. Trots sin förmåga att ignorera avvikare, hade stimmet också en benägenhet att centrifugera dem mot sina utkanter, där hajar lurar.
Det står omedelbart klart varför denna uppfinning inte var efterfrågad i gudarnas tidsålder, guden slungade sin åskvigg utan försonande åthävor och grymtade, sturigt och lett: Jag är den jag är. Och tanken att hjältar skulle ta hänsyn till stimopinioner är lika störande och stötande, hjältarna gick sin egen väg. Den universella smileyn hade vuxit fram som den konsumerade och konsumerande massans besvärjelse, det var här man upplevde behovet att ta udden av även den mest oskyldiga avvikelse med ett "hehe" och ett smilande ostansikte: den universella smileyn.
Någon kan tycka att den universella smileyn blev för hastigt införd med detta, utan förhistoria och utveckling, då skall sägas med en gång: den är inte det centrala föremålet här och nu. I stället är siktet inställt på smileyns kusin: den utopiske resenären, nyss anländ från en synnerligen avlägsen ö, med andra tyger, andra seder. Det handlar fortfarande om problemet med den avvikande meningen, denna gång kan det formuleras så här: Hur ge luft åt en avvikande mening rörande stimmets organisation, så att säga i farten? Stimmet är medlemmen, och medlemmen är stimmet, all kritik av stimmet blir en sorts självförnekelse. Nå, nöden har ingen lag, den avvikande meningen trycker på och måste få ett utlopp: från en avlägsen ö anländer en resenär, en alien, med pass, inbjudan och arbetstillstånd - hur det har gått till kan vi lämna därhän. Min mun är förseglad, jag anstränger mig att följa i stimmets turer, men det har inte gått en halv minut förrän dubbelgångaren utbrister: Det här är ju hårresande slösaktigt och ineffektivt! Därhemma gör vi allting så mycket bättre!
Herre Gud, hör det oskyldiga barnets röst.
Stor uppståndelse, en skälvning går genom stimmet, och långt borta anmärks: Var har man sett det fula trynet förut?
-Åh, det är bara min kusin, nyss anländ från en synnerligen avlägsen ö, bry er inte om honom, han lider fortfarande av time-lag.
-Nå det förklarar ju saken: en "synnerligen avlägsen ö". Det fula trynet lider av time-lag, bry er inte om honom.

Detta var ett gott, genomskinligt skämt, och ingen lät sig luras: det var väl känt att de synnerligen avlägsna öarna numera låg synnerligen nära, stimmen hängde där för jämnan. Och den lokala arbetskraften på dessa avlägsna orter var högst integrerad, avvikande mening fick man leta efter med ljus och lykta. Inte heller hade ens fäder eller mödrar under senare år tenderat att betrakta de små barnen som "oskyldiga", också barnen var konsumerade och konsumerande. Sagt med andra ord: ingen väntade sig att en utopisk resenär hux flux skulle anlända med ett fräscht perspektiv på tillvaron från en synnerligen avlägsen ö, eller ur barnkrubban. Det hade inträtt ett läge, där den utopiska smileyn var mogen att tas in för översyn. Det fanns inte mer att tillägga i saken, inte för stunden.

Utlagt 27.1.09, senast korrigerad 7.4.09.

  • Svarta Hål, Tendenser, kapitel 2, under arbete.
  • Tillbaka till innehållsförteckningen