front





Do you see that man who has just skipped out of the way of the tram?
Consider, if he had been run over, how significant every act of his
would at once become. I don't mean for the police inspector. I mean
for anybody who knew him. And his thoughts, for anybody that could
know them. It is my idea of the significance of trivial things that I want
to give the two or three unfortunate wretches who may eventually read me.


James Joyce i brev till sin broder, Stanislaus.


Jag ser detta som en sorts "dialektisk" reaktion på katolskt eller thomistiskt
logos, som Joyce måste ha konfronterats med under sina tidiga skolår i jesuitordens
hägn. Gud är ordens yttersta garant, laddar dem med åtminstone en avglans av sin sublima
karaktär. Människans mål är det eviga livet, och en daglönares jordeliv växer inte i betydelse
för att man får ta del av hans hemligaste tankar. Det är lätt att urskilja och försvara
bevekelsegrunderna bakom Joyce's projekt, ändå frågar jag mig:, var står vi idag med
hans "idé" efter snart hundra år av sekulär-trivial erosion? Denna erosion tenderar alltmer
att vara det enda och det hela. Bevarar triviala ting någon form av "significance" efter
exempelvis såpoperans vidröring? Har inte grunden för Joyce's dialektik dragits undan när
trivialiteten inte längre målas på universaliernas guldgrund? Svaret blir jakande: hela
projektet hör det förflutna till och är moget att formuleras om. Det betyder inte att jag är
ute för att uppställa ett motprogram, jag ser inte vart utvecklingen styr, vad den leder till i
slutänden. I stället siktar jag med Svarta Hål på att skriva av mig min upplevelse
av en ny "significance of trivial things".
[CP]


"Vi kommer alla från provins"

Många tänkare, konstnärer, vetenskapsmän har en omisskännlig urban, kosmopolitisk polityr, och deras livsluft är något vi kan kalla "centrums". Ändå konstateras det ofta svepande, också från detta läger: "Vi kommer alla från provins". (Något främmande, ibland fientligt, som de benämner "provins", från en position som kanske är "centrums". En provisorisk definition: provins avgränsar centrum, utåt, centrum lägger vissa restriktioner på provins, inåt). Avsett är då inte enbart ett geografiskt, topografiskt utanför, utan lika mycket ett mentalt och ideologiskt reservat, vars tröghet motverkar och motsätter sig detta centrums politiska och intellektuella överhöghet. Denna mot-ståndare är konservativ och konserverande, i god och dålig bemärkelse, dess recept heter: mer av det gamla, beprövade, redan avsmakade. Åsikterna kan gå isär beträffande den relativa vikten mellan de tu; som jag ser saken är "provinsen" alltid och överallt i flertal, och den kan frodas i "centrums" egen mittpunkt. Det måste samtidigt poängteras: begrepp som provins och centrum kan inte tänkas frikopplade från sina mänskliga bärare; vi bär dem med oss varhelst vi sätter vår fot. De är topoi i en mycket vid bemärkelse. I sin triestinska exil är det den förfärliga irländska eller dublinska provinsen som Joyce flyr och suktar till, och om Fionn och the Fianna representerade en sorts ideologiskt centrum, en irländsk motor, så sörjer Finnegan's "wake" provinsens återtagande av förlorad mark. Utfallet av dragkampen är individuellt: i ena fallet väger läroåren i Paris tyngst, i det andra uppväxten i Blomstermåla. Där centrums gravitation är stark blir provinsen exploaterad, får finna sig i att fungera som substrat och matjord för uppsåt, som har genererats eller snappats upp utanför den - men den förblir samtidigt börda och problem, en kvarnsten om sin bärares hals. För rättvisans, den intellektuella hederlighetens skull måste centrum förses med samma tvetydiga stämpel: matjord och problem. Det är i denna polaritet vi har att vara kreativa, verksamma; det avhänger av tiden och omständigheterna i vilket läger vi hämtar mest inspiration och får mest avkastning.

Sverige: provinsen satt i centrum.

Förloppet där "bäraren" av provins eller centrum på något sätt blir främmande i förhållande till sin kontext, sina rötter är komplext och svårt att kartlägga. Aparta detaljer fogas samman till ett mönster, bekräftar gradvis varandra och förstärker efterhand upplevelsen. Min egen provinsupplevelse är knuten till dagens Sverige som nation - fastän jag vet att samma nation tidvis och ställvis har utgjort eller förfogat över ett eller flera centra. Dagens svenska provins urskiljer jag i första hand utifrån det rådande språkbruket, från språkpraxis; språket är en utmärkt indikator på sociala enheters pendling bort från och hän mot ett hypotetiskt "centrum", för den som har öron att höra, ögon att se. (Processen är lite grann som jordaxelns precession, den pågår hela tiden, man är inte medveten om den, och vill man studera den måste man skaffa sig instrument och begrepp.) I dagens Sverige är det eftersträvansvärt att yttra sig lättsamt, en smula oprecist, gärna med ett fånigt smil på läpparna, som prototyp kan jag anföra Centerns partiledare, provinsens första talesman - en betecknande motsägelse! Man kunde tala om en tonvikt på "the significance of trivial things". Marknadsledande på området är Sveriges Radio (den primära inspirationen hämtad från BBC), med televisionsdelen som murbräcka, radioföretagets provinsiella självförståelse kan dag efter dag studeras på vänstra halvan av dess hemsida . Denna tunna, förflackande lättsamhet genomsyrar inte bara media utan också det politiska uttrycket och stora delar av "litteraturen". Man kan, för att välja mellan tusentals möjliga exempel, jämföra meteorologspråket på DMI:s och SMHI:s hemsidor, den ena avfattad med språklig precision, den andra snackig, oprecis, ibland närmast dyslektisk, man kan jämföra engelska och svenska Wikipedia; skillnaden i precision, djuplodning, grad av korrekthet gör sig gällande överallt. (Och engelska akademiker försäkrar mig enstämmigt: engelska Wikipedia är förfärande oprecis, provinsiell...) Hur som helst: något går förlorat där provinsen Sverige lägger ribban, och för provinsens bärare är detta helt i sin ordning. Det finns i och för sig en upplevelse av förlust i vissa läger, exempelvis på liberalt håll, i modersmålslärarnas klagan över det rådande "språkförfallet" och i ett elitistiskt projekt som tv-kanalen Axess (ett uppstyltat, kraftlöst "centrums" försök att hävda sig, komma med gensaga). Säkert är det så att provinsen gör sig bred i Sverige just för att att ett hypotetiskt centrum har försvagats. Det blir som germanernas anstorm mot ett krakelerande Rom, krigsherrarnas eviga attacker mot ett utsatt Monrovia; vi kan i det svenska fallet till och med urskilja hur man plundrar ett förflutet centrums tillgångar. Nya pretendenter kommer till, språk blandas, syntaxer förändras, ur kaoset kan eventuellt växa nytt centrum. Jag håller fast denna tanke som en arbetshypotes.

I sista instans: Provinsen i provinsen

Längre och längre bort, provinsen blir mer och mer provins, till slut står vi vid världens ände: Blasket Islands. Vårt anade ursprung, mål för vår längtan, idel charm. Och genast visar det sig vara en chimär: invånarna deserterar till elektricitet, rinnande vatten och cockneyengelska med första bästa båtlägenhet. Ett memento: alla upplever vi centrums dragningskraft. Ändå: man stöter fortfarande på den här och var: provinsens provins, och den långsträckta provinsen Sverige har själv sin provins. I slutänden är jag ställd inför ett system av kinesiska askar, det gäller att ta vara på denna komplikation.

Romanen

Utmärkande för provinsen är att den har sin egen tidsskala; den strävar efter att vrida klockan tillbaka en kvart, en halvtimme. Den är osamtidig. Men detta är lika mycket en egenskap hos centrum, om än spegelvänd: avantgardeförståelsen, känslan av att vara den motor som drar tidens hjul. SVARTA HåL måste därför vara en text som inte söker vara lik tiden, den skall vara o-lik-tidig, dra framåt och bakåt, i denna negativa spegling blir den en samtidsroman. Under 2000 lade jag ut de kapitel, som bildar första delen: "Något måste hända", dessa kapitel var generatorer, som har alstrat det som följer. I utgångspunkten fanns det ett aleatoriskt element i textproduktionen; jag skrev rakt på, ingenting förkastades, och jag studerade de skrivna situationerna om och om igen. Efterhand blev jag på det sättet klar över hur jag "böjer", inte ord, men bilder, situationer, jag kan komponera mer medvetet mot bakgrund av den insikten. I mars 2004 började jag revidera den första texten; från denna punkt har jag beslutat att lägga ut en parallell engelsk översättning, för att på så sätt göra projektet tillgängligt för utländska läsare. Jag upplever den dubbla formuleringen som i något avseende bindande, förpliktande, den tvingar mig till en optimal ansträngning. Min råöversättning har i sin tur fortlöpande granskats av Bebhinn OMeadhra, detta är en rullande process där vi gradvis försöker närma den engelska versionen till den svenskas allmänna karaktär. Hennes insats har betytt förbättring av den svenska texten också; jag tvingas precisera den ologiska strukturen i mina ologiska strukturer. I september 2008 är jag mogen för en ny revision; det handlar denna gång om att spränga in ny text i den gamla för att vidga den och tillföra en ny aspekt.

OM arbetet:

Generellt lägger jag ned mycket arbete på texten, läsaren märker fort att stilen är en smula preciös, medvetet överarbetad. På sina ställen strävar jag efter en sorts töntig precision, ibland bör det hela halta lite, men också ojämnheten måste gestaltas, bara så blir den tillåten; dess uppgift på det hela taget är att skapa en sorts rokokomässig asymmetri. Inte bara "Svarta Håls" marionetter utan också författaren måste smaka på töntighetens register, det tongivande svenska åsanisseriet, i praktiken handlar detta om två skilda nivåer. Någonstans kommer jag att dra streck och sälla mig till dem som söker efter Harry Jönsson, det skapar nya villkor för skrivandet. Estetiken för hela projektet finns dold som ett slags rebus(ar) i de redan utlagda kapitlen, delvis explicit, delvis som metakommunikation; enskilda drag hos texten är på något sätt anteciperade och kommenterade - i texten. Och kapitelrubrikerna kräver naturligtvis sin uppmärksamhet, de fungerar som öppningsackord, men är samtidigt ett sätt att lyfta på mössan för den mest medvetne tönten av alla: Musil. (Günter Wallraff - själv i många avseenden en omedveten tönt - visste detta, utan att begripa det. Jag ryggar tillbaka när jag har sagt det: tänk om tönten Wallraff i själva verket var kraftfullt inspirerad av "tönten" Musil?) För min del ingår här ett tävlingsmoment: kungariket Sverige inbjuder till åtminstone ett fyrfaldigt överträffande av Kakaniens excesser, ror jag inte iland med den uppgiften har jag misslyckats.

OM min position:

Jag har fått försynta frågor om mitt förhållande till den svenska förlagsvärlden. Jag kan säga så mycket som att förlagsmänniskor har läst tidiga versioner av projektet; reaktionerna har pendlat mellan avsmak och total brist på förståelse. Min egen position är och har länge varit: vi har inte längre förläggare, vi har inte en litteratur värd namnet i Sverige. Föreställningsvärlden hos den prisförlänande Svenska Akademin och den intellektuella nivån hos den akademiska litteraturvetenskapen i ett antal universitetsstäder är i linje med tillståndet för det skrivna ordet; den arma Akademin borde befrias ur sitt ovärdiga bondage under Nobelpriset, statuterna ändras så att priset fick någon sorts progressiv funktion. Och det är klart att det betyder någonting när "oberoende liberala" blad som Dagens Nyheter och Sydsvenska Dagbladet kollapsar till total intighet (och samhällelig betydelse = noll). För dessa blad har jag inga recept, bäst är nog om de tyst och skonsamt avförs ur historien. Svenska Författarförbundets tryckta alster, "Författaren", föreslår i sann reformistisk anda att författarna satsar på "kompetensutveckling" (chuckle), och ett evenemang som Forums/Expressens/Månadens boks tarvliga romanpristävling ger en annan pusselbit; juryn borde haft förstånd att undvika den. Detta sammantaget kastar ljus över den svenske Småskriftställaren, den arme sate som måste slussas in i AMS-utbildningen för att höja sin "kompetens"... Varför inte fräscha upp Akademin på samma sätt, när vi väl tar itu med uppgiften - för det är klart att det finns ett samband mellan Nobelprisets kitschiga media-event och den felslagna svenska romanpristävlingen. (Det kommer prompt en bekräftelse på denna devalvering i februari 2007; TV4 - som representerar den absoluta nollpunkten bland svenska media - tar över the broad-casting av Nobelfesten från Svenska Riks-Televisionen). Steget från Victoria Dyring till TV 4:s Paris Hilton-figurer kan verka obetydligt, men det är signifikant, och får återverkningar; vi kan se fram emot den händelse som anteciperades av Johan Anglemark, när han 2005 travesterade SA:s pressreleaser: Äntligen Robert Jordan . Se där en belöning i fas med den kulturella ideologin hos dagens svenska samhälle!

NEJ

, jag har ett bättre förslag: det behövs något LINUX-aktigt på litteraturens område, insatser som bara vänder ryggen åt det rådande systemet, man måste - åtminstone ansatsvis - skapa nya "divisioner" på en högre kvalitetsnivå. Mitt projekt skall ses mot den bakgrunden: det går ut på att skriva en i den goetheska bemärkelsen betydande svensk roman, den första på trettio eller fyrtio år (var och en får rädda med sig en text ur detta interregnum, men inte två, det är att ta i), också de negativa reaktionerna tar jag som en stark bekräftelse på att min kompassnål pekar rätt. Generellt tror jag inte att något betydande kan finna utrymme i den svenska offentligheten annat än som import, där vi så att säga har övertagit en extern värdering av ett verk ur en extern kontext, och publicerar det en smula tvångsmässigt, som legitimation. Grass kan anföras som ett närliggande exempel, men det är nästan så att jag vill placera Enquist utanför Sverige också, han behöver kanske geografisk distans för att överhuvud taget bli produktiv. Hur som helst har dessa produkter från utsidan liten relevans i och för vårt samhälle, de angår oss på sin höjd marginellt - i Sverige är Enquist väl idag noterad främst som "H. C. Andersen-ambassadör". Trivialiteten försummar inga detaljer på sitt erövringståg.

OM det möjliga frirummet:

Jag hävdar alltså: internt, ur den rådande jordmånen, kan ingenting betydande växa fram. Skall något avvikande göras måste det ske i isolering från det system, som kastrerade (bland annat) den svenska litteraturen - eller bekräftade denna kastration, som del av ett större mönster. Jag säger inte att förhållandena är så mycket bättre i andra länder, det som framför allt trycks eller gynnas - själva tryckmassan - är en sorts filmmanuskript som kan läsas i tunnelbanevagnar, tantsnusk som kan kursas på bokmässor. Det frirum som finns i Sverige idag har inga beröringspunkter med de etablerade kanalerna eller "medierna", det kan verka paradoxalt när man tänker på den repressiva offentlighet som i alla fall bar upp Almquist och Strindberg. För mig är mediet budskapet när det kommer till den dominerande distributören av ord & bild, televisionen; ett bottenlöst tramsigt, opportunistiskt, officiöst och genomideologiserat medium. Det jag framför allt hatar i sammanhanget är kulturjournalistikens roll (i synnerhet när den löser sin uppgift genom att recensera "kulinariskt", då ser man också varför mediernas maniska matlagande är så suspekt och äckligt...); själv önskar jag uttalat att journalistiken håller fingrarna från mig, och jag värderar sökmotorernas aleatoriska funktion högre än merparten av det skrivande och tal om litteratur som jag tar del av i samtiden. "Svarta Hål" har hamnat på sin rätta plats - sin enda möjliga plats, webbens svarta hål - den som vill distribuera texten är ju alltid fri att länka den.

Christer Persson


  • Innehållsförteckning

    e-mail: cp.hollviken'at'swipnet.se

    För den som hellre vill skriva är adressen: Ljungsätersvägen 43, 236 41 Höllviken.